Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

DN möter Ali: Ali fortfarande störst

FAKTA/Muhammad Ali

Född: 17 januari, 1942, i Louisville, Kentucky, som Cassius Marcellus Clay, Jr.

Bor: På en farm i Berrien Springs, Michigan.

Familj: Hustrun Lonnie, adoptivsonen Saadi, 6 år. Åtta barn från tidigare förhållanden.

Meriter: Olympisk mästare i lätt tungvikt 1960. Tungviktsmästare i boxning tre gånger.

Att läsa om Ali: Thomas Hausers båda biografier; "Muhammad Ali. His Life and Times" och "Muhammad Ali. In Perspective". Norman Mailers klassiska skildring av matchen Ali-Foreman i Zaire; "Matchen" ("The Fight").

Att se om Ali: "When We Were Kings", Oscarsbelönad dokumentär av Leon Gast. Finns som hyrvideo.

I mitten av det explosiva 60-talet lyckades en ung amerikan förena en makalös idrottskarriär med ett liv som centralfigur i dåtidens stora och heta samhällsfrågor.

Hans namn var Cassius Clay. Några dagar efter sin sensationella VM-seger mot "oslagbare" Sonny Liston bytte han namn till Muhammad Ali - något mer utmanande och "oamerikanskt" var svårt att tänka sig.

55 år gammal är Ali fortfarande större än allt annat i dag ens idrottsvärld. Nya unga beundrare har han fått tack vare filmen When We Were Kings.

DN-sportens Anders Steinvall fick har träffat Ali hemma på farmen i Berrien Springs. The Champ hälsade välkommen med en rak höger . . .

Av Anders Steinvall

NEW YORK-BERRIEN SPRINGS. Sorlet tystnar och blickarna riktas mot dörren när kvällens huvudperson gör entré i lyxhotellets balsal. Gästerna, herrarna klädda i smoking, damerna i eleganta aftonklänningar, tar sina drinkar och börjar sakta röra sig i samma riktning.

Många är här tack vare sin egen berömmelse, som TV-stjärnor, politiker, framgångsrika affärsmän, eller till och med som olympisk guldmedaljör.

Men ingen kan mäta sig med mannen som med sin blotta närvaro på ett ögonblick tagit över hela föreställningen.

Muhammad Ali.

Hans kropp skakar, märkt av sjukdom som han är. Sakta, sakta rör han sig framåt, arm i arm med hustrun Lonnie. En bit in i salen stannar han upp för att utföra sin gärning, för att låta folket möta honom, låta alla som vill få känna att de kommit nära den kanske mest kända av alla människor.

Just denna kväll är Ali i New York för att motta en utmärkelse för sitt humanitära arbete. Det är en kväll som många andra i Alis liv.

Inför Ali krymper även de mest prominenta gästerna till vanliga nyfikna som vill fotograferas med the Champ.

Kön rör sig sakta framåt och snart är det min tur. Ali, klädd i en tufft rutmönstrad smoking och skor i samma stil, tar min hand. Den kraftiga näven slutar skaka. Handslaget är mjukt.

Han böjer sig fram och säger något till mig, med sin släpiga, viskande röst.

En gång i tiden nådde Alis ord ut över hela världen.

Nu är det omöjligt att uppfatta vad han viskar i mitt öra.

Muhammad Ali, snart 56 år gammal, har aldrig lämnat det offentliga livet. Ändå var det något av en hjältes återkomst när han stod där inför hela världen och tände den olympiska elden i Atlanta sommaren 1996.

Bilden av Ali, som med kraftigt skakande högerarm sträckte facklan mot skyn, väckte starka känslor. Många rördes till tårar och för alla som var på plats i Atlantas olympiastadion var det ett magiskt ögonblick.

Där stod han, den mest kända, omtalade, bejublade och samtidigt mest kontroversiella idrottsstjärna som världen skådat. Ali, en av de starkaste symbolgestalerna för svart frigörelse i USA, fick kröna den stora invigningsfesten mitt i den amerikanska Södern, där rasförtryckets arv väger tungt.

