Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Löparkungen hämtar styrkan ur Koranen

Två år i rad har han utnämnts till världens bäste friidrottare. Löparkungen Noureddine Morceli från Algeriet kommer att gå till historien som en av de allra största. I en öppenhjärtig intervju berättar han för DN-sportens Anders Steinvall och fotografen Örjan Björkdahl om sitt asketiska idrottsliv, sin starka Gudstro och den tragiska konflikten i hemlandet.

ALBUQUERQUE

Av ANDERS STEINVALL

Klockan är halv två på eftermiddagen. Solen börjar bli het över staden och ökenlandskapet runt omkring.

Under tystnad vecklar den lille mannen ut sin sirligt mönstrade bönematta. En kompass insydd i mattans mitt visar riktningen mot Mekka. Mannen faller på knä och inleder sin bönestund, den andra för dagen. Det ska bli ytterligare tre innan nattens vila kommer som belöning efter ännu en dags hårt slit.

Att vara muslim innebär att underkasta sig sin Gud och religion. Den heliga skriften, Koranen, ger vägledning i livets alla frågor och för mannen på bönemattan är detta avgörande. Han lever sitt liv i enlighet med skriften och han tackar Allah, som Gud kallas på det språk han talar, för de gåvor som gjort honom så framgångsrik.

Vi befinner oss inte i någon moské i arabvärlden, utan på ett hotellrum långt borta i sydvästra USA. Hit har den lille mannen kommit för att vårda och utveckla de egenskaper som givit honom ära och berömmelse över hela världen.

Men just här är det inte många som vet vem han är.

Asketens väg

Det har gått ett par dagar sedan Noureddine Morceli med ett mjukt handslag och en lätt bugning hälsade oss välkomna till Albuquerque i delstaten New Mexico. Det är här han har haft sin om inte hemliga så åtminstone väl dolda träningsbas inför den stundande friidrottssäsongen.

Här vill han vara i fred, men vi är väntade och blir mycket väl mottagna av den lille store löparen från Algeriet. Det är inte ofta Morceli, de två senaste åren utsedd till världens bäste friidrottare, talar öppenhjärtigt om sig själv och sitt idrottande.

När han nu väljer att göra det, gör han det ordentligt. Han vill att vi ska förstå vad som krävs för att bli världens bäste medeldistanslöpare. Med samma självdisciplin och djupa övertygelse som han underkastar sig sin religions regler, underkastar han sig också den strikta regim hans idrottsfilosofi kräver.

Han tycks närmast besatt av tanken att lämna outplånliga spår efter sig i idrottens historieböcker.

- Man måste hålla på länge om man ska bli ihågkommen. Det räcker inte med att vinna en stor tävling och sedan försvinna, som en del gör. För mig är det viktigt att både vinna stora segrar och sätta rekord, säger Morceli.

För Morceli finns bara en väg till dessa mål, asketens väg. Hans liv består, åtminstone under hårdträningen inför säsongen, bara av fyra saker - träning, vila, bön och mat. Nöjeslivet inskränker sig till ett parti domino med träningskamraterna på hotellrummet innan det är dags att gå och lägga sig.

Medan andra världsstjärnor har ett träningsschema som åtminstone ger någon vilodag kör Morceli enligt veckoschemat sju-noll. Sju dagars träning, två gånger om dagen, noll dagars vila.

- Tokigt, va

säger han i ett plötsligt infall av självironi.

Springer inne i staden

I Albuquerque, en stad med en halv miljon invånare mitt i New Mexicos klippiga ökenlandskap, har Morceli funnit en för honom perfekt träningsbas. Staden ligger på 1 600 meters höjd och har ett utmärkt klimat för en löpare som söker varm och klar luft.

Här har Morceli legat på träningsläger flera gånger de senaste åren.

- Det var andra löpare som tipsade mig. Det är lugnt här, inget som stör mig. Ingen känner igen mig, säger han.

Morceli bor med sin lilla grupp algeriska löpare på ett vanligt turisthotell vid en av stadens långa, raka genomfartsgator. Varje förmiddag ger han sig ut på en lång löptur längs de torra vattenkanaler som tar hand om regnvattnet de få gånger det öser ner här.

Han springer inne i staden, bland bilar och avgaser, vilket förvånar med tanke på den natur som omger Albuquerque.

- Jag vill inte upp på ännu högre höjd. Det räcker med 1 600 meter, förklarar Morceli sitt val av gator och cykelvägar för träningsrundorna.

