Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Tillbaka till liberalismen

Den pågående debatten om högersvängen på liberala ledarsidor missar centrala apekter av den frihetliga traditionen, skriver Johan Lundberg och återvänder till en klassisk motsättning.

Det är symtomatiskt att Per Svensson i sin artikel om en påstådd urspårning för liberalismen i dagens Sverige citerar Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar”. Ty där finns även ett (av Svensson okommenterat) resonemang som med en klarsynt visionär kraft visat sig sammanfatta en stor del av nästa sekels hemskheter. Jag tänker på romanens nihilism-teoretiker, Sjigaljovs ord: ”Jag utgick från den obegränsade friheten, men jag hamnade till sist i oinskränkt despotism.”

Sjigaljovs genklingar i ett av 1900-talets mest inflytelserika försök i slutet av 1950-talet att sammanfatta liberalismens kärna: idéhistorikern och professorn i politisk teori Isaiah Berlins teorier om positiv och negativ frihet. Då framstod teorin om de två sätten att förstå frihet som en förklaring av vad som gått snett under 1900-talet. Hur hade folken i Dostojevskijs forna hemland liksom i stora delar av Europa – och Kina! – kunnat förslavas och mördas i namn av en ideologi som syftade till att maximera friheten?

Berlin löste problemet genom att påvisa två sätt att uppfatta frihet. Å ena sidan definierad i negativa kategorier. Frihet innebär då avsaknad av explicita hinder, tvång eller hot som hindrar en från att agera på ett visst sätt. Mot detta ställs frihet förstådd i positiv betydelse: som ett föreställt tillstånd av optimerad frihet. För dem som propagerar för positiv frihet framstår den negativa friheten som futtig. Om till exempel ekonomisk ojämlikhet eller fördomsfulla bemötanden hindrar människor från att agera som de önskar – vad är då, egentligen, den negativt förstådda friheten värd?

Problemet med den positiva friheten är dock att den, enligt Berlin, tenderar att leda till inskränkningar i den negativa friheten. Och bakom hörnet lurar totalitära samhällsystem. Ty den positivt förstådda friheten inte bara förringar den negativa friheten. Den rymmer också idéer om så kallat ”falskt medvetande”. I den mån som folk motarbetar en utveckling mot mer högoktanig frihet, förstår de inte sitt eget bästa. På rationell grund kan man därför hävda att tvångsåtgärder bör vidtas mot den positiva frihetens kritiker.

De liberala tendenser på ledarsidor i GP och Expressen, som det nu förfasas över i DN, kan till stor del förstås som en rörelse tillbaka till ett negativt frihetsbegrepp från ett vurmande för frihet i begreppets positiva – och i grunden utopiska – betydelse.

Det tog inte många månader efter att det positiva frihetsbegreppet tycktes ha nått vägs ände i samband med kommunistländernas sammanbrott i slutet av 1980-talet förrän den positiva frihetens förkämpar förflyttade sina utopiska projekt från drömmen om det klasslösa samhället till nya arenor – med kodord som genus och ras. Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Plötsligt tycktes borgerlighetens envetna motstånd mot marxist-leninismen med dess idé om att konfiskera all privategendom vara bortblåst. Storföretag och politiska partier som tidigare hade engagerat sig mot löntagarfonder tävlade snart om att göra rent hus med ålderdomliga normer och föreställningar. Men vad var det för idéer man stödde? Hur djupt förankrad i folkdjupen var egentligen föreställningarna om att skapa ett utopiskt lyckorike med exakt lika stora möjligheter för alla och envar att förverkliga sig själva?

