Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Våldtäkt är också sex

De senaste tio åren har våldtäkt definierats som makt och våld, inte sex. I Katrine Kielos djuplodande och lyhörda essä raseras den bekväma föreställningen. Detta borde vara obligatorisk läsning, ­skriver en imponerad Malin Ullgren.

Katrine Kielos

”Våldtäkt & romantik”

Modernista

Man går aldrig in på banken och talar om för kassapersonalen att man skulle kunna råna dem. Men män talar om för kvinnor att de skulle kunna våldta dem: ”Nu har du haft tur, vi är snälla killar, men hädanefter kanske du borde tänka dig för och inte utgå från att det är ofarligt att låna husrum av tre män som du bara har känt i några dagar?” Varför sa flörten på Irland så till mig? Patriarkal omsorg. Men också ett sätt att uttala maktförhållandet inskrivet i våra respektive kön. Den makt jag hade över honom genom mitt traditionellt kvinnliga privilegium att välja ”om det skulle bli nåt” balanserade han genom att påpeka att jag helt självklart också var möjlig att våldta. Han gav mig fritt spelrum inom romantikens hägn, genom att han valde att avstå en aspekt av sin könstillhörighet. Mitt kön var absolut i sin utsatthet, själv kunde han definiera vilkens sorts manlighet han ville utöva.

Vad har den här skitsaken med våldtäkt att göra? Ingenting på en skala av lidande. Men allt för att förstå hur våldtäkt konstruerar vår könsförståelse och hur det sexuella våldet tillhör sexualiteten och romantiken lika mycket som den självvalda njutningen.

I slutet av sin bok ”Våldtäkt & romantik” skriver Katrine Kielos: ”Våldtäkt börjar inte vid en eventuell attack. Våldtäkt är ett helt system som är meningsskapande både för kvinnor och för män.” Det är sant. Det är också därför man läser den här boken med hela ens personliga sexuella historia aktualiserad. Från de första varnande ­orden om att inte följa med även om han lovar dig godis och kattungar, via blottarna, till romantiken. Våldtäktsbarheten finns inskriven i min jagförståelse, i andras förståelse av mig, i den allmänna definitionen av kvinna.

Med sin essäbok vill Katrine Kielos,­ skribent i Expressen och Dagens Arena, synlig­göra länkarna mellan kön, sexualitet och våldtäkt. Det kan låta som om hon uppfinner debatthjulet, för våldtäkt är en del av varje feministisk riktning, en favorit i medierapporteringen och en av all fiktions mest dramatiska byggstenar. Men våldtäkt är inte enbart en företeelse som begränsas genom brottsbalken. Kielos menar våldtäkt på djupet, in i kroppen och ut i strukturerna utanför. Vad det kan göra med slemhinnor och signalsubstanser hos en kvinna som blir våldtagen, hur föreställningar om våldtäkt spelar roll i den tryggaste sängkammare där samtycket är stort, och hur dagens feminismer och politiska riksdagsideologier famlar i jakten på en våldtäktssyn som någorlunda väl ska avspegla liberalism eller socialism. Ibland utan att se sexualitetens eller ­patriarkatets roll i våldtäkten.

Jag tycker att ”Våldtäkt romantik” är en fantastisk bok. Katrine Kielos blandar sömlöst essä, debatt och skönlitterär text och på futtiga 120 sidor lyckas hon både gestalta och teoribestämma hur våldtäkt påverkar varje del av privat- och samhällskroppen.

Ur det dagspolitiska perspektivet är boken framför allt viktig genom en av Kielos huvudteser: Våldtäkt är en sexuell handling. ”Han attackerar med sin sexualitet och sitt kön, mot hennes sexualitet och hennes kön  ... ibland tror han bara att han har sex  ... det medvetna eller det omedvetna valet av vapen (borde) vara signifikant.”

Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.

Det finns intressanta feministiska teorier, till exempel med stöd hos Foucault, som Kielos nämner, som vill tömma våldtäkten på själva sexualiteten och därmed se den som en våldshandling bland andra. Syftet med ett sådant synsätt är att släppa skam- och oskuldskulturen, att sluta se kvinnans könsorgan som något extra skyddsvärt som i sin tur representerar hennes människovärde.

