Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Visuella vittnesmål. Patti Smiths melankoliska minnesbilder är medvetet gryniga och repiga

”Eigtheen stations”

Patti Smith

Kulturhuset, Stockholm. Visas t o m 19/2.

Den amerikanska poeten, rocksångaren och Polarpristagaren Patti Smith har på senare år fått ett nytt genombrott som memoarförfattare. Och därigenom en yngre skara fans i tillägg till de gamla, som lär vallfärda till hennes nya foto­utställning på Kulturhuset.

Pressuppbådet tog Patti Smith emot sittandes på golvet, färdig­ställande en tunn väggteckning intill en ”mind map”. En snart 70-årig rockstjärna; avväpnande chosefri, sympatisk och lagom bohemisk.

Det ska jag som recensent bortse ifrån – om det inte vore för att Patti Smiths fotografier kan ses som direkta avtryck av hennes högst personliga stil och universum.

Huvudparten av utställningens 100 bilder har publicerats i senaste ­memoarboken ”M Train” – ett minneståg som stannar lite här och var i tid och rum. Fotona är med hennes egna ord ”visuella vittnesmål”; från favoritkaféer, fjärran resor och idolförfattares gravar eller hem. Mitt i lokalen har Kulturhuset byggt upp ett hemtrevligt bibliotek med Patti Smiths älsklingslektyr.

Vid läsning av ”M Train” förra året störde jag mig på att fotona nästan genomgående var så konstlösa, gryniga och ibland oskarpa. Detsamma kan sägas om printarna på Kulturhusets utställning – men här är kvaliteten av naturliga skäl något bättre än tryckkopior i en pocket. Här ser man också tydligare att det handlar om ett medvetet maner.

Patti Smith vill ha sina bilder precis så här: med skakningsoskärpa, repor, undermåligt ljus och skador i kanterna. Trots att hennes tidigaste partner och livslånge vän var mästerfotografen Robert Mapple­thorpe. På alla sina resor, med bandet såväl som privat, bär hon med sig en polaroidkamera av 60-talsmodell. Polaroiderna överförs sedan till silvergelatinprintar eller digitala utskrifter i små format.

Det amatörmässiga hantverket till trots så glimmar det till ibland. Två bergslandskap på Island och ett flod­landskap i England är fångade i ett magiskt ljus. Några kompositioner har ett driv och oroande sug, som ”Aftermath, Rockaway Beach” efter orkanen Sandys härjningar. Och dubbelexponeringen från Café ’Ino ger kaffekoppen ett surrealistiskt lyft.

På pressvisningen jämförde Patti Smith sina fotografiska försök med 1800-talets fotoexperiment och visst får man emellanåt associationer till daguerreotypier. Se Patti Smiths fotografier för vad de är: melankoliska minnesbilder av symboliska ting, platser och atmosfärer. Själv kan jag inte låta bli att charmas av att hon vill förmedla Wittgensteins element och Virginia Woolfs käpp till eftervärlden.