Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Profilen: Dominika tar livet på allvar

Varje morgon vaknar Dominika Peczynski, 27, i förvissningen om att hon ska dö. "Det är därför jag har så bråttom med att göra saker. Jag lever med en daglig dödsångest och ser hela tiden folk i min omgivning som inte fattar att tiden går. De tror att de har all tid i världen att ändra på sitt liv, söka nya jobb, bli lyckliga i sina förhållanden eller göra slut med den de lever ihop med - och det händer aldrig nånting. Sen är det slut - poff, säger det! Och de fattar det inte

"

Efter döden är det tvärslut, säger hon.

- Det är det som präglar allt jag gör. Jag kan inte föreställa mig ett icke-existerande, ett icke-vara.

Hon ler bakom hårgardinen.

- Jag har en fruktansvärd aptit på livet, tror jag. Även om man bara sitter hemma med brustet hjärta och dricker rödtjut och gråter så är det bättre än inget liv alls.

När Dominika var 19 rymde hon och kompisen Nadja till Israel. Liftade i tre månader och stannade ett år på kibbutz. Dominika var kallskänkechef, frukostansvarig för sexhundra till ettusen kibbutznikar, och gick upp fem varje morgon. Tiden i Israel förändrade hennes liv i grunden.

- Livet är så intensivt där. Folk är väldigt medvetna om att de lever på ett farligt ställe. Det ingår i allas livsstil att passa på att göra saker och ting nu - i morgon kanske man sitter på fel buss.

Hon säger att hela tankeprocessen kring hennes framtid gick så mycket snabbare i Israel än den skulle gjort hemma i Sverige. Som många andra flickor drömde Dominika om att bli stjärna. Skillnaden var att hon bestämde sig för att genomföra sina drömmar, inte trycka ner dem.

- I Israel får man en känsla av att det är bråttom. Och jag kom hem fullpumpad av den känslan - nu ska jag ta tag i saker. Ingen där nere lever under illusionen att man har obegränsat med tid, att saker och ting kommer att falla på sin plats. De faller inte på plats - man måste banka ner dem på plats om det ska bli nåt (skratt).

Det är den förhöjda livskänslan som driver Dominika vidare. Från jobbet som servitris på restaurang Tyrol till underklädesmodell hos Camilla Thulin och "sångerska" i Army of Lovers. Och så småningom programledare för ITV:s "The Big E", tutt-tv i "Tutti Frutti", två serier av "Dominikas planet" och nu i höst en ny omgång av "Genom nyckelhålet", där hon hälsar på hemma hos kändisar.

- Man ser en glipa i en dörr och sedan bestämmer man själv om man vill öppna den eller ej, förklarar hon sina framgångar. Det som varit min styrka är att jag snabbt ser en ingång.

Första gången jag träffade Dominika var hon fortfarande med i Army of Lovers, och jag blev minst sagt förvånad när kvällen slutade med att vi satt och diskuterade situationen i Mellanöstern.

- Ingen kan beskylla mig för att ha varit pro-palestinsk, säger hon. Jag är en kategorisk människa, även i det här fallet. Så du kan själv tänka dig ...

Hennes slutsats är enkel.

- Bygg på. Det tycker jag, som judinna, är helt naturligt, och inget jag behöver be om ursäkt för.

Trots sina bestämda åsikter beslöt hon sig för att lämna Palestinafrågan därhän när hon spelade in "Dominikas planet" i Israel. I stället gjorde hon svensk tv:s första reportage om schlagersegraren Dana och hennes könsbyte.

- Det går att göra program där politiken finns under ytan. Den politiska situationen märks ändå i hur folk uttrycker sig, i kläder, i musik, konst, modern kultur, allting.

"Genom nyckelhålet" är en helt annan typ av program.

- De är en hjärtlig skymf mot god smak och anständighet, säger hon glatt. Och den här omgången med oanade överraskningar. Fast jag går bara hem till dem som jag själv vill träffa.

Fördomar om Dominika som en blåst bimbo, en ekonomisk slarvmaja som aldrig städar hemma och som går omkring klädd som ett fnask är vanliga. Men när jag träffar henne på fashionabla krogen Zesty i Vasastan i Stockholm ("enda stället som har Bellini") är hon klädd i kostym, har nästan ingen makeup och har nyligen köpt sitt livs första bostadsrätt.

- Det här är en vändpunkt mentalt för mig. Jag har aldrig velat ha nånting tidigare. Det känns som om jag föds på nytt. Sedan jag kom hem från den senaste resan med "Dominikas planet" har jag känt i magen att jag bara måste äga nånting. Jag känner mig så splittrad.

Vad skulle man se genom nyckelhålet hemma hos dig

- Min tokiga polske hantverkare som hängt där de senaste månaderna och som aldrig blir klar. Jag har lagt in nya trägolv och målat sovrummet ljuslila med stora speglar och vita orkidéer - något som jag snott rakt av från Zestys inredning.

