Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Svart blir självlysande. Kerstin Avemo får liv och död att byta plats

”La Traviata” Av Giuseppe Verdi Dirigent: Giancarlo Andretta. Regi: David Radok. Scenografi: Lars-Åke Thessman. Kostym: Ann-Mari Anttila. Ljus: Hans-Åke Sjöquist. Koreografi: Håkan Mayer och Lina Räftegård. Medverkande: Kerstin Avemo, Bülent Bezdüz, Åke Zetterström, Åsa Thyllman, Cecilia Vallinder med flera. Scen: Göteborgsoperan.

Det har nu nästan gått sjutton år sedan Kerstin Avemo gjorde sitt stora genombrott som Violetta i Giuseppe Verdis ”La Traviata” på Folkoperan. En oförglömlig rollprestation som i varje gest gav uttryck för hur Violetta bit för bit går isär. Fram till det ögonblick i slutet då all denna tragik upphävs i hennes allra sista utrop: ”Åh, jag återvänder till livet! Åh… Vilken glädje”. En återfödelse i absolut närhet till döden som tillhör operakonstens största mirakel.

När jag nu återigen hör Kerstin Avemo som Violetta är det på nypremiären av ”La Traviata” i David Radoks och Lars-Åke Thessmans produktion på Göteborgsoperan. En scen där hon tidigare hänfört med sina insatser i Alban Bergs ”Lulu” (2002), Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor” (2011), Vincenzo Bellinis ”I Capuleti e i Montecchi” (2012) och i Christoph Willibald Glucks ”Orfeus och ­Eurydike” (2014). Unikt gestaltade huvudroller som fick ”skörheten att dåna”, för att citera en av mina recensioner av henne.

Efter premiären 2007 prisade jag Thessmans svindlande vackra scenografi, särskilt i den andra akten med sitt rum med höga öppna dörrar mot havet, där det fiskbensmönstrade parkettgolvet är på väg att invaderas av sandstranden utanför. En dynamisk gränszon i mötet mellan den civiliserade människan och hennes passionerat häftiga impulser, som jag då saknade uttryck för i Radoks stramt ödesmättade personregi.

Men med Kerstin Avemo på scenen skapas plats för det ogjorda, det bultande nuet och den trotsiga livskänslan. En nerv som också ges utsökt understöd av orkestern under Giancarlo Andrettas ledning. Hennes Violetta gör entré med en kamelia i håret och i en klänning av silverlamé – vacker som en evighet – och laddar den första aktens motsättningar mellan de ytliga ­nöjena och den äkta kärleken till dår­skapens gräns. Hennes ”Roa mig!” är ett sällsamt skri av svärta och ljus. I den andra aktens stora duett med Åke Zetterströms utmärkte Germont trasas hon sönder, men bara för att ytterligare sänka garden och ge utlopp för sin önskan att bli älskad fullt ut. En scen som Avemo utvidgar till en närmast himmelsk dimension från sitt ihopkrupna läge. Och som får den att vibrera av sensualism trots den distanserande regin som knappt tillåter en enda beröring.

I den tredje akten är allt redan för sent. Alfredos återkomst, mjukt sjungen av Bülent Bezdüz, får Violettas höjdtoner att bli klara och skarpa som diamanter, gnistrande i en svart rymd. Men det är när hennes röst till sist tar slut och övergår i tal som undret sker. Ögonblicket då hon med en förkrossande kraft fylls av sång en sista gång och brister ut i osannolikt strålande glädjeyttring innan hon faller ner död. En sekvens som Avemo gestaltar med en sådan otrolig tajming att man blir fullkomligt chockad. På en sekund har det sotsvarta blivit självlysande – samtidigt som liv och död har bytt plats. Åk och se! Bara detta ofattbara slut är värt en resa till Göteborg.