Men Kielos argumenterar som sagt för att försöken att neutralisera våldtäkten, att även i den enklare jämställdhetsdebatten bara prata om makt och våld, är en återvändsgränd om man vill förstå hur den skapar kön: män kan våldta, kvinnor kan våldtas.

Dessutom skiljer sig våldshandlingarna åt på avgörande punkter som Kielos pekar ut: den som sparkar mot en annan människas kropp gör det i ett slags avstämning med den andre – hur låter offret, verkar offret avsvimmat, ska jag sparka hårdare eller är jag klar? Med våldtäkten förhåller det sig inte så. Våldtäktsoffrets reaktioner styr inte våldtäktsmannens sätt att knulla. Offret upphör att vara ett subjekt, vilket också gör själva den där frågan som anses vara så grundläggande, rent omöjlig: hur ska man kunna svara ja eller nej på en fråga som inte ställs till någon som inte längre är en person?

Allt detta diskuterar Kielos på ett så övertygande sätt att jag önskar att hennes bok blev obligatorisk läsning i riksdagen och på juristutbildningarna. Hon går stegvis igenom centrala teoretiker, kommer vidare till den försåtliga uppdelningen mellan biologi och kultur. Vandringen mellan de etablerade teorierna är rättvis och öppen. Bäst av allt är att författaren är modig och fritänkande nog att trycka på feministiska ångestpunkter: att ”erkänna” kroppens erfarenheter och skillnaden mellan kön är inte samma sak som att dö biologistdöden. Det kan tvärtom vara en nödvändig väg att gå för den som vill komma vidare i befrielsekampen.

Vid några ställen tycker jag att Kielos fastnar i tröttkörda föreställningar om till exempel ”vaniljsex” (snälla heterosamlag), eller att ordet snippa är problematiskt därför att det bekräftar idén att kvinnan är en härledning av mannen (snopp, snippa). Den vardagsreform det innebär att dagens flickor växer upp med ett allmänt ord för sitt kön är fanimig stort – för första gången föds en generation kvinnor vars könsorgan inte bara existerar inom familjens privata språk. Men sammantaget lyfter Kielos svensk köns- och sexualitetsdebatt högt över det färdigsnackade. Hennes förmåga att skärskåda politiska synsätt och sätta dem i sitt ideologiska sammanhang är storartad.

De berättande avsnitten skildrar en ung kvinna genom våldtäkt och depression och sedan i en lustfyllt skvättig erotisk relation med en man. Den textuella rörelsen från våldtäkt till passion följer rörelsen från offer till sexuellt subjekt och visar hur en våldtäkt inte är den där fruktade slutpunkten i en kvinnas liv. Både våldtäkten och passionen skrivs fram med en torr sorgsenhet, naturalistiskt närvarande i slemhinnorna och laddad av könsmaktblickens analytiska omutlighet. Allt går in i vartannat, och om man vill vara riktigt textorganisk kan man se det som att Kielos faktiskt gestaltar sin syn på kropp och kultur, sex och teori, genom skrivandet. Jakten på absoluta gränser är fruktlös.

Därför landar boken heller inte i någon uppbygglig dualism mellan sexuella övergrepp och roligt sex. En av bokens huvudpoänger är ju just att granska närvaron av det ena i det andra – det sexuella i våldtäkten och maktvillkoren i älskogen. Kvinnans relation med en arrogant man beskrivs som en frihet att njuta tack vare att älskaren sätter gränserna åt henne – när han beordrar henne att komma hejdlöst blir hennes ”okvinnliga” hängivelse möjlig.

Kielos urskiljer våldtäkten som ett särskilt brott bland annat därför att våldtäkten är ett ständigt närvarande hot som uppfylls. Det är en central iakttagelse. Jag skulle vilja lägga till att våldtäktsmakten också hålls levande genom alla dessa chevalereska försäkringar om att hotet inte kommer att uppfyllas. Det gör våldtäkten till kriminalitetens mest gränslösa varelse, och ”Våldtäkt & romantik” till det viktigaste jag har läst på länge.

Malin Ullgren

malin.ullgren@dn.se