Dominika är grundligt trött på sitt gamla jag, och när hon läser om sig själv i tidningarna blir hon betryckt.

- Jag tänker bara, gud vad fånigt! Så här kan jag ju inte tycka! Varför köper jag bara kläder för mina pengar

Vad håller jag på med

Intervjuerna blir ett slags terapi för mig, ett sätt att mogna. Jag har insett att så här är jag - och jag vill inte vara den personen. Jag måste ändra på allting. Gå omkring i kostym och foträta skor, städa hela tiden, köpa lantställe och sätta potatis...

Hon smuttar vällustigt på ännu en svindyr champagnedrink och tänder den 25:e cigarretten av runt två paket om dan.

När Dominika var sju år kände hennes intellektuella och antikommunistiska föräldrar i Polen att snaran började dras åt. De lurade i sin lösmynta dotter att familjen skulle på solsemester till Grekland och hon beväpnade sig med hink och spade bara för att i stället befinna sig i ett kallt och höstligt Sverige. Hon beskriver sin pappa som katolik, snäll, tyst och ganska försiktig till skillnad från sin judiska mamma - ett dynamitpaket, som Dominika har ett "hetsigt, men mycket kärleksfullt" förhållande till.

Båda föräldrarna är systemanalytiker, och Dominika var en drömflicka - överintelligent, med en IQ på 147 i Mensas logisk-matematiska test ("150 är knäppgränsen"), bäst i klassen, söt, väluppfostrad och mjuk. Men i puberteten förklarade hormonerna krig. Driften att göra tvärtom blommade ut. Hon sökte upp värstinggängen runt Karlaplan, snattade, stoppade pinnar i bankomater och lärde sig tjuvkoppla bilar.

- Hela den perioden är full av minnesluckor, säger hon. Det var inte jag, helt enkelt. Jag var helt tokig. Kunde inte sitta still i 30 sekunder, hade grejer på gång hela tiden. Det var bara jag och vad jag ville. Att tillfredsställa minsta impuls, just då, till vilken kostnad som helst. Jag saknade helt och hållet empati och inlevelseförmåga, var nästan på gränsen till psykopat (skratt).

När hon var femton år flyttade hon hem till en ett år äldre kille med alkoholproblem som lämnade henne hemma, blåslagen i ansiktet och med stora kala fläckar på huvudet där han ryckt ut hennes hår. Ändå stod hon ut i två år.

- Det var en prestigegrej. Jag kunde inte kontakta mina föräldrar och erkänna att jag misslyckats.

En natt attackerade han Dominika med en kniv. Skrattande skar han henne på armar och överkropp innan hon dränkt i blod lyckades fly ut i den knädjupa snön i bara trosorna och ringa polisen.

- Då sprack allting. Jag fick följa med polisen hem till mina föräldrar och erkänna att de haft rätt. Efter det är det aldrig någon man som slagit mig. Jag känner vittringen av dem direkt.

Under sju år har det bara handlat om karriären för Dominika. Nu vill hon bygga ett liv, inreda sitt hem, ta körkort, odla sina kvinnliga sidor. Lära sig laga mat. Hitta en man.

- Det blir lite enkelspårigt annars - en bra människa är ju en hel människa, eller hur

Nästa gång ska det vara nån som är en "tia", efter både ett känslomässigt och rationellt övervägande. Jag måste hitta någon som matchar mig. Som är lika intelligent - och lika jävlig. Och som inte blir rädd för mig efter ett tag.

Och barn

Hon skrattar avvärjande.

- Mamma brukar säga "Tänk vad roligt om vi skulle få en dotter", och jag kommer att bli precis som mamma. Terrorisera mina barn och uppfostra dem till prestationsångest. Det är oundvikligt i en judisk familj från Östeuropa. "Du ska bli konsertpianist eller läkare" (lägger på tjock judisk accent) "Eller advokat går bra" (skratt). Jag hoppas min bror uppfyller deras akademiska drömmar.

Dominika Peczynski/ programledare

Min dröm om lycka: Jag har inga såna illusioner.

Favoritförfattare: Joseph Heller, Irwin Welch ("Trainspotting" m fl), Stephen Frye

Hjältar i verkligheten: Den man jag är kär i just då.

Avskyr mest: Rädda, obeslutsamma människor.

Mitt motto: Det vore så fel av mig att ha något. Jag förbehåller mig rätten att ändra mig när jag vill.

Så skulle jag vilja vara: Jag skulle vilja kunna lägga ner Bulldogs-Dominika ibland, och vara lite mysig, lite kvinnligare - åtminstone privat.

Text: Christer Olsson

Foto: Erich Stering