"Kommer till VM"

Hit kom Morceli i början av maj för att träna fram till säsongpremiären i början av juni. Han satsar hårt med sikte på VM i Göteborg den 4-13 augusti. Där tänker han vara med, oavsett vad som sagts om honom tidigare.

- Självklart kommer jag till VM. Det är viktigt för mig att vinna där. Jag har vunnit VM-guld två gånger och vill gärna göra det igen, understryker Morceli.

För någon månad sedan kablade nyhetsbyråerna ut rapporter om att Morceli övervägde att avstå VM efter en schism med Internationella friidrottsförbundet om ersättningar och prispengar i de stora mästerskapen.

Nu säger Morceli att allt var ett missförstånd av något han sade vid en privat middag i Paris. Prispengar i VM har han alltid förespråkat, men att han skulle ha begärt ersättning för att ställa upp förnekar han.

- Jag begär inga pengar för att vara med i VM. Vinner man VM tjänar man ändå automatiskt pengar då man blir inbjuden till andra tävlingar. Jag springer för landet och folket, inte pengarna, försäkrar Morceli.

Morceli har två VM-guld på 1 500 meter, från 1991 och 1993. Om han ska försvara sin titel i Göteborg är osä-

kert. Morceli är ute efter världsrekordet på 5 000 meter, att lägga till de rekord på 1 500 meter (3.28,86), en engelsk mil (3.44,39) och 3 000 meter (7.25,11) han redan har.

Säsongen får utvisa om det blir 1 500 meter eller 5 000 meter i VM.

- Jag bestämmer mig senare. Det beror på min form och motståndet. Men jag tror att jag kan göra 12.45 på 5 000 meter, säger han.

Världsrekordet har etiopiern Haile Gebresilasie på 12.56,96, och väljer Morceli den längre sträckan kan han räkna med tufft motstånd.

På 1 500 meter heter hotet Venuste Niyongabo, den mycket talangfulle löparen från Burundi, som redan i fjol var nära att besegra Morceli.

- Niyongabo är bra, men jag tränar inte för att slå någon särskild motståndare. För mig är duktiga konkurrenter en sporre för att förbättra mig själv, säger han.

Det må vara så, men för Morceli tycks det viktigt att hålla distansen till konkurrenterna, inte bara på löparbanorna. Under våra dagar med honom i Albuquerque nämner han vid ett par tillfällen fördelen med avskildheten här, så att "konkurrenterna inte kan ta tid på mig när jag tränar".

"Inte sex före äktenskapet"

När Morceli passerat mållinjen som segrare i ett stort lopp går han ofta ned på knä och faller i bön. Sedan sträcker han upp armarna och riktar blicken mot himlen. Det är hans sätt att tacka Gud för framgången.

Så kommer vi in på religionens betydelse för honom när vi skjutsar Morceli och hans landslagskollega Azzeddine Sakhri till den lilla moskén i utkanten av Albuquerque. De algeriska löparna är på väg till fredagens middagsbön, den viktigaste på hela veckan.

Till den enkla moskén kommer många av Albuquerques omkring 500 muslimer, de flesta amerikaner med arabiskt ursprung. Morceli ber oss vänta utanför. Han vill inte väcka uppståndelse under bönestunden.

När han kommer ut köper han arabiskt bröd av en gammal kvinna. Morceli räcker fram brödet, ber oss bryta en bit och smaka. Resten spar han för att dela med sina träningskamrater under den lunch vi är på väg till.

- Religionen hjälper mig mycket som idrottsman. Som muslim dricker jag ingen alkohol, jag är inte ute och festar och har inte sex före äktenskapet. Det är saker som är skadliga för en idrottsman och jag gör det inte, säger Morceli.

Senare, under lunchen, får han frågan när han ska gifta sig och bilda familj. Morceli, som hunnit bli 25 år gammal, svarar snabbt.

- Gifta mig

När jag blir 48 år, säger han och ser mycket allvarlig ut.

Så brister han ut i ett gapskratt och låter förstå att det finns en kvinna hemma i Algeriet som väntar på att bli fru Morceli. Kanske blir det bröllop någon gång efter nästa års OS i Atlanta. Sedan pratar vi inte mer om det.