Där stod han också som en modig man, ensam inför en global publik, i all sin yttre bräcklighet, till synes en spillra av den störste, bäste och vackraste boxare världen skådat.

Alis framträdande blev en formidabel succé och påminde oss alla - i en tid då idrott handlar så mycket om pengar och så litet om heder - om en man som vågade riskera allt och stå för sina principer, som vågade använda sin berömmelse för att sprida ett budskap, som vågade utmana.

Det är en historia att vårda och föra vidare till yngre generationer utan egna minnen av det explosiva 60-talet, då en ung man vid namn Cassius Clay från Louisville, Kentucky, lyckades förena en makalös idrottskarriär med ett liv som centralfigur i dåtidens stora och heta samhällsfrågor.

Efter OS-guld i lätt tungvikt i Rom 1960 blev Cassius Clay snabbt en succé i proffsringen. Den unge, självsäkre skrävlaren lovade att bli the greatest och folk lät sig roas av den osannolike pratkvarnen.

När Clay den 25 februari 1964 infriade sina löften och knockade den "oslagbare" tungviktsmästaren Sonny Liston i en klassisk fajt och erövrade sin första tungviktstitel chockade han inte bara boxningsexpertisen.

Han stod också redo att chocka en hel nation.

Några dagar efter matchen meddelade Cassius Clay att han nu hette Muhammad Ali, att han var muslim och att han fått sitt namn av Elijah Muhammad, ledaren för kontroversiella Nation of Islam.

Något mer utmanande och "oamerikanskt" var svårt att tänka sig i 60-talets USA. Ali talade om svart frigörelse och sågs allt oftare med Malcolm X, den mest framträdande av de militanta, svarta muslimernas talesmän.

Alis ställningstagande splittrade det amerikanska folket. Samtidigt som han inspirerade många svarta, fostrade till underdånig tystnad, att bryta sina mentala bojor skrämde han det vita Amerika i en tid då rasfrågan var en social krutdurk.

Medan Ali framgångsrikt försvarade sin tungviktstitel nio gånger under åren 1965-1967 växte hatet mot honom inom det vita etablissemanget. Våren 1967 blev Ali efter en längre tids kontroverser och ansökningar om uppskov inkallad i den amerikanska armén för att, med största sannolikhet, skickas till kriget i Vietnam.

Det var etablissemangets hämnd. Om Ali varit en foglig idrottshjälte som bara tänkt på pengar och karriär hade han aldrig blivit inkallad.

Ali vägrade acceptera inkallelseordern.

- Nej, jag tänker inte åka 1 600 mil för att hjälpa till och mörda ett annat fattigt folk bara för att de vita slavherrarna ska kunna fortsätta dominera mörka folk runtom i världen, sade Ali.

Än mer citerad blev han när han uttryckte sin vägran i en av sina berömda verser:

"Keep asking me no matter how long ,

On the war in Vietnam I sing this song,

I ain’t got no quarrel with the Viet Cong."

Med sin vapenvägran väckte han många amerikaners medvetande om Vietnamkriget.

Samtidigt offrade han den lysande, och inkomstbringande, karriär han var mitt uppe i. Myndigheterna, både de idrottsliga och politiska, slog snabbt till mot Ali. Han fråntogs sin världsmästartitel. Han förbjöds att boxas i alla 50 av USA:s delstater. När hans pass samtidigt beslagtogs var han definitivt utestängd från boxningsringen.

Ali dömdes också till fem års fängelse, ett straff han aldrig avtjänade då domen överklagades.

När Ali i oktober 1970 tilläts göra comeback i boxningsringen hade tre och halvt år av hans karriär, de år som idrottsligt sannolikt skulle ha varit hans bästa, gått förlorade.

Förlorade för att Muhammad Ali stod upp för sina principer.

