Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

På Stan

DET SOCIALA SPELET

Har tv- och datorspel konkurrerat ut gamla tiders spel­hallar? Vi ­besökte en arkadhall, en bingohall och ett rollspelscentrum. Det blev en fältstudie av sociala nöjen med helt olika grader av livstecken, från ­dödsryckande till vimmelvital. 
TEXT kristofer ahlström 
Foto anna-lena mattsson och ann-sofi rosenkvist

Mina styvföräldrarvar två muskulösa, mordiska män i avklippta jeansjackor och nit­armband. De hette Billy och Jimmy och var huvudpersonerna i arkadklassikern ”Double Dragon”. Precis som för många andra som växte upp på 80-talet var spel- och flipperhallen mitt andra hem. Att kliva in i dånet och flimret från dussintalet spelmaskiner, genom svett och tobaksrök, var själva definitionen av gemyt och gemenskap. Det var där och då som jag först upptäckte känslan av tillhörighet. Den känslan – eller jakten på den – går sedan igen hos människor i flera olika sammanhang allt eftersom man avancerar genom livets stadier; på arbetsplatsen, på bowlingkursen eller i bingohallen.

Men något har hänt. För att vara mer specifik: tekniken har hänt. Den fysiska, sociala kontakten människor emellan har luckrats upp av tekniska möjligheter och, som ett resultat av dem, ett mer tillgängligt utbud av kultur och nöje. Det analoga sättet att umgås har slagit över i det digitala. Anledningarna till att behöva lämna hemmets trygga vrå för att söka sällskap eller kulturellt utbyte har med andra ord blivit färre när allt finns inom ett knapptrycks avstånd.

Det kommer såklart alltid finnas entusiastföreningar och retroromantiska spelträffar – i fredags hölls till exempel OS i flipper av klubben Stockholm pinball. Men hur ser vardagstillvaron ut på de platser som förut var så naturliga knutpunkter? Finns det liv i hallarna efter onlinerevolutionen?

redaktionen@pastan.nu

Arkadhallen

Det första mantänker på är sperma.

De blå lysrören i taket på spelhallen målar nämligen allt i samma fluorescerande färg som när brottsplatsundersökarna i ”CSI” jagar kroppsvätskor med uv-ljus.

Nästa sak man reflekterar över är att allt är övergivet. Maskinernas ekande kakofoni av kulsprutesmatter och hårdrockssoundtrack understryker bara hur tomt det är i lokalen. Jag räknar det till totalt 57 maskiner i rummet, alla står oanvända. En ljuspistol hänger utanför hölstret i sin sladd. Ute i flipperdelen står elva bord uppradade som blinkande gravstenar. Över huvud taget är känslan som att vandra genom ett mausoleum.

Enligt personalen i kassan är det mer livligt på helgerna, men en vanlig tisdagskväll som denna är pulsen långt under viloläge. Fyra personer kommer in i lokalen under den timme vi är där:

Ett ungt par som väldigt symtomatiskt väljer det enda analoga spelet i hallen – lufthockeyn.

En liten pojke som ställer sig och rycker i spakarna till ett spel han inte lagt i några pengar för.

Och en tonårig kille som sätter sig i förarhytten till ett av bilspelen.

– Den här bilen sladdar inte som den ska, klagar han för sin flickvän efter att ha kört en runda.

– Det är för att det är ett jävla cp-spel, förklarar han tålmodigt för henne när hon inte svarar.

Sen går de.

Det är tydligt att de fysiska arkadspelen för en tynande tillvaro på 2000-talet. Förklaringarna är flera. En stor anledning är genombrottet för spelkonsolerna, som plötsligt kunde ge samma prestanda som en arkadmaskin – med skillnaden att man inte behövde mata dem med växelmynt varje gång man ville spela.

– Att konsolernas onlinetjänster, som till exempel Xbox Live Arcade, erbjuder både de klassiska arkadspelen och den high score-koncentrerade tävlingsformen är ett annat skäl till att de hallarna dött ut, säger Tobias Bjarneby, arkadfantast och chefredaktör för speltidningen Level.

– Arkadtraditionen lever på ett sätt vidare genom de sociala och tillbehörsdrivna spelen som ”Guitar hero”, och hela Nintendo Wii-formatet, tillägger han.

Ska man ta ett social­antropologiskt grepp på det så finns det även kulturella skillnader mellan en stad som Stockholm och, säg, Tokyo. I Sverige är alla sorters spelmaskiner, från flipper till automatiska kortspel som Jack Vegas, förknippade med vägkrogar och vinylklädda säten, bearnaisesås på flaska och skumma källarlokaler.

– Vi har ingen rotad tradition av arkadspel som erkänd umgängesform, så när spelentusiasterna började lockas mer av onlinetävlingar och lan-partyn fyllde arkadhallarna inte längre någon funktion, säger Tobias Bjarneby.

Den här tisdagskvällen på Heron city är det uttalandet bara en förbiblåsande marklöpare ifrån att vara absolut sanning.

Bingohallen

När man kliverner i bingolokalen på Sankt Eriksgatan möts man av Rösten. Den datoriserade stämman låter som något man kalibrerat efter en självmordslinje: smeksam och förstående, hypnotiserande. Men här säger den saker som, ”Bertil 12, etta tvåa”.

– Jag ogillar verkligen den där monotona rösten, även om man vänjer sig. Däremot fortsätter den bara oavsett vad som händer i lokalen. Det har ju hänt att folk faller ihop under ett spel och rösten bara maler vidare, säger spelaren May-Britt Christenson.