Vallfärd till Mekka

Morceli förklarar alla sina framgångar med den styrka religionen ger honom. Men ibland kan religionsutövningens ritualer skapa praktiska problem för den muslimske idrottsmannen. Morceli avstod till exempel vinterns inomhus-VM i Barcelona med förklaringen att han kände sig svag efter fastemånaden ramadan.

- Jag är en mycket religiös person. Om inte Gud står på din sida kan du inte vinna VM eller OS. Jag har fått styrkan att klara av det. Om Gud givit dig gåvan att kunna springa fort måste du bevisa att du kan göra något av den gåvan, säger Morceli.

- Men det jag kan ge tillbaka till Gud är inte tillräckligt.

Någon gång i framtiden vill Morceli göra sin vallfärd till Mekka, vilket varje muslim önskar göra en gång. Långt ifrån alla får chansen, men för den algeriske löparkungen är vallfärden ett av livets stora mål.

När Morceli talar om sin religion gör han det med stor inlevelse. Han är väl medveten om västvärldens ofta politiserade och negativa bild av islam, inte minst i det land där vi möter honom. Han försöker inte övertyga om rätt eller fel, han dömer inte heller den som står för andra värderingar.

Men Morceli tycks mycket angelägen om att vi ska förstå vilken styrka och inre frid religionen ger honom och andra muslimer. Islam, poängte-rar han, står också för fred och vänskap. I Koranen förbinds ordet islam ofta med ordet salam, som betyder just fred.

Blodbad i hemlandet

Att komma från Algeriet, vara muslim och tala om fred mellan folk är svårt i dessa tider. Det vet Morceli. Hans land lider sedan några år av en blodig inbördeskonflikt mellan landets militärstödda makthavare och fundamentalistiska islamister, som vill skapa en islamisk stat i det oljerika nordafrikanska landet.

Efter självständigheten från Frankrike 1962 var Algeriet under 30 år en socialistisk enpartistat. När landets första fria val skulle avgöras 1992 visade det sig att fundamentalisternas parti FIS, den islamiska räddningsfronten, skulle vinna en klar seger. Då ogiltigförklarade militären valen, tog makten och förbjöd FIS.

Det blev början på ett blodbad som kostat tiotusentals människor livet. Intellektuella, journalister, framträdande kvinnor och utlänningar har mördats av extremistgrupper bland islamisterna. Militären har svarat med skoningslösa motattacker. Terrorn har satt skräck i civilbefolkningen och krossat landets ekonomi.

När Morceli tar ställning i denna konflikt gör han det för de vanliga människor som drabbats hårt av oron i landet. Det smärtar honom att se Algeriet porträtteras som ett skräckland, där landsmän tar död på varandra.

- När jag är utomlands och ser nyheterna från mitt land blir jag mycket ledsen. Jag vill att allt ska bli normalt igen, så att folk kan leva i fred.

Morceli är trots allt optimist och tror att läget i Algeriet kommer att stabilisera sig inom några år. Själv har han inte drabbats av konflikten på annat sätt än att han inte känner sig riktigt trygg när han åker hem till huvudstaden Alger, där han har ett hus. Men ingen i Alger känner sig trygg i dag.

Att striden förs med religiösa förtecken plågar honom också. När terrorn förknippas med islam förmedlas en negativ bild som drabbar muslimer överallt.

- Men man ska inte döma alla muslimer efter vad man ser på TV, manar Morceli.

Familj med nio barn

Att Noureddine Morceli blev idrottsman är inte så konstigt. Den familj han föddes i i februari 1970 skulle till slut bestå av ett halvt fotbollslag idrottsintresserade pojkar.

Familjen Morceli bodde i kuststaden Ténès, 20 mil väster om Alger, med Medelhavet inom synhåll. Pappa Abdallah och mamma Kamla fick till slut sju söner och två döttrar. Abdallah arbetade som säkerhetsvakt vid ett byggnadsföretag, Kamla var hemma med barnen.

- Vi var en ganska normal familj. Livet var inte lätt, men den kraft man får av att hela tiden tvingas kämpa är bra att ha om man ska idrotta, säger Morceli.

När han var liten kunde han se storebror Abderrahmane i TV, då denne tävlade internationellt på 1 500 meter mot britten Steve Ovett och andra av dåtidens storheter.

Att bli duktig som Abderrahmane gav lille Noureddine den första inspirationen att börja med löpning.

- Om han hållit på med någon annan sport hade jag valt samma. Jag ville gå i hans fotspår, berättar Morceli.

