Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Första förslaget Chimamanda Ngozi Adichie fick frågan­ från en barndomsvän om hur hon ­skulle uppfostra sin lilla dotter feministiskt. Författaren­ svarade med ett långt brev i 15 punkter, som senare blev boken ”Brev till en nybliven ­förälder”. ­Boklördag publicerar ett utdrag ur den ­kommande svenska översättningen.

Var en helgjuten ­person. Moderskapet är en fantastisk gåva, men definiera dig inte enbart utifrån det. Var en helgjuten person. Det kommer att gagna ditt barn. Den banbrytande amerikanska journalisten Marlene Sanders, som var den första kvinnan som rapporterade från Vietnamkriget (och själv var mor till en pojke), gav en gång det här rådet till en yngre journalistkollega: ”Be aldrig om ursäkt för att du arbetar. Du älskar ditt arbete och att älska sitt arbete är en fantastisk gåva att ge sitt barn.”

Jag tycker att det är så klokt och rörande. Egent­ligen behöver du inte ens älska ditt arbete, det räcker att du älskar det arbetet ger dig – en känsla av själv­förtroende och självförverkligande som kommer av att uträtta något och tjäna pengar.

Det förvånar mig inte att din svägerska tycker att du ska vara en ”traditionell” mamma och stanna hemma, att Chudi har råd och ni inte behöver två inkomster.

Folk kommer att använda ordet ”traditionell” som det passar dem för att berättiga vad som helst. Tala om för henne att familjer med dubbla inkomster i själva verket är den sanna igbotraditionen.

Före den brittiska koloniseringen arbetade kvinnor inte bara med jordbruk och handel, i vissa delar av igboområdet sågs handel till och med som ett renodlat kvinnogöra. Om läsning inte hade varit ett så främmande koncept för henne hade hon känt till det. Den där sista spydigheten var tänkt att muntra upp dig. Jag förstår att du är irriterad och du har all anledning, men det bästa är att strunta i henne. Folk kommer att ha så mycket åsikter om vad du borde och inte borde göra, men det enda som betyder något är vad du vill, inte vad de andra vill. Acceptera inte föreställningen att moderskap och arbete skulle vara oförenliga.

Våra mödrar arbetade när vi växte upp och det blev bra människor av oss – i alla fall av dig, juryn över­lägger fortfarande när det gäller mig.

Var snäll mot dig själv de här första veckorna. Be om hjälp. Förvänta dig hjälp. Superkvinnan finns inte. Föräldraskap handlar om träning – och kärlek. (Jag önskar verkligen att det engelska ordet för förälder inte hade förvandlats till ett verb. Jag tror att det är roten till medelklassens syn på föräldraskap som en enda lång och ångestladdad resa av skuld.)

Ge dig själv utrymme att misslyckas. En nybliven mamma vet inte nödvändigtvis hur man ska trösta en gråtande bebis. Utgå inte från att du ska kunna allting. Slå upp saker på nätet, läs böcker, fråga äldre föräldrar eller pröva dig fram genom trial-and-error. Låt fokus ligga på att fortsätta vara en helgjuten person. Avsätt tid till dig själv. Ta hand om dina egna behov.

Tänk inte på det i termer som att ”göra allt”. Vår kultur lovprisar kvinnan som ”gör allt”, men ifråga­sätter inte utgångspunkten för den lovsången. Jag har inget som helst intresse av att diskutera kvinnor ”som gör allt” eftersom det är en diskussion som utgår från att omsorg och hushållsarbete är uteslutande en kvinnas domän, en föreställning som jag starkt tar avstånd ifrån. Hushållsarbete och omsorg ska vara könsneutrala uppgifter och vi borde inte diskutera huruvida en kvinna kan ”göra allt” utan hur vi på bästa sätt ska stötta föräldrar i deras dubbelarbete – hemma och på jobbet.

Tolfte förslaget

Prata med henne om sex och börja tidigt. Det kommer antagligen att vara lite genant ibland, men det är nödvändigt.

Kommer du ihåg när vi gick i trean och hade en föreläsning som skulle handla om ”sexualitet” men i stället mynnade ut i vaga hot; att ”prata med pojkar” skulle leda till att vi blev med barn och drog skam över oss? Jag tänker på den där aulan och föreläsningen som något skamligt. Skamligt och fult. Ett slags skam som är förknippad med att vara kvinna. Måtte din dotter aldrig behöva känna den.

Låtsas inte att sex bara handlar om fortplantning. Eller att det bara är något ”inom äktenskapet” för det vore falskt. (Du och Chudi hade sex långt innan ni gifte er och det kommer hon nog förstå innan hon fyller tolv.) Tala om för henne att sex kan vara något fint och härligt och att det förutom de fysiska konsekvenserna (för henne som kvinna!) även kan få känslomässiga konsekvenser. Tala om för henne att hennes kropp tillhör henne, bara henne, och att hon aldrig ska känna sig pressad att säga ”ja” till något hon inte vill. Lär henne att vara stolt över att säga ”nej” när det är ”nej” som känns rätt.

Säg att du tycker att det är bäst att vänta med sex tills hon är vuxen. Men var beredd på att hon kanske inte väntar tills hon är arton år. Och om hon inte väntar måste du se till att hon kan berätta det för dig.