Kan någon föreställa sig en idrottsstjärna göra det i dag

Att en stjärna, låt oss säga baskethjälten Michael Jordan, skulle avstå sponsormiljoner för att tvinga fram bättre förhållanden för arbetarna vid sportskoföretagens fabriker i Asien

Jämförelsen är kanske orättvis. Men Jordan har måhända snuddat vid tanken, för i en tidningsintervju nyligen diskuterade han frågan hur han skulle bli ihågkommen efter sin karriär - och konstaterade:

- Jag lurar inte mig själv, jag är ingen Muhammad Ali.

Berrien Springs är en oansenlig ort i sydvästra hörnet av delstaten Michigan. Kartboken säger 1 927 invånare. Två trafikljus, ett McDonald’s, några butiker och ett par bensinmackar. Det är allt.

Rester av den första snön ligger på marken som en påminnelse om den kalla vinter som väntar. Utanför villorna längs Kephart Lane krattar någon ihop de sista höstlöven.

Det kunde ha varit en ort vilken som helst i den amerikanska mellanvästern om det inte vore för mannen som bor på egendomen där Kephart Lane slutar i en vändskiva.

Besökaren möts av två väldiga järngrindar och skyltar som varnar för olaga intrång.

Men det här är ett hem där gäster, även okända, tas emot med öppna armar.

Vid porttelefonen står ett enda namn:

Code: Ali 01.

En mansröst svarar och den ena grinden öppnas. På de vidsträckta ägorna, som på tre sidor omgärdas av St.Joseph’s-floden, ligger fyra vitmålade hus utspridda. Farmen är inte bara känd som Muhammad Alis hem. Den ägdes en gång i tiden, sägs det i alla fall, av gangsterkungen Al Capone.

Utanför ett av husen visar en ung man besökaren in genom en dörr och plötsligt står vi inne i familjen Alis kök.

The Champ, som stått och gömt sig bakom ett hörn, hälsar välkommen med en rak höger.

När den väldiga näven stannar upp framför besökarens ansikte kikar han fram med något lurigt i blicken.

Ali stapplar sakta över till ett bord och börjar förstrött bläddra i en tidskrift.

Han säger något ohörbart.

- Ta av dig jackan, förtydligar den unge mannen, som följt med in.

Ali lägger ned tidskriften, tar ett äpple och går mot en soffa. Möblerna är övertäckta med vita lakan, för att skydda mot damm då rummet håller på att byggas om.

- Sitt ner, säger han och för första gången uppfattar jag hans ord.

För att förstå hur Ali, märkt av Parkinsons sjukdom, talar i dag kan hans ord läsas viskande och mycket sakta. Så låter han och det tar en stund att vänja sig.

Det är eftermiddag, men Ali ser trött ut. Han har just sovit och håret är rufsigt. Ali tar hand om sexårige adoptivsonen Saadi, som är sjuk och hemma från skolan.

Vi pratar en stund om hans liv i dag, om tillställningar som den i New York veckan innan, om hur han orkar resa mer än 200 dagar per år och träffa tusentals människor, allt från små barn till stora statsmän.

- Det är så många som vill träffa mig. När jag blir trött tar jag bara en paus och sover, säger Ali.

Sjukdomen har gjort hans ansikte stelt som en mask. Han talar med små läpprörelser. Det är ögonen som ger utryck för hans känslor. Det är med dem han kommunicerar, mer än med sina ord.

Gaphalsen som världen lärde sig att älska och hata har tystnat. Muhammad Ali har sagt det han ska säga, nu sprider han sitt budskap genom att finnas till och på så sätt påminna om den han var och det han gjort.

Varför ser vi inga idrottsmän i dag som står upp för något, som vågar ta ställning

Ali funderar en stund. Tar en tugga på sitt äpple. Händerna skakar, men inte lika mycket som när han uppträder offentligt.

- De är rädda för att förlora lönechecken. Det finns frågor i dag, men inte lika stora och viktiga som förut, säger han.

Hur ser du på dagens amerikanska samhälle

Ser du några förbättringar i de frågor du stred för

- Det är bättre i dag. Nu kan svarta gå in i vilken restaurang som helst och äta, svarar Ali kort.