Det är märkligt att Berlins dikotomi inte åberopas oftare i nutiden, då den skär in i så många av samtidens hetaste frågor. Ta debatten om hedersvåld. Från den negativa frihetens perspektiv finns en fundamental motsättning mellan hederskulturer och en liberal samhällsordning. Att med tvångsmedel hindra någon från att gifta sig med den hen älskar, är en inskränkning av den negativa friheten. Men ser man frågan med avseende på en vision om positiv frihet, kan man hävda att det bara är en gradskillnad mellan att hindras genom mordhot och att påverkas av nedärvda fördomar och normer. I intetdera fallet agerar vi ju helt ”fritt”.

På motsvarande sätt kan man hävda att även om det Sverige inte bedrivits något slaveri baserat på ras, så bör detta inte tas som intäkt för att Sverige är det minsta annorlunda än länder – till exempel i arabvärlden – där rasbaserat slaveri tillåtits långt in på 1900-talet. Ty just det faktum att man från liberalt håll vill förbjuda just hedersrelaterat våld och tvångsgiften, visar, enligt den positiva frihetens förkunnare, att det finns samma slags rasistiska strukturer i Sverige, som dem som bar upp slaveriet, strukturer som hindrar folk från att agera i enlighet med deras innersta – om än ofta omedvetna – önskningar.

Den påstådda högergir som nu kritiseras är till stora delar en konsekvens av att man från liberalt håll börjat ifrågasätta den agenda som satts av den vänster som efter murens fall omformerat sig i termer av ”antirasism” och ”normkritik”. Det är en vänster som på känt manér igenkommit för att döma levande och döda. Men nu utdöms man som rasist, fascist eller nazist – och på basis av den dömdes åsikter om hur reglerad invandringen bör vara eller hur man föreställer sig att människor av olika etniska bakgrunder enklast kan fås att fungera tillsammans.

Men denna ”nya” borgerlighet är vare sig speciellt ny eller någon liberal anomali. Den knyter i själva verket an till en central frihetligt liberal tradition. Det framgår om man vänder blicken bakåt, mot till exempel den ideologiska diskussion som fördes i skönlitterär form för ungefär ett sekel sedan. En rysk författare med mer liberala idéer än Dostojevskij var Ivan Turgenjev. Han introducerade den moderna nihilisten i romaner som ”Fäder och söner” och ”Obruten mark” – under andra hälften av 1800-talet.

Det som nihilisterna slogs för i Turgenjevs berättelser var befrielse från alla föreställningar som det inte gick att vetenskapligt bevisa värdet av. Nihilisten Basarov i Fäder och söner drömmer om en människa som kan ”göra sig fri från alla fördomar”. Medan Turgenjevs liberaler slår vakt om den negativa friheten och är stolta över livegenskapens avskaffande, menar nihilisterna i enlighet med sina föreställningar om positiv frihet att dylika reformer är verkningslösa så länge som samhället inte genomgått en förändring från grunden. Därför vill man ” meja ner allt”. Varje ”institution inom familjens eller samhällets liv”, hävdade man, ”borde skoningslöst rivas ner till grunden”.

På motsvarande sätt fokuserade Joseph Conrad i sina romaner om nihilister i början av 1900-talet på en liknande strävan efter total samhällelig ommöblering. Allt måste förändras från grunden; som det beskrivs i ”Under Western Eyes”: ”konst, filosofi, kärlek, dygd – sanningen själv!” Och i ”The Secret Agent” talar romanens nihilistiske centralgestalt, professorn, om hur ”varje fläck, varje omoral, varje fördom, varje konvention måste möta sitt öde”.

Vad liberaler i dag vänder sig emot är just att liberalism har kommit att likställas med ett tänkande som under decennierna runt år 1900 inte bara uppfattades som liberalismens motsats, utan vars följder bevisligen blev betydligt mer destruktiva än vad Turgenjev, Dostojevskij och Conrad kunde ana. Med tanke på att vi har sett de föga frihetliga konsekvenserna av den positiva frihetens evangelium under 1900-talet, är det märkligt att det inte bara fortsatt att utöva stark dragningskraft utan att det dessutom framställts som någon sorts självklart liberalt rättesnöre.