Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Tolv uruppföranden. Rank bjöd på unik fest till komponerandets ära

Musikfestival Kompfest på Palladium Musik av bland andra Marcus Fjellström och Andrea Tarrodi. Scen: Palladium i Malmö.

Upprördheten var stor när Kulturrådet tidigare i år nekade att ge Rank (Riksförbundet arrangörer för nutida konstmusik) bidrag för att fortsätta sprida ny musik i hela landet. Ett treårigt försöks­arbete som enligt många varit mycket framgångsrikt. Och som delvis lyckats fylla det vakuum som nedläggningen av Rikskonserter gav upphov till. Att detta skedde i en tid då den samtida svenska konstmusiken ter sig vitalare, mera mångfasetterad och publikdragande än kanske någonsin tidigare gör Kulturrådets beslut än mer svårförståeligt.

Det fanns alltså starka skäl att bege sig till Malmö i helgen för att ta del av ett av Ranks senaste och mest ambitiösa projekt: den nyinstiftade festivalen Kompfest på Palladium som under två kvällar hade samlat tolv tonsättare och tolv ensembler till tolv (!) uruppföranden – alla nio minuter långa. En unik fest till komponerandets ära där man fick höra varje stycke två gånger med kommentarer från tonsättarna emellan som på ett fascinerande vis förändrade villkoren för den andra lyssningen.

Det man fick lyssna till första kvällen var enligt programmet ”ny kammarmusik” som även kunde vara bitvis improviserad (David Stackenäs) eller helt elektronisk (Maria W Horn). Bland de mest framträdande bidragen fanns också den Berlinbaserade tonsättaren och videokonstnären Marcus Fjellströms ”Klavierbuch # 1”. Ett spökligt drömmande och lyriskt sprött verk för piano och elektronik som i dialog med videon berättar ett dolt drama om blommor som blir till spindlar och om en flickas gråt över sina leksaker. Ledtrådar finns, men hemligheten är själva poängen. Jag tror att Tim Burton skulle ha älskat detta. 

Betydligt mindre mysteriös men på sätt och vis lika naivistisk är Andrea Tarrodi som i ”The world of Rousseau” för gitarr och blockflöjter har inspirerats av boken om den frans­ke målaren Henri Rousseau som hon fick av sin farmor som barn. Ur dessa surrealistiska djungelmotiv har växt fram en förtrollat signalerande musik som svingar sig från gren till gren – nyvaket kvittrande, stötigt brölande eller upphetsat drillande. Som om den laddade inför det stora språnget – ut ur det som ramar in i konsten och i livet. En viljeyttring som också sammanfattar det bärande syftet med den här festivalen.