Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Niklas Orrenius: Det är dags att på allvar uppmärksamma hotet som svenska islamistiska extremister utgör – mot oss alla

Några dagar före terrordådet i Stockholm gör jag den dystra sociala medier-runda som blivit en del av min arbetsrutin de senaste åren. Jag går in på konton som tillhör terrorsympatisörer och muslimska extremister runt om i vårt land.

Först: en ung skånsk antisemitisk Youtubeförkunnare. I en nystartad svensk islamisk Youtubekanal klagar han på muslimer som lyssnar på hiphopartisten Drake. Drake är ju jude! Det är fel att fördöma Israel och samtidigt digga musik från en ”yahoodi”, menar predikanten som mixar snabb skånska med arabiska ord.

I samma föreläsning sågar han muslimer som gillar fotomodellen och dokusåpastjärnan Kim Kardashian. Visst, Kim Kardashian kanske ser vacker ut, men hon är satans verk, upplyser förkunnaren. Kvinnor bör vara kyska och täcka sig, inte visa upp sig.

Innan jag lämnar Youtubekanalen ser jag att kontoinnehavaren – vars identitet jag inte känner – har gillat ett videoklipp med en flagga från Islamiska staten (IS).

Jag surfar vidare på min kollrunda, in på ett Facebookkonto som tillhör en IS-anhängare från Eskilstuna. Flera gånger har han hotat andra muslimer i hemstaden efter att de offentligt tagit avstånd från IS.

Tidigare har han lagt upp IS-propagandaklipp, där bilder på krigare med höjda automatvapen blandas med budskap om att slåss i islams namn och att aldrig visa svaghet. Nu läser jag en färsk Facebookstatus där Eskilstunabon dömer ut västerländsk demokrati: ”den finns inte, allt är bara lögner och illusioner”. Jag scrollar ner till en bild från januari i år, där IS-sympatisören poserar med ett hagelgevär på ett svenskt skjutfält. Han skriver att han håller på att ta ”jägare licens”.

Nästa Facebookprofil jag kollar tillhör en av de bröder från Landskrona som 2010 dömdes till fängelse för att ha satt eld på den av al-Qaida dödsdömda konstnären Lars Vilks hus. Bröderna har nu avtjänat sina straff och är fria. På Facebook är det tydligt att de fortfarande gillar terror i islams namn.

Lillebrodern beundrar Anwar al-Awlaki, som dog 2011 men fortfarande är en av världens mest inflytelserika terrorinspiratörer. Många av de runt 300 svenskar som gått med i terrorgrupper i Syrien eller Irak har inspirerats av Anwar al-Awlaki och hans engelskspråkiga föreläsningar som uppmanar till mord i islams namn.

På lillebroderns Facebooksida ser jag att han den 17 mars i år publicerade en idolbild av Anwar al-Awlaki. Det är inte första gången, tänker jag, och klickar mig vidare till nästa terrorsympatisör.

Min extremistkollrunda har tyvärr blivit ganska lång. Och ändå visar förstås inte de smarta terrorvurmarna sina rätta färger öppet, så det jag ser är bara en liten del av svensk radikal islamism.

Lastbilsterroristen Rakhmat Akilov är inte svensk. Men de extremister jag följer på nätet kommer från Malmö, Göteborg, Stockholm, Gävle, Västerås, Helsingborg och ännu fler städer. De är födda och uppvuxna här, deras syn på världen har formats i Sverige. De lyssnar till svenska förkunnare. Deras hat och deras terrorvurm angår oss alla.

Redan 2006 satt jag tillsammans med tre kollegor från Sydsvenskan och hörde entusiastiska unga terrorssympatisörer prisa Afghanistans talibaner i en källare i Rosengård. Vi skrev en omfattande artikelserie om hotet från muslimska extremister, men det var som om våra avslöjanden inte riktigt fick fäste i debatten.

Nu, elva år senare, är det är hög tid att fler svenskar lär sig känna igen namn som Anwar al-Awlaki. Att lägga upp en bild på den milt leende svartskäggige terrorledaren på Facebook är lika sjukt som att lägga upp en bild på Adolf Hitler.

Anwar al-Awlakis terrorföreläsningar kan man för övrigt få bekvämt i mobilen med hjälp av en populär app. Förra året pratade jag med en vän till en ung Linköpingskvinna som rest till Syrien för att ansluta sig till IS. Vännen klandrade sig själv. Hon tyckte att hon borde ha insett djupet i kompisens radikalisering.

