Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vi måste våga fråga hur kompisen mår

På måndagen köpte han en flygbiljett till Kanarieöarna. På tisdagen tog han livet av sig.

Nej, det går inte alltid att veta vem som ska ta livet av sig. Men nästan alla självmord går att förebygga. Och de allra flesta som räddas till livet efter ett självmordsförsök fortsätter leva och dör inte för egen hand senare.

Varje år tar 1 500 svenskar sina liv. I hela världen är det fem gånger fler som begår självmord än som dör i krig. Om mindre än 15 år beräknas de globala kostnaderna för psykiska sjukdomar vara större än för kroppsliga. I Sverige står de redan för majoriteten av alla sjukskrivningar. Men medan kvinnor är överrepresenterade bland de sjukskrivna så dominerar männen självmordsstatistiken. 75 procent av dem som tar sitt liv är män och i åldern 15–44 år är självmord deras vanligaste dödsorsak.

För snart tio år sedan fattade Riks­dagen därför beslut om en nollvision för självmord. Målet är att ingen människa ska hamna i en sådan situation att döden uppfattas som det enda alternativet. Inspirationen kommer från trafiken, där nollvisionen gjort Sverige världsledande i att minska antalet som dör i trafikolyckor. Men som Lotta Ekdahl och Alfred Skogberg från organisationen Suicide Zero skriver på måndagens DN Debatt: ”Det är det förebyggande och uppföljande arbetet som gör skillnad, inte nollvisionen i sig.”

Och här har Sverige mycket att göra. Som påpekas i artikeln satsar vi uppåt 150 miljoner kronor varje år på trafik­säkerhetsforskning, medan suicid­preventionsforskningen bara får cirka 3 miljoner. Trots att 6 gånger fler personer dör av självmord än i trafikolyckor, och kunskapsluckorna är stora.

Artikelförfattarna drar slutsatsen att regeringen måste avsätta pengar som motsvarar problemets storlek, och visst behövs mer resurser. Men vad ska de läggas på?

Folkhälsomyndigheten som har det samordnande ansvaret för självmordsprevention i Sverige konstaterar i en av sina forskningssammanställningar att det finns en rad förebyggande åtgärder med mycket god evidens.

För det första går det faktiskt att rent fysiskt bygga bort många självmord. Genom räcken på broar och staket runt järnvägsspår går det att förhindra många dödsfall. Anledningen är att en person som vill ta sitt liv ofta har en metod som hen föredrar framför andra. Tar man bort den möjligheten ökar chansen att hen inte tar sitt liv. Minskar tillgången till metoder med hög dödlighet ökar dessutom sannolikheten för att den självmordsbenägne väljer en mindre dödlig metod och överlever.

För det andra måste den som mår dåligt få rätt vård, helst innan det gått så långt som till självmordsförsök. Tyvärr är problemen inom psykvården väldokumenterade och på många platser kan det ta månader bara att få en tid. Att komma till rätta med problemen kräver mer resurser, men också ett nytt synsätt. En tredjedel av landets vårdcentraler har exempelvis ingen psykolog anställd, trots att en tredjedel av patienterna som vänder sig till primärvården lider av psykisk ohälsa. Det är en obegriplig prioritering.

Efter varje självmord måste det också bli regel i stället för undantag att en ordentlig händelseanalys görs, där man går igenom vad som hänt och hur man hade kunnat stoppa det. På så sätt kan vi lära oss och se till att det inte händer igen.

Men för att vården och myndigheter ska kunna förhindra självmord behöver de också vår hjälp. När människor i vår närhet verkar må dåligt måste vi reagera, i värsta fall slå larm. Vi måste våga fråga hur våra pappor, kollegor och vänner mår, egentligen.