Det räcker inte att bara säga att du vill att din dotter ska kunna prata med dig om allt, du måste ge henne ett språk också. Och jag menar det bokstavligt talat. Vad ska hon kalla det? Vilket ord ska hon använda?

Jag minns att folk brukade säga ”ike” om både anus och vagina när jag var liten. Anus var den enklare innebörden, men det gjorde att allt blev lite otydligt och jag visste aldrig hur jag skulle förklara att det till exempel kliade i min vagina.

De flesta experter på barns utveckling menar att det bästa är att lära barnen att kalla könsorganen vid deras korrekta namn – penis och vagina. Jag instämmer i det, men det är upp till dig. Du kan själv bestämma vad ni ska kalla det, men se till att det har ett namn och att det inte är ett namn som är belastat av skam och skuld.

För att vara säker på att hon inte ärver skam från dig, måste du frigöra dig från dina nedärvda skamkänslor. Och jag vet hur fruktansvärt svårt det är. I alla världens kulturer är kvinnlig sexualitet något skamligt. Till och med i kulturer där en kvinna förväntas vara sexig förväntas hon inte vara sexuell.

Skammen som kopplas till kvinnlig sexualitet handlar om kontroll. Många kulturer och religioner vill på något sätt kontrollera kvinnors kroppar. Om kontrollen berodde på en omsorg om kvinnan vore det väl en sak. Om till exempel anledningen till att kvinnor inte ska ha korta kjolar vore att det kan orsaka cancer. Men anledningen handlar inte om kvinnor, den handlar om män. Kvinnor ska skyla sig för att skydda män. Jag tycker att det är oerhört avhumaniserande eftersom det förminskar kvinnor till att bara vara rekvisita för mäns sexuella aptit.

Och på tal om skam. Koppla aldrig samman sexualitet och skam. Eller nakenhet och skam.

Lägg ingen vikt vid ”oskuld”. Varje samtal om oskuld blir ett samtal om skam. Lär henne att inte koppla skam till kvinnokroppen. Varför talades det alltid viskande om mens när vi växte upp? Att det var skamligt om kjolen fläckades av mensblod?

Mens är ingenting att skämmas för. Menstruation är fullkomligt normalt och naturligt och människan skulle inte finnas till om det inte fanns. Jag minns att jag hörde en man säga att mens var som skit. Som helig skit i så fall, sa jag till honom, för utan den skulle du inte vara här.

Femtonde förslaget

Lär henne om olikheter. Gör olikheter till något vanligt. Normalisera det som är annorlunda. Lär henne att inte lägga en värdering i det som är annorlunda. Det handlar inte om att vara god eller rättvis utan bara om att vara människa och pragmatisk. Världen består av olikheter. Genom att lära henne om olikheter rustar du henne att klara sig i en diversifierad värld.

Hon ska veta och förstå att folk väljer olika vägar i livet och så länge de vägarna inte skadar andra är valen fullt legitima och bör respekteras.

Lär henne att vi inte vet – inte kan veta – allt om livet. Varken religion eller vetenskap har svaret på allt och det får man lov att acceptera. Lär henne att inte dra generella slutsatser utifrån sina egna erfarenheter. Lär henne att hennes måttstock bara gäller för henne, inte andra. Den enda form av ödmjukhet som behövs är insikten om att olikheter är normala. Berätta för henne att somliga är homosexuella, andra inte. Ett barn kan ha två pappor eller två mammor för att somliga helt enkelt har det så. Berätta att somliga går i moskén och andra i kyrkan eller till någon annan plats för att be och att vissa inte ber alls och så är det bara.

”Du gillar palmolja, men det finns de som inte gillar det”, säger du. ”Varför då?” undrar hon. ”Jag vet inte. För att det bara är så”, svarar du.

Lägg märke till att jag inte säger att du ska uppfostra henne till att bli ”icke-fördömande”, vilket är ett vanligt uttryck nu för tiden och som jag inte gillar. Den allmänna uppfattningen bakom ordet är bra, men ”icke-fördömande” kan lätt övergå till att betyda att man inte har en åsikt om något, eller att man håller sina åsikter för sig själv. Det jag hoppas för Chizalum är detta: att hon ska ha massor av åsikter och att hennes åsikter ska bygga på kunskap, medmänsklighet och ett öppet sinnelag.

Jag önskar henne hälsa och lycka. Måtte hennes liv utvecklas i den riktning hon själv vill.

Har du fått ont i huvudet av allt det här? Beklagar. Nästa gång får du väl låta bli att fråga hur man fostrar sin dotter feministiskt.

Med all min kärlek, oyi gi,

Chimamanda

”Brev till en nybliven förälder. Ett feministiskt manifest” kommer på Albert Bonniers förlag 7/3.

Chimamanda Ngozi Adichie skriver till sin väninna, som just fått dottern Chizalum Adaora. Adichie reflekterar över hur man ingjuter styrka och mod i sitt barn.

Adichie (född 1977 i Nigeria) är en amerikansk-nigeriansk författare, som debuterade med romanen ”Lila Hibiskus” 2004. 2015 kom hennes pamflett ”Alla borde vara feminister”.

Hennes ­böcker är översatta till ett trettiotal språk.