Det blir tyst. En besvikelsens tystnad. Var det allt

Engagerar inte frågan mer än så, eller är Ali för trött

Han rätar på sig i soffan.

- Men vem äger restaurangerna

Vem äger bankerna

Vem äger affärerna

Vem äger tidningarna

Vem äger järnvägarna

Vem äger industrierna

De vita äger alltihop, säger Ali och rösten blir för ett ögonblick något starkare, blicken vaknar och någonstans bakom det stela ansiktet skymtar den man som kunde fängsla en hel värld med sina ord.

Sedan sjunker han ihop igen.

Vi pratar om framtiden. Farmen i Berrien Springs är till salu och familjen Ali tänker flytta. I Muhammads och Lonnies hemstad Louisville ska ett Ali Center och museum öppnas och Lonnie säger att de förmodligen bosätter sig där för att leda projektet.

Ali får något lurigt i blicken.

- Tänk, säger han.

- Tänk, i Louisville, denna kristna och judiska stad, heter en av de stora gatorna Muhammad Ali Boulevard. Ett muslimskt namn!

När familjen Ali flyttar kommer livet i Berrien Springs att förändras. Då försvinner alla de nyfikna som kör förbi för att få en skymt av Ali. Då förlorar också studenterna på lilla Andrews-universitetet, som drivs av adventistkyrkan, en inspirationskälla.

Studenter kommer ofta ut till farmen, med biblarna i hand. Ali tar fram koranen, och så ägnar de sig åt en stunds vänskaplig religiös sparring.

Och Lonnie, hon bara suckar över alla besökare som hennes man släpper in.

- Men det blir inte så många längre. Du är den första på tre veckor, säger Ali när vi går ut i snålblåsten för att ta farväl.

Ali jabbar lite med nävarna, som om han är orolig för att inte leva upp till besökarens förväntningar på honom. Han behöver inte göra det. Det känns bara som om begreppet skuggboxning får en ny innebörd.

Men skuggan av Ali är fortfarande större än allt annat i dagens idrottsvärld.

För att bli förvissad om detta behöver den som är för ung för att ha egna minnen av Ali bara se filmerna.

Se Ali dansa runt i ringen och leka med sina motståndare. Se honom göra "the Ali shuffle", sina blixtsnabba benrörelser, innan näven sitter i ansiktet motståndaren. Se honom när han var som bäst.

När Ali vid 28 års ålder kom tillbaka efter avstängningen hade han flera av sina klassiska matcher framför sig. Men han var inte längre lika snabb och på vägen fram till en ny tungviktstitel fanns två formidabla motståndare, Joe Frazier och George Foreman.

Frazier spöade Ali i Madison Square Garden i mars 1971. Det skulle dröja 13 matcher och nästan tre år innan Ali fick sin revansch på Frazier, en seger som banade väg för den största av alla Ali-klassiker.

"The Rumble in the Jungle". Ali-Foreman i Kinshasa, Zaire, i oktober 1974.

Ett fascinerande spektakel mitt i Afrika, förmodligen tidernas mest anmärkningsvärda enskilda idrottshändelse.

Expertisen tvivlade på Ali, men i åttonde ronden knockade han den väldige Foreman och återtog tungviktstiteln vid 32 års ålder.

Många trodde, åtminstone före matchen, att det var sista gången Ali gick upp i ringen.

Men Ali skulle boxas många gånger till, för många.

Det blev några patetiska spektakel, blandat med klassiker som den tredje fajten mot Frazier, "the thrilla’ in Manila" i oktober 1975, innan Ali slutligen gjorde sin sista match nästan 40 år gammal i december 1981.

Mot slutet märkte Alis närmaste att något inte stod rätt till. Han började visa tecken på den sjukdom som sedan så förvandlat honom. Många tror att det kan ha börjat med alla fruktansvärda slag han fick mot sitt huvud, inte minst i den grymma kampen mot Frazier i Manila (då Ali, som vann, efteråt sade att han känt sig som om han var nära döden).