Rösten och de automatiska stoppen när någon får bingo, var ett steg av moderniseringen när Svenska Spel gick in och tog över en rad bingohallar i Sverige under konceptnamnet Bingo Live. Det var ett försök att tvätta bort bilden av skumbelysta hallar och rökiga heltäckningsmattor. Och, framförallt, att odla en återväxt bland bingopubliken. Det slutade i en förlust på 300 miljoner och krigiska katastrofrubriker i tidningarna.

På Fridhemsplan flankeras ingången till hallen av barnvagnar och fikabord belamrade med juiceflaskor och lattemuggar. Det är en fortsättning på den rosenkindade utveckling som spelformen har tagit. I juli 2005 infördes rökförbudet i Sverige, vilket innebar ett kraftigt slag mot landets bingohallar. Enligt Lotteriinspektionens statistik har vanligt bingospelande minskat med 30 procent sedan 2004. Nätbingon har under samma period ökat med 370 procent.

Det har hänt en del sedan 1988, då bingo var den största spelformen i Sverige.

Det som har hänt är kabel-tv, internet och en explosion av nya spelformer.

– För varje år försvinner det fler och fler ­bingospelare och det kommer inga nya. Snittåldern är hög och spelarna dör ju ut, säger hallchefen Carina Berggren.

En snabb blick ut över golvet visar en likriktad demografi: pensionärer, övervägande kvinnor. Det är eftermiddag, bingo-primetime enligt Carina Berggren, och lokalen är halvfull. Spelen avlöser varandra med några minuters uppehåll för besök av de inglasade rökhytterna som får mig att associera till en utställningsmonter: kom och se den utrotningshotade arten Kedjerökande bingospelare.

Men May-Britt Christenson, som fyller 77 i år, har inget intresse av att gå över till nätbingon.

– Nej, man spelar på ett helt annat sätt här. Man jagar inte pengar på samma sätt. Man spelar förståndigare och har innan gjort upp en budget som man följer. Men visst har man träffat pensionärer som går ut och tar telefonlån för att kunna spela mer.

Men det är ute på gatan, i den kompakta vårkylan, som jag får en helt ny förklaringsmodell till varför folk inte besöker hallen. Det är två killar i bulliga täckjackor som ställer sig vid ingången.

– Ska vi gå in, frågar en av dem och pekar med tummen.

– Nej, ser folk en där tror de ju att man är beroende, svarar hans kompis.

Och nere i bingolokalen, förbi rökhytterna, fortsätter Rösten att mässa sina siffror.

Rollspels­centrum

Ingången skullekunna vara kamouflerad. Porten till Kungsholmstorg 6 liknar den till vilken bostad eller tandläkarmottagning som helst. Men när man kliver in i hallen av affischer och kartongfigurer i mangautförande så passerar man tröskeln till en helt annan värld.

Under mitt samtal med delägaren Johan Nilsson på rollspelscentrumet Dragon’s Lair beskriver han stället som en fritidsgård, men ”fristad” skulle passa lika bra. De sociala gränserna är nästan utsuddade här.

– Man hör ofta folk som säger till varandra, ”Du skulle aldrig prata med mig i skolan”. Folk träffas utanför hierarkin på ett helt annat sätt här, säger han.

Och det är nog bara här man kan höra insnöat initierade hönan och ägget-diskussioner om huruvida ”Age of steam” inspirerades av ”Railroad Tycoon”, eller om det var tvärtom.

Ju längre man tränger in i labyrinten av korridorer och källarvalv desto högre stiger åldrarna på spelare: från de matsalsliknande rummen med kortspel – ”Magic: The gathering”, ”Yu-gi-oh” – till ”Warhammer”-passagerna, via arkadrummet till de innersta bräd- och rollspelskrymslena. Åldersspannet sträcker sig från mellanstadiet till 50-gränsen. Det är ett imponerande myller med uppemot hundratalet personer i lokalen.

För ett land med närmare en kvarts miljon registrerade ”World of warcraft”-spelare borde de analoga spelen ha sopats av brädet för länge sedan. Men Johan Nilsson har märkt en motreaktion.

– När ”World of Warcraft” släpptes kände vi en klar dipp i besökarantal, det var till och med svårt att få folk som jobbade här att stanna kvar på kvällstid för att de ville hem och spela. Men onlinespelandet har börjat avta hos den breda massan, vi får in mer folk som vill träffas och spela mot varandra i stället.

Han får medhåll av Axel Rydén, före detta svensk mästare och dubbel EM-bronsmedaljör i ”Warhammer”.

– Man kan likna det vid att spela korpfotboll. Det är lika mycket ett sätt att umgås som det är att spela. Dessutom bygger det på en manuell kreativitet där man bygger och målar sina egna figurer.

”Warhammer”-rummet är mycket riktigt det mest iögonfallande. Spelplanerna är tjocka masonitskivor målade i terrängfärger och dekorerade med miniatyrträd, fästningar i hårdplast och ett myller av bestyckade spelpjäser. Tjocka häften med tabeller och värden trängs med klasar av sexsidiga tärningar och måttband för skalenliga avståndsbedömningar.

Det är en rätt homogen publik, nästan uteslutande hankön, men enligt Johan Nilsson och Eskil Myrenberg, också anställd, brukar den vissa kvällar bestå till en tredjedel av tjejer.

– När min flickvän kom hit första gången gjorde alla stora ögon att en tjej ens vågade sig in, men nu är det en väldigt vanlig syn, säger Eskil.

Den här tisdagskvällen är det dock övervägande män på plats.

Men så kommer en kille i stickad tröja ut från ett av sidorummen och viftar triumfatoriskt med sin mobiltelefon.

– Nu är det tjejer på väg hit, meddelar han.

Och så återvänder han till brädspelet med ett nöjt leende:

– Är man player så är man.

Kristofer Ahlström

redaktionen@pastan.nu