Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Var är forskarna?

Journalisterna har tagit över samhällsvetarnas roll på bokmarknaden. Mikael Holmqvist efterlyser fler forskare som vågar och kan fördjupa bilden av Sverige.

I kväll delas årets Augustpris ut, men bland de nominerade finns ingen samhällsvetenskaplig bok – och så har det sett ut under senare år. I stället är det böcker skrivna av journalister som dominerar scenen. Bortsett från den utgivning som sker av kursboksförlagen och några mindre fackboksförlag är det ovanligt att det ges ut samhällsvetenskapliga böcker. De större allmänna förlagen väljer att satsa på samhällsböcker skrivna av journalister.

Förra årets uppmärksamhet av såväl min bok om Djursholm som sociologen Roland Paulsens ”Vi bara lyder” är dock aktuella exempel på att det finns ett allmänt intresse för – och behov av – samtidsbeskrivningar som journalister inte alltid är förmögna att göra. Om Djursholm har journalister gjort flera reportage, men dessa har som regel inte varit speciellt informativa. Det har helt enkelt krävts en forskningsstudie för att på ett substantiellt sätt förklara detta samhälles betydelse och funktion.

I andra länder – Tyskland, Frankrike, USA – verkar samhällsvetare ha en självklar roll i den allmänna debatten, där deras böcker läses och kommenteras brett. Några aktuella exempel på forskare som syns och hörs är Zygmunt Bauman, Thomas Piketty och Robert Putnam. Men även klassiska namn som Max ­Weber, Karl Marx, Alexis de Tocqueville och Emile Durkheim nämns flitigt. I dessa länder finns liksom i Sverige en livaktig och inflytelserik samhällsjournalistik, men den är inte lika dominerande i det allmänna samtalet.

Det finns flera likheter mellan samhällsvetare och samhällsjournalister och gränserna mellan vad som är forskning och vad som är journalistik kan ibland vara svår att dra. Men journalister är inte forskare. De arbetar under delvis andra betingelser och med delvis andra metoder. De har god tillgång till det som man skulle kunna kalla för vardagsspråket, men saknar ofta den nyanserade vokabulär som en solid teoretisk analys av empiriska observationer möjliggör. De saknar också ofta möjlighet att arbeta under lång tid med samma fråga – och, inte minst viktigt, deras arbeten utsätts inte för motsvarande kritisk granskning som samhällsvetenskaplig forskning oftast är underkastad.

Journalister har emellertid ofta en sällsynt förmåga att vara relevanta; de är ofta skickliga på att fokusera frågor av betydelse och aktualitet för många människor och de har därtill som regel en god förmåga att kommunicera och beskriva fenomen på ett sätt som gemene man kan förstå. Att skriva läsvärda berättelser låter sig inte alltid förenas med den akademiska prosans form. Å andra sidan finns goda exempel bland humanisterna att denna svåra balansgång går att hantera. Dick Harrison, Svante Nordin, Sven-Eric Liedman och den nyligen avlidna Karin Johannisson är alla historiker som utifrån sin forskning skrivit böcker som blivit lästa av många.

Kräftgången för svensk samhällsvetenskap i debatten i allmänhet och i Litteratursverige i synnerhet kan vändas. Förlagen måste inse att det finns en marknad för den samhällsvetenskapliga litteraturen. Journalister och litteraturkritiker måste bättre uppmärksamma svensk samhällsvetenskap och hålla sig à jour med vad som händer i forskarvärlden. Delvis är det en kompetensfråga: det behövs kanske fler samhällsvetare bland journalister och förläggare som kan förstå värdet av samhällsvetenskaplig forskning?

Augustprisjuryn och andra prisnämnder för fackböcker behöver vidga sina referensramar och se som ett av sina uppdrag att uppmärksamma den svenska samhällsvetenskapliga litteraturen.

Men lösningarna måste också sökas inom universitetsvärlden. Inom de flesta samhällsvetenskapliga ämnen i dag är det knappt meriterande att skriva böcker på svenska och få dem utgivna på allmänna svenska förlag. I stället premieras mer eller mindre starkt internationell publicering på engelska i akademiska tidskrifter utifrån en tanke om att akademin ska vara internationell och inte provinsiell. Gott så, men resultatet har blivit att samhällsvetare lever mer och mer i en introvert ”publish or perish”-kultur med föga intresse av att kommunicera med andra än sig själva.

Den tendensen underblåses vid tjänstetillsättningar och ansökningar om forskningsanslag, som i dag betonar förmågan att publicera artiklar på engelska i akademiska tidskrifter framför någonting annat. Artikelformatet passar också dåligt för omfattande empiriska studier, med resultat att mycket av samhällsforskningen blivit alltmer specialiserad och snäv.

Det är utmärkt att ekonomer och statsvetare är aktiva på tidningarnas debattsidor och på det sättet bidrar med sina perspektiv och analyser. Det är också bra att det då och då skrivs artiklar av andra samhällsvetare på tidningarnas kultursidor och i samhällsmagasinen. Men som källa till allmän bildning och reflektion är boken utan konkurrens. Sverige har många duktiga samhällsjournalister, men att det i princip enbart är de som skriver de omtalade och lästa böckerna om aktuella problem och frågor i vårt samhälle, nomineras till August­priset och får liknande uppmärksamhet, är inte bra för mångfalden av perspektiv och analyser som kan erbjudas den bredare allmänheten.

Kanske är dock dekonsekreringen av samhällsvetare som ”public intellectuals” och opinionsbildare bara ett av flera uttryck för det Sverige som håller på att bli till, i enlighet med min (samhällsvetenskapliga!) analys av Djursholm som ”Sveriges ledarsamhälle”; där vad som sägs är mindre viktigt än hur det sägs. Och där människors inflytande och position i samhället har mer att göra med deras sociala, kommunikativa och estetiska förmågor än vad de faktiskt kan och vet.