Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Vi som är födda den 6 maj 1945 har ett särskilt minne

Strax efter midnatt den 7 maj undertecknade general Alfred Jodl Tysklands villkorslösa kapitulation. Olle Wästberg, som föddes bara några timmar dessförinnan, ser tillbaka på några av fredens efterverkningar i kulturen.

Att vara född 1945 ger ett särskilt perspektiv på minne och tid, menade Patrick Modiano i sin Nobelföreläsning förra året. Det speciella ­sättet att minnas, då man letar efter brottstycken ur det förflutna och de sällsynta spår som anonyma, okända människor har lämnat på jorden, kommer också av mitt födelseår: 1945. Det faktum att vi är födda 1945, sedan städer raserats och hela befolkningar utplånats, har förmodligen gjort mina generationskamrater och mig särskilt mottagliga för teman som rör minne och glömska.”

Jag har lätt att identifiera mig. Fem minuter före midnatt den 6 maj 1945 föddes jag. Min pappa, journalist, antecknar i sin dagbok: ”De ringde kl halv ett (från Förlossningshemmet) och meddelade att jag fått en 3 kilos son. Politiska situationen alltjämt spännande. Norgekapitulationen väntas när som helst.” Världsläget flätas in i det privata. Han hade rätt. Strax efter midnatt, klockan 02.41, signerar general Alfred Jodl Tysklands villkorslösa kapitulation i det allierade högkvarteret i Reims. Därmed stod det klart att Norge var fritt, även om den formella kapitulationen inte kom förrän den 8 maj, då Hjemmefronten intog Skaugum. Nystartade Expressen är först med nyheten, med löpsedeln FRED.

En sällan skådad människomassa jublar på Kungsgatan. Den unge reportern ­Gunnar Helén står i manifestationen i radions första direktsändning.

Maj 1945 tycks aldrig riktigt lämna oss. Det är ”timme noll” då Europa låg i ruiner, men terrorväldet inte upplösts. Andra världskriget och dess slut har sedan legat under all politik och kultur. 1945 blir en utgångspunkt, början på vår moderna historia. Den som söker på ordkombinationer som ”sedan 1945” eller ”efter 1945” hittar tiotusentals boktitlar. Den tysk-amerikanske litteraturprofessorn Hans Ulrich Gumbrecht har i ”After 1945” (2013) skrivit om efterkrigstidens ”latens” – krigsslutet ligger latent i all historieskrivning, politik och kultur.

Det går inte att dra en klar linje, där vi kan säga att vi lämnat andra världskriget bakom oss. Samuel Becket, med sin frusna tidsbild i ”I väntan på Godot” – just nu aktuell på Teater Moment i Stockholm – är en av Gumbrechts illustrationer på hur tiden blir upplöst och samtidigt en tvångströja. Där finns de kända ­raderna om hur människan föds grensle över sin grav – en allu­dering på hur dagens samhälle vilar på krigets ruiner. Nu kan vi på Stockholms stadsteater se en annan Becketpjäs, ”Slutspel”, där människor lever i en bubbla – två som inte kan röra sig efter sina skador, två som lever i en skuggvärld av det gamla och försvinnande. Och utanför krigets skugga.

I sin hyllade fjolårsroman ”Timme Noll” förlägger Lotta Lundberg denna inom människor. Delar av romanen utspelar sig i Berlins ruinlandskap, men också huvudpersonerna i de parallella berättelserna står i ruinerna av sina liv.

I ett av de första försöken att återupprätta mänsklig värdighet i Berlin sätts Bertolt Brechts ”Tolvskillingso­peran” upp den 15 augusti 1945. Föreställningen är klockan 16 så att publiken ska hinna lämna de sönderbombade gatorna innan de kriminella gängen helt tagit över. Vid den klassiska repliken ”först kommer maten, sedan moralen” reser sig publiken och applåderar. Miljön i Roberto Rossellinis Berlin i filmen ”Germany, Year Zero” (1948) är ruinerna: En tolvåring på jakt efter mat snärjs in i den svarta marknadens garn. Heinrich Bölls första roman ”Inte ett enda ord” kom 1953 och handlar om en barnfamilj – kanske hans egen – som bor i ett enda rum i en sönderbombad storstad. Bölls nyfödde son dör under fredsåret.

Stig Dagerman är den svenske skildraren av nöden i det sönderbombade Tyskland. Han kommer hösten 1946 till Hamburg och skriver sina berömda 13 artiklar i Expressen, sedan utgivna i boken ”Tysk höst” (1947). Dagerman berättar om svälten, tyfusen och de ­döende barnen, om människor som lever i källare med decimeterdjupt kallt vatten på golvet. Barnen går inte i skolan, utan är på ständig jakt efter mat och bränsle. Människor från en modern civilisation har brutalt förts tillbaka till grottlivet. De bilder som då förmedlades kunde i dag vara från bombade syriska städer. De nödens ruiner vi i dag tycker finns på avstånd låg då en kort bit från svenska kusten. Vi ser med fasa barnsoldater i afrikanska krig. Den 30 april 1945 sände Hitler ut de sista barnsoldaterna mot en säker död.