- Muhammad har aldrig trott att det finns en koppling mellan hans boxning och hans sjukdom. Han tror inte boxningen är anledningen till hans tillstånd i dag. Experter vi konsulterar säger att han förmodligen skulle ha haft Parkinsons även om han inte boxats, säger Lonnie Ali när vi träffas över en frukost i New York.

Mötet börjar som en besvikelse, då vi utlovats en intervju med Muhammad, men får nöja oss med att träffa Lonnie då the Champ mår dåligt och tvingas kasta in handduken.

Efter en stund är besvikelsen glömd. Lonnie Ali visar sig vara en underbar person att prata med, en väldigt speciell kvinna som tagit som sin livsuppgift att vara Muhammad Alis förbindelselänk med omvärlden.

Att lyssna på henne i dag är att lyssna på Muhammad Ali, som sällan säger mycket offentligt.

Tro inte att Lonnie, som är betydligt yngre än sin man, är en i raden av lycksökare som försökt sola sig i glansen av den störste. Lonnie och Muhammad, eller Cassius som han hette då, växte upp på samma gata i Louisville. Lonnie var visserligen bara en liten flicka när Cassius slog igenom som boxare, men de har känt varandra hela livet.

Efter Alis tre kraschade äktenskap, en rad kvinnoaffärer, mängder av mer eller mindre skumma "vänner" som svindlat honom på pengar och en begynnande sjukdom gav Lonnie upp en egen karriär och klev i mitten av 80-talet in som en räddade ängel i Muhammad Alis liv.

"Det bästa som någonsin hänt honom", säger Alis närmaste vänner.

Lonnie, som också är troende muslim, berättar under intervjun mycket öppenhjärtigt om sitt liv tillsammans med Muhammad.

- Från början var det svårt för honom. Han var inte van att vara med en kvinna som jag. Jag är inte typen som sitter hemma och väntar. Om hans muslimska bröder sa till honom att kvinnans roll var si eller så, då tyckte även han det. Folk blandar hela tiden ihop kultur och religion. Men Muhammad har lärt sig att man inte kan ha kontroll över en annan människas själ eller tro. Han förstår att jag kan ha en annan uppfattning om vad religionen står för, säger Lonnie.

Hon går också rakt på sak när det gäller Alis hälsa.

I alla år har det hetat att han lidit av Parkinsons syndrom och inte själva sjukdomen. Alis intellekt har inte påverkats och de fysiska besvären, skakningarna, ansiktstelheten, har inte blivit värre med tiden.

Nu säger Lonnie Ali att läkarna kommit fram till att hennes man har Parkinsons sjukdom och att en försämring av hans tillstånd kunnat noteras. Inte som hos många, säger hon, men ändå en försämring.

Hon berättar att hennes man fortfarande har svårt att acceptera att han inte kan snacka som förut. Han gillar inte när han ser sig själv i TV och ger inte längre TV-intervjuer. Han talar sällan när han uppträder offentligt, utan låter Lonnie gå fram till mikrofonen.

- Han skulle kunna prata mycket mer om han bara ville. Men när han tänker på hur han låter, då blir han nervös, börjar skaka ännu mer och så blir det värre. Om jag var tyst, då skulle han kliva fram och prata, men nu vet han att jag gör det, säger Lonnie.

Religionen, islam, är drivkraften i Alis liv. Han har sedan länge tagit avstånd från Nation of Islams militanta budskap och predikar nu samförstånd och tolerans.

- Han ser det som sin uppgift att alltid ställa upp för andra. Muhammad gör så mycket för så många. Jag vill inte stå i vägen för honom. Jag vill motivera och driva honom framåt, hjälpa honom att nå sitt mål, säger Lonnie.

Det målet, förklarar hon, är att komma till himlen.

FAKTA/Alis matcher

Muhammad Ali gick 61 matcher som professionell boxare. Han vann 56 (37 på knockout) och förlorade fem.