”Hon hade ju till och med Awlaki-appen i sin mobil”, suckade vännen.

Hennes blick hade halkat. Som många andras blickar. Den 14 februari 2015 sköt IS-terroristen Omar El-Hussein ihjäl två människor i Köpenhamn. Trots att en svensk konstnär, Lars Vilks, var uttrycklig måltavla i attacken, och trots att den skedde bara någon mil från svensk mark, är det som om Sverige opererat bort Köpenhamnsdådet från sitt kollektiva medvetande. Man har inte riktigt velat se hotet och terrorn.

Nu, efter massakern på Drottninggatan, halkar inte blicken längre. Jag ser få som försöker bagatellisera hotet från den radikala islamismen. Det är inte heller särskilt många debattörer som dömer ut muslimer rakt av. De som ändå försöker tycks vråla i falsett, med alltmer desperata röster som ekar ute i periferin.

Utanför extremisternas snäva cirklar, i de breda svensk­muslimska sammanhangen, ser jag hur en lång rad svenska imamer och andra muslimska företrädare uttrycker sin förtvivlan och avsky inför terrordådet. Ofta blir dessa hårt kämpande muslimska demokrater hotade och bespottade från två håll, av två sorters extremister: blågula radikalnationalister och islamistiska terrorsympatisörer. Den första gruppen misstänkliggör alla muslimer. Den andra anser att muslimska företrädare som inte ställer sig på IS sida är förrädare.

De här båda extremistgrupperna har mycket gemensamt. De delar samma världsbild om ett pågående krig mellan muslimer och västerlandet. De har samma apartheidliknande föreställning om att muslimer och icke-muslimer omöjligt kan leva tillsammans. Demokratiskt sinnade muslimer som gillar att bo i Sverige är bådas värsta mardröm.

Tyvärr vågar få svenska muslimer öppet berätta om hoten de fått från radikala islamister. ”Jag har familj och barn”, säger en muslimsk ledare i Sydsverige som varnar för en skånsk ung man som vi kan kalla Amjad.

Jag har skrivit om Amjad förr. Han är kompis med Landskronabröderna som fälldes för brand­attacken mot Lars Vilks, och figurerade själv i utredningen. Han gav ett falskt alibi åt den al-Awlaki-beundrande lillebrodern. Polis och åklagare misstänkte att Amjad också kunde vara inblandad i Vilks-attacken, men lyckades inte knyta honom till brottsplatsen.

På Amjads Facebooksida finns propaganda för både IS och al-Qaida. En källa med insyn berättar att Amjad tillhör en krets av ”kanske femtio stycken” skånska unga muslimer som följer ”okunniga och väldigt extrema predikanter”. Min källa tillägger:

”Jag är väldigt orolig för vad han kan göra.”

Det är jag också. Det är dags att på allvar uppmärksamma hotet som svenska islamistiska extremister utgör – mot oss alla. Jag hoppas på fler och djupare granskningar, både från medier och från myndigheter. Vi har förlorat tid. Människo­liv har spillts, i Irak och Syrien, men även i Europa. 24-årige Malmöbon Osama Krayem sitter just nu häktad i Belgien, misstänkt för att ha införskaffat de bombväskor som användes vid terrordåden i Bryssel den 22 mars 2016, då 32 människor dödades.

Vi lever i en tid med starka antimuslimska strömningar. Det krävs ingen särskild extremistkollrunda för att se hur avhumaniseringen av muslimer ständigt tar sig nya uttryck på nätet: svepande, nedsättande kommentarer om muslimer kommer rakt in i mitt eget Facebookflöde.

Troligen har rädslan för att förstärka hetsen mot muslimer fått många debattörer och journalister att tveka när det gäller att djupgranska islamistiska extremister i vårt land.

Men jag tror att bra granskningar kan fungera precis tvärtom. Att noggranna genomlysningar av antidemokratiska, islamistiska miljöer faktiskt kan minska det blinda, generella hatet mot muslimer. Det är nämligen omöjligt att granska den radikala islamismen i Sverige utan att också upptäcka alla demokratiskt sinnade muslimer, och hur avskydda och förföljda de är av IS-terroristerna.

Då blir det självklara extra tydligt: att skiljelinjen inte går mellan muslimer och andra, utan mellan demokrater och antidemokrater.