Vid tolv års ålder satsade han redan seriöst på friidrott. Två år senare, sommaren 1984, fick han nästa stora inspirationskick då han på TV såg marockanen Said Aouita vinna 5 000 meter vid OS i Los Angeles.

- Att se en arab vinna OS-guld inspirerade mig mycket. Då började jag förstå hur mycket man kunde få ut av idrotten.

Som 17-åring blev Morceli tvåa på junior-VM. Året efter åkte han till USA för att studera och träna vid Riverside Community College i Kalifornien. På somrarna tävlade han i europeiska grand prix-galor och som 20-åring var han redan bäst av alla, rankad etta i världen på 1 500 meter.

Morceli var "den nye Aouita", och inget epitet kunde ha varit mer hedrande för den unge algeriern.

Störste löparen någonsin

VM-guldet i Tokyo 1991 befäste den nykrönte medeldistanskungens ställning. OS-året 1992 blev en överraskande besvikelse, sedan Morceli förlorat flera lopp och misslyckats helt i Barcelona där han bara blev sjua. Sedan dess har han återställt ordningen och nu är frågan bara hur stor Morceli ska anses vara den dag hans karriär summeras.

Längs vägen mot historieböckerna färdas den egensinnige Morceli numera ensam. Han har ingen tränare och han har inte heller någon manager som sköter hans affärer. Storebror Abderrahmane hjälper till när det behövs, både med träningsråd och kontakter med tävlingsarrangörer och sponsorer. Samarbetet med sin tidigare manager Amar Brahmia har Morceli brutit.

- Tillhör man eliten är managerns jobb inte svårt. Det klarar vem som helst med lite intelligens. Och inte ens den bäste tränare kan skapa en stjärna. Det måste man göra själv, säger Morceli.

Sina affärer sköter han från Schweiz. Morceli har ett hus i Davos och tillbringar mycket tid där, även under tävlingssäsongen. Han har kontrakt med sportföretaget Adidas och det algeriska oljebolaget Sonatrach. Dessutom håvar han in stora gager varje gång han ställer upp i en friidrottsgala.

- Det är viktigt att säkra ekonomin för framtiden. Jag försöker investera pengarna klokt. Det här är ett yrke för mig, säger Morceli, som inte bekymrar sig över att all hans tid uppslukas av idrotten och det som följer med den.

- Senare i livet kommer jag att ha mycket tid att göra andra saker, konstaterar han.

Okänd i USA

Det är sen eftermiddag när vi åker med Morceli och hans lilla grupp till en friidrottsarena i Albuquerque för ett träningspass. Vad vi får uppleva där känns en aning märkligt.

Arenan är full med folk och det visar sig att den första dagen av New Mexicos skolmästerskap i friidrott just är på väg att avslutas. Ett par tusen friidrottsintresserade personer - aktiva, ledare och åskådare - håller på att packa ihop sina prylar när världens bäste joggar in på banan.

Ingen vänder sig om. Ingen pekar. Ingen känner ens igen världens bäste friidrottare när denne värmer upp för sitt träningspass. Ovetande om den storhet som finns mitt ibland dem tar delstatens unga friidrottslöften sina väskor och går hem.

Under tiden springer stjärnan själv vidare, helt nöjd med anonymiteten. Med sig på träningslägret har han sin yngre bror Ali, som för några år sedan också förespåddes en lysande löparkarriär.

Men Ali, som är 22 år gammal, har givit upp dessa planer. Han har konstaterat att han inte drivs av samma krafter som brodern Noureddine.

Bönestund på rummet

Morceli funderade länge innan han bestämde sig för att låta oss följa honom under en bönestund på hotellrummet. Stunderna med Gud är det mest privata han har och han är rädd att någon ska uppfatta hans religiösa hängivelse som "tokig" eller "göra politik" av alltihop.

När vi står där känns det högtidligt, men Morceli är avspänd och förklarar vänligt de ritualer som styr bönestunden. Han vill att vi ska se honom som han är och förmedla den bilden vidare till de många friidrottsälskare som beundrar löparen Noureddine Morceli.

Innan vi skils sätter han sig på sängkanten och drar ut lådan ur nattduksbordet. Där ligger Koranen och Profetens bok, den enda läsning han behöver.

Morceli håller upp Koranen och tar farväl med det budskap som präglat vårt möte med den store löparen.

- Det här är förklaringen till min framgång. Det här och hårt arbete.