Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Påsköns stenkultur - en tävling till döds

P C JERSILD

KOLUMN

På själva påskdagen 1722 siktade den holländske sjöfararen Jacob Roggeveen en gudsförgäten ö längst ute i Stilla havet. Han döpte ön till Påskön. Den vindpinade ön var inte större än gotländska Fårö till ytan och bebodd av en folkspillra som drog sig fram på svältgränsen. Överallt på ön låg närmare tusen kolossala stenskulpturer omkullvälta. De minsta några meter höga, den största i rest tillstånd hög som ett femvåningshus och enligt nutida uppskattning vägande 270 ton.

Hur hade det varit möjligt att på en liten öspillra utan nära förbindelser med omvärlden resa dessa jättelika, långörade stenhuvuden

Thor Heyerdahl försökte med sin Kon-Tikiexpedition bevisa att Påskön koloniserats från någon precolumbisk högkultur i Sydamerika. Fantasten Erich von Däniken menar att statyerna tillverkats av nödlandade rymdvarelser, som sedan lyckats ta sig ut i Universum igen.

Men Påsköns historia är mer rafflande än så. Den är också kortare och brutalare än man trodde sig veta för bara några år sedan. I en översiktsartikel i The New York Review (25 mars 2004) berättar den amerikanske geografiprofessorn Jared Diamond Påsköns historia utifrån vad man vet i dag. Ön koloniserades av polynesier som västerifrån anlände i havsgående kanoter omkring år 900 e Kr, alltså samtidigt som en annan numera trädlös ö, Island, befolkades av landsflyktiga norrmän. Ganska snart växte Påsköns befolkning till maximalt 15 000 personer. Vilket säger något om de ursprung-liga försörjningsmöjligheterna - föreställ er Fårö med samma invånar- antal!

Påsköns folk var indelat i elva stammar styrda av var sin hövding. De självständiga stammarna hölls samman av en gemensam religion i ett löst förbund med en storhövding i spetsen. Ganska snart efter landstigningen började de olika stammarna hugga ut de stereotypa stengubbarna ur en gammal vulkankrater. Arbetet skedde med stenåldersteknik. De hade varken tillgång till dragdjur, hjul, kranar, taljor eller andra hjälpmedel. Belätena transporterades sedan runt till de elva enklaverna, där de restes i upprätt ställning på stenplattformar. Inte nog med det, flera av dem förseddes också med "hattar" i form av stora stencylindrar vägande upp till 12 ton som placerades uppepå huvudena. Man antar att figurerna - som i nyhugget skick skimrade i vitt, gult och rött - är en sorts ikoner föreställande mytiska förfäder, och att stammarna tävlade om vem som kunde resa flest och störst statyer.

Genom arkeologiska undersökningar tror man sig veta hur det hela gick till. Förr i tiden var Påskön långt ifrån något trädlöst skär utslängt i oceanen. Tvärtom var ön bevuxen med tät subtropisk skog med bland annat världens högsta palmträd. För att transportera stenfigurerna byggde innevånarna en sorts tvåspårig järnväg att trädstammar - konstruktionen är känd från andra öar - och släpade statyerna med hjälp av rep gjorda av bark. Väl på plats restes gubbarna med hjälp av stenramper och stockar. Rekonstruktioner har visat att detta är fullt möjligt utan hjälp av modern teknik.

Megalitkulturen verkar ha nått sin höjdpunkt omkring år 1400. Befolkningen var då välförsörjd med jordbruksprodukter, fågel, ägg och fisk. Från havsgående kanoter harpunerades delfiner. I det tidvis bistra klimatet fanns gott om bränsle att värma sig med. Vad som sedan händer går att följa lager för lager i gamla sophögar: benrester efter delfiner försvinner, likaså den ena fågelarten efter den andra. Ett nytt djur dyker upp, råttan, ditkommen medan förbindelse med andra öar ännu var möjlig. Råttor äter inte bara upp fågeläggen utan ger sig också på palmernas nötter. Öns befolkningstal sjunker, i stället för stockeldar tvingas de arma öborna värma sig med brasor att gräs. Några havsgående kanoter kan inte byggas längre, kontakterna med omvärlden upphör.

Enligt den muntliga traditionen restes den sista statyn i början av 1600-talet. Därefter fanns inte tillräckligt med muskelkraft. De gamla härskarna förlorade sin auktoritet när folket inte längre hade sin försörjning. 1680 sker en militärkupp. I fortsättningen slåss olika krigsherrar om de sinande tillgångarna. De börjar också - som i dagens Kosovo - ge sig på varandras heliga byggnadsverk, stenstatyerna. Konkurrensen i att bygga har ersatts med en tävling i att välta omkull.

När ön "upptäcks" av Roggeveen 1722 står praktiskt taget inget stenbeläte upprätt längre. Skogen är skövlad, jorden eroderad och sanden driver omkring. De små odlade plättarna är utarmade i brist på gödning. Människor har flyttat in i grottor. Sophögarna visar på en skrämmande utveckling i matvanor: fisk- och fågelrester lyser med sin frånvaro. Kusten lämpar sig dåligt för fiske, musselbankarna är sedan länge utplockade. I stället återstår endast två animala proteinkällor: råttor - och människor. Befolkningen hade tvingats bli kannibaler.

Hur kunde denna rika kultur på några få århundraden utplåna sig själv

Det måste ju ha framstått som uppenbart att den alltmer utglesade storskogen, som var livets egentliga förutsättning, inte kunde hämta sig. Jared Diamond menar att Påsköns härskande skikt byggt fast sig i en fälla. De förmådde inte byta konkurrens mot samarbete när förutsättningarna ändrades. Hövdingarna och krigsherrarna kände inte till något annat sätt att hävda sin makt än att först göra slut på resurserna och sedan påskynda sin egen undergång. Eller på nutida managementspråk: "First to the bottom!"

P C Jersild är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter