Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Om jag hade en miljard att ge bort

Tänk om man kunde skapa kollektiv där människor med skiftande bakgrund fördes samman, gjorde saker ihop och talade om det som är viktigt i livet. Det vore att bygga broar mellan samhällsgrupper som glidit allt längre ifrån varandra.

Nyligen läste jag Gåvolöftesbreven. Det är de brev som rika människor skriver när de går med i Warren Buffetts kampanj The Giving Pledge, gåvolöftet. De lovar att, under sin livstid, ge bort större delen av sin förmögenhet och sedan skriver de ett brev där de förklarar sin gåvofilosofi.

”Jag förmodar att det huvudsakligen var en skuldkänsla som ledde till mitt engagemang i välgörenhet”, skriver George B Kaiser, en olje- och finanskille från Oklahoma som påstås vara god för omkring 8 miljarder dollar. ”Jag insåg på ett tidigt stadium att mitt lyckliga öde inte berodde på någon överlägsen personlighet. Jag hade den välsignade turen att födas i ett utvecklat samhälle och med omtänksamma föräldrar. Så jag gynnades både av mina gener och min uppfostran.”

Kaiser kom fram till att han var ”moraliskt skyldig att hjälpa dem som kommit på efterkälken på grund av var de fötts”. Men han insåg svårigheterna: ”Fast de flesta av oss växt upp med föreställningen om allas lika möjligheter bär många samtidigt inom sig ’en liten smutsig hemlighet’: den motstridiga övertygelsen att generna ligger bakom mycket av ens framgång och att jämlikhet därför inte är möjlig.”

Men hans studier av modern hjärnforskning ledde till slutsatsen att genetisk begåvning kan påverkas av utbildning, om man kan nå barnen tidigt. Kaiser har styrt en stor del av sina donationer till tidig inlärning.

De flesta av brevskrivarna kommer ur fattiga förhållanden eller medelklass. De tror inte på familjedynastier och förklarar ibland att det skulle förstöra deras barn om de fick en stor hög pengar. De vanligaste mottagarna av deras generositet är skolor och universitet, därefter kommer medicinsk forskning och judiska kulturorganisationer. En löjligt oproportionell andel av Gåvolöftets filantroper är judar.

Äldre brevskrivare har ofta hittat mycket speciella nischer för sina gåvor – kampen mot barnfetma i delstaten Georgia. Yngre givare, särskilt it-miljardärerna, är mer vaga. Några få brev glöder av särskilt engagemang. De personerna försöker oftast lösa ett problem som berört dem själva.

Breven sätter fart på min fantasi. Vad skulle jag göra om jag hade en miljard dollar att ge bort? Jag skulle börja med förhållandet att den viktigaste uppgift som ligger framför oss är att reparera samhällets sociala väv. Folk som bor i oorganiserade områden behöver få växa upp omsvepta av sådana kärleksfulla relationer som hjälper dem att utvecklas. Eliterna behöver återintegreras med sina egna landsmän.

Det är bara kärleksfulla relationer som förändrar liv och sådana relationer kan enbart skapas i små grupper. Således skulle jag använda min tänkta miljard till att så frön till 25-personerskollektiv i hela landet.

Ett kollektiv skulle vara en grupp människor som träffas en gång i veckan för att dela med sig av sina erfarenheter och tillsammans diskutera livet. Medlemmarna skulle åka på retreats och fira livets högtidsdagar tillsammans.

Kollektiven skulle bestå av personer från tre stadier i livet.

För det första, fattiga tjejer och killar mellan 16 och 22 år. De skulle träffas hemma hos vuxna värdar för att hjälpa varandra att klara av övergången från gymnasium till högskola.

För det andra, unga vuxna ur alla klasser i åldrarna 23-26 år. Detta är en enormt underinstitutionaliserad tid då många har en kris. De förstår inte varför de finns och vad som är tänkt att bli deras roll i livet. Tanken är att föra folk med skiftande social bakgrund samman med värdar och mentorer så att de kan finna mål och mening.

För det tredje, framgångsrika män­niskor mellan 36 och 40. Vi behöver ett bättre etablissemang här i Amerika. Dessa kollektiv skulle identifiera kommande stjärnor, lokalt och på nationell nivå och skulle hjälpa till att skapa nära relationer mellan partier och grupper. Det skulle skapa en gemensam grund av sympati och förståelse att bära med sig på klättringen mot makten. Kollektiven skulle beröra medlemmarna på fyra olika sätt som krävs för personlig förändring:

Hjärta: Genom att gynna djupa vänskaper skulle de ge människor de trygga känslomässiga förankringar som krävs för att göra våghalsiga upptäcktsfärder.

Händer: Medlemmarna skulle skaffa sig vanan att göra små servicetjänster åt varandra under viss självkontroll. På så sätt ristas det in i dem en medborgarskapsanda och en god karaktär.

Huvud: Varje kollektiv skulle ha en viss kanon, en uppsättning biografiska och tankefyllda texter som skulle hjälpa dem att formulera en egen livsfilosofi. Det skulle hjälpa dem att klara av de intellektuella krav som ställs för deltagande i den offentliga debatten.

Själ: I en stimmig värld skulle medlemmarna diskutera grundläggande frågor om livets mening så att de kan skaffa sig den andliga kompass som styr livets kurs.

Eliterna som lever i sin egen värld har redan sådana här kollektiv, till exempel Yaleuniversitetets sällskap Skull and Bones. Min miljard skulle stödja kollektiv i hela samhället, med stöd åt de hem och retreatgårdar där sådana grupper kan uppstå.

Nu behöver jag bara hitta en hedgefond för att komma igång.

Översättning: Lars Ryding Copyright: New York Times

David Brooks är amerikansk journalist och författare.