Att Tyskland skulle få resa sig ur nöden var ingen självklarhet. Efter världskrigets ondska ville många för gott hindra en upprepning. Den amerikanske finansministern Henry Morgenthau lade fram en plan för hur tyskarna för all framtid skulle leva i fattigdom. Industrin skulle demonteras – det skedde i det ­sovjetkontrollerade Östtyskland – och Tyskland skulle bli ett rent jordbruksland. Känslan av att det tyska folket som helhet var skyldigt till nazisternas terror och folkmord fanns djupt förankrad hos segermakterna. Skådespelerskan Mary Pickford – ”Americas Sweetheart” – sa den 9 maj att nu måste 70 miljoner tyskar steriliseras. I den kanske viktigaste boken om krigsslutet – ”Year Zero” (2013) av Ian Buruma – kallar han sina tre första kapitel för Bannlysning, Hunger, Hämnd.

Författaren Ilja Ehrenburg skrev patriotiska pamfletter åt Röda armén, fyllda av hat mot tyskarna: ”Röda arméns soldater: De tyska kvinnorna är era.” Röda arméns våldtäktsvåg i Berlin är väl belagd. Cirka 2 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna. Stalin själv sa att de soldater som marscherat tusentals kilometer hade rätt till ”lite roligt” med de tyska kvinnorna. Gruppvåldtäkter föregick avrättningar. Det är samma sätt att använda våldtäkter i det kollektiva hatet som vi i dag ser i IS terror mot kristna.

Andra världskriget handlade inte om judarna. De allierade bombade aldrig järnvägsspåren till Auschwitz, trots att man visste vad som pågick. Det var först 1944 som ett tämligen motvilligt USA började agera för judarna; det var då Raoul Wallenberg med amerikanskt stöd kunde börja sin räddningsaktion i Ungern. De få judar som överlevt koncentrationslägren var ovälkomna både i öst och väst. Britterna försökte hindra dem att fara till Palestina, USA stängde sina gränser, fler än 1 000 judar mördades i Polen första året efter fredsslutet. Tony Judt skriver i ”Postwar” (2005) om att den antisemitiska propagandan hade gjort att många européer valde att skylla sina egna lidanden på judarna – och många ville inte att de vars hus, ägodelar och jobb man lagt beslag på skulle återvända.

Primo Levi har skildrat hur han efter att ha räddats ur Auschwitz ­tillbringade månader på tåg med oklart mål. Typiskt nog blev Primo Levi refuserad när han försökte få sin första bok om Förintelsen utgiven. ”Förintelsen” var ett 1945 okänt begrepp, även om alla väl kände till koncentrationslägren. Röda armén befriade Auschwitz den 27 januari. Den 6 maj var ett viktigt datum: I en sovjetisk rapport beskrevs för första gången i detalj dödslägrens industriella mördande.

För Primo Levi – och han var inte ensam – tog världskriget aldrig slut. Han levde med minnet i återkommande depressioner. Någon säker dag som vi kan peka ut som ”The day the war ended” finns inte, skriver historikern Gregor Dallas i ”1945, The war that never ended” (2005):

1 maj: Röda armén intar ett symboliskt viktigt mål: Riksdagshuset i Berlin.

2 maj: Den tyska garnisonen i Berlin ger upp.

4 maj: Danmark blir fritt. Tyskland kapitulerar hos den brittiske överbefälhavaren Montgomery på Lüneburger Heide. Churchill misstänkte att Sovjet ville annektera Danmark för att få kontroll över Östersjön.

6 maj: Holland blir fritt.

7 maj: Den tyska Dönitz-regeringens signerar ovillkorlig underkastelse hos den allierade överbefälhavaren Eisenhower.

8 maj: Ryssarna godkänner inte kapi­tulationen. För Sovjet var det viktigt att visa att det var de som krossat ­fascismen.

9 maj: Den ryska allmänheten får reda på att fred inträtt. Vid ­freds­firandet i Moskva nämns inte de övriga allierade.

10 maj: Tyskarna ger upp i Prag.

11 maj: Dunquerque blir den sista staden i väster där en tysk armégrupp lägger ner vapnen.

22 maj: De allierade avsätter Hitlers efterträdare Karl Dönitz och Das Reich upphör formellt.

Svälten i Tyskland når sin kulmen 1947. I den segrande delen av världen återgår livet snabbare. Julen 1945 i USA, beskriven av Matthew Litt i ”Christmas 1945. The story of the greatest celebration in American history” (2010), får alla amerikaner flera dagars extra ledigt och repatrieringarna av amerikansk trupper, Operation Santa Claus, genomförs. De flesta ransoneringarna i Sverige släpps (kaffet dock först 1951). Flyg- och båttrafik kommer igång i juni 1945 och Sverige kan dra nytta av sin oförstörda produktions­apparat i en export­framgång som bygger 1950-­talets välfärdsutveckling.

Talande nog firas freden måttligt i de baltiska staterna. Där innebar freden att en förtryckare byttes mot en annan, att deportationerna fortsatte, men med andra drabbade och destinationer.

I dagarna firas den 70-åriga freden i Europa på olika dagar. Den 9 maj betyder historiskt och symboliskt mer i Ryssland än på andra håll. Att George W Bush var med på Röda torget 2005 var en stark markering av den nya avspänningen. Lika symboliskt är att de västliga ledarna – inklusive Stefan Löven – uteblir i år. Ian Buruma kallar sista kapitlet i ”Year Zero” för ”Never again”. ”Aldrig igen” är vad som ofta förkunnas – medan mänsklighetens grymheter och folkmord upprepas.

Olle Wästberg är publicist och diplomat och leder 2014 års Demokrati­utredning.