Ali tjänade svindlande summor, främst under senare delen av sin karriär. Totalt uppgick hans gager till drygt 434 miljoner kronor, omräknat från dollar med dagens dollarkurs. Det är en lek med siffror, då dollarn var betydligt mindre värd under de aktuella åren. Men det ger en bild av vilka pengar det handlade om.

Det mesta av pengarna är borta i dag. Mycket skänktes bort av den givmilde Ali. Än mer försvann via skrupelfria personer i mästarens närhet.

Här är alla Alis matcher (+ betyder match om VM-titeln).

29 okt 1960 Tunney Hunsaker Poängvinst

27 dec 1960 Herb Siler KO 4

17 jan 1961Tony Esperti KO 3

7 feb 1961Jim Robinson KO 1

21 feb 1961 Donnie Fleeman KO 7

19 apr 1961 Lamar Clark KO

26 jun 1961 Duke Sabedong Poängvinst

22 jul 1961 Alonzo Johnson Poängvinst

7 okt 1961 Alex Miteff KO 6

29 nov 1961 Willi Besmanoff KO 7

10 feb 1962 Sonny Banks KO 4

28 feb 1962 Don Warner KO 4

23 apr 1962 George Logan KO 4

19 maj 1962 Billy Daniels KO 7

20 jul 1962 Alejandro Lavorante KO 5

15 nov 1962 Archie Moore KO 4

24 jan 1963 Charlie Powell KO 3

13 mar 1963 Doug Jones Poängvinst

18 jun 1963 Henry Cooper KO 5

25 feb 1964 +Sonny Liston KO 7

25 maj 1965 +Sonny Liston KO 1

22 nov 1965 +Floyd Patterson KO 12

29 mar 1966 +George Chuvalo Poängvinst

21 maj 1966 +Henry Cooper KO 6

6 aug 1966 +Brian London KO 3

10 sep 1966 +Karl Mildenberger KO 12

14 nov 1966 +Cleveland Williams KO 3

6 feb 1967 +Ernie Terrell Poängvinst

22 mar 1967 +Zora Folley KO 7

8 apr 1967 Ali fråntas VM-titeln sedan han vägrat göra värnplikt.

26 okt 1970 Jerry Quarry KO 3

7 dec 1970 Oscar Bonavena KO 15

8 mar 1971 +Joe Frazier Poängförlust

26 jul 1971 Jimmy Ellis KO 12

17 nov 1971 Buster Mathis Poängvinst

26 dec 1971 Jürgen Blin KO 7

1 apr 1972 Mac Foster Poängvinst

1 maj 1972 George Chuvalo Poängvinst

27 jun 1972 Jerry Quarry KO 7

19 jul 1972 Al Lewis KO 11

20 sep 1972 Floyd Patterson KO 8

21 nov 1972 Bob Foster KO 8

14 feb 1973 Joe Bugner Poängvinst

31 mar 1973 Ken Norton Poängförlust

10 sep 1973 Ken Norton Poängvinst

20 okt 1973 Rudi Lubbers Poängvinst

28 jan 1974 Joe Frazier Poängvinst

30 okt 1974 +George Foreman KO 8

24 mar 1975 +Chuck Wepner KO 15

16 maj 1975 +Ron Lyle KO 11

30 jun 1975 +Joe Bugner Poängvinst

1 okt 1975 +Joe Frazier KO 15

20 feb 1976 +Jean-Pierre Coopman KO 5

30 apr 1976 +Jimmy Young Poängvinst

24 maj 1976 +Richard Dunn KO 5

28 sep 1976 +Ken Norton Poängvinst

16 maj 1977 +Alfredo Evangelista Poängvinst

29 sep 1977 +Ernie Shavers Poängvinst

15 feb 1978 +Leon Spinks Poängförlust

15 sep 1978 +Leon Spinks Poängvinst

2 okt 1980 +Larry Holmes KO-förlust

11 dec 1981 Trevor Berbick Poängförlust