Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Mot himmelska höjder i kolgruvans skugga. 110 dagar kvar

Han är en av friidrottens största stjärnor och skulle kunna leva ett liv i lyx.

Ändå återvänder Sergej Bubka gång på gång hem.

Till ett samhälle i förfall, till en bygd i fattigdom. Till gruvans träningslokaler där lyset är släckt för att spara energi.

DN-sportens Anders Steinvall och fotografen Erich Stering åkte till Donetsk och hittade världens bästa stavhoppare träna för VM-guld i skuggan av mörka kolgruvor och stålverk.

+++

AV ANDERS STEINVALL

DONETSK. Efter 15 timmars resa över den ukrainska stäppen skvallrar de första fabriksskorstenarna om att "Det lilla kolet", som nattåget från Kiev heter, börjar närma sig sitt mål.

Vi rullar in i ett av det gamla Sovjetunionens största och mest nedsmutsade industriområden. Väldiga jordhögar, utgrävda ur kolgruvornas djupa schakt, syns vart man än vänder sig. Stålverkens skorstenar spyr ut tjock rök.

Hit, till Donetsk i östra Ukraina, reser ingen utan anledning. Vi har kommit hit för att försöka förstå varför en av världens bästa idrottsmän, med många miljoner på bankkontot, ständigt återvänder till en miljö som denna för att leva och träna.

Efter några dagar med Sergej Nazarovitj Bubka, stavhopparen som mer än någon annan idrottsstjärna tänjt gränserna för det möjliga, börjar vi förstå.

Det är inte den yttre miljön som skapar mästaren. Styrkan kommer inifrån.

"Det var hemskt i gruvan"

Söndag morgon i en enkel träningshall intill en kolgruva:

Bubka hälsar vänligt innan han går in i sitt lilla krypin för att byta om. Han kommer pigg och fräsch efter en dags vila. Nu väntar tre dagars hård träning. Så lever han år ut och år in. Tre dagars träning, en dags vila, tre dagars träning, en dags vila.

- I dag börjar vi ute, säger han och tar oss med ut i vårsolen.

Inramningen till historien om den fattige arbetargrabben som blev bäst i världen är nästan för bra för att vara sann. På en enkel sågspånsbana tränar superstjärnan spänst och snabbhet. Intill lirar smågrabbarna fotboll. De är klädda som på 50-talet i Sverige. Kanske drömmer de om att en dag få spela för stadens bästa fotbollslag på Gruvarbetarstadion, som också ligger här.

I bakgrunden hörs det svaga mullret från Gorkijgruvans hissar, som sänker ner arbetarna djupt ner i underjorden och för upp det allt mindre efterfrågade kolet. Gruvtornet kröns fortfarande av Sovjettidens obligatoriska röda stjärna.

- En gång, efter OS i Söul, åkte jag ner med arbetarna i gruvan, 600 meter under jord. Det var hemskt. Jag avskyr att känna mig instängd. Men när träningen känns tung och enformig kan det vara bra att tänka på hur det är att jobba där, säger Bubka och nickar i riktning mot gruvan.

Han gör sina ruscher och hopp i den bortåt hundra meter långa sågspånsbanans lätta uppförslut. Varför, tänker man, tränar ett superproffs som Bubka på en bana som liknar något ett gäng smågrabbar byggt själva i ett skogsbryn

- Det finns många fina anläggningar i utlandet jag skulle kunna träna på. Men den här mjuka banan är bättre för benen. Jag slipper påfrestningar och skador, säger Bubka.

35 världsrekord

Han har hunnit fylla 31 år. I snart tolv år, sedan han tog sitt första VM-guld 1983, har Bubka varit världens bäste stavhoppare. Har har satt världsrekord 35 gånger. Det senaste, utomhusrekordet 6,14, kom i italienska Sestriere i slutet av fjolårssäsongen. Inomhus har Bubka hoppat 6,15, ett rekord satt vid den årliga stavhoppsgalan i Vänskapens sportpalats hemma i Donetsk 1993. Lägg till det ett OS-guld och fyra raka VM-guld.

Vart han än kommer i världen är han en jagad kändis, men inte här hemma i Donetsk. Ingen stannar och tittar när Bubka skuttar fram på sågspånsbanan. Efter ett tag börjar vi förstå den märkliga anledningen till detta.

De flesta vet helt enkelt inte vem denne man är.

När ett gäng smågrabbar stannar upp är det fotografens maffiga teleobjektiv som väckt nyfikenheten. "Utlänningar", viskar grabbarna.

- Är du verkligen Sergej Bubka, frågar en av grabbarna misstänksamt när den stora stjärnan kommer över till oss.

- Det står så i passet, säger Bubka och skrattar.

Så försöker han förklara sin anonymitet i den stad han själv gjord känd för omvärlden genom sina idrottsframgångar.

- Massmedierna här har aldrig fungerat som de gör hos er i väst. När jag vunnit ett VM kan det komma in en liten artikel i tidningen här två veckor senare, där det i en liten rubrik står att "Bubka vann VM".

Därmed har vi förstått den första fördelen med att träna i Donetsk. Här finns ingen som stör Bubka.

Han gör några ruscher till innan han kommer tillbaka och fortsätter resonemanget om varför smågrabbarna är mer nyfikna på oss, några enkla besökare från väst, än på honom, den stora stjärnan.

- Folk här tror att vi lever i helvetet, medan ni kommer från himmelriket där det inte finns några problem. Jag har rest mycket och sett många platser. Jag vet att det inte är så enkelt.

Eftermiddagen ägnar Bubka åt styrketräning i gruvans träningshall. I denna enkla lokal, där lyset är släckt för att spara energi, tränar världens bäste på ansatsbanor som är så nötta att gummibeläggningen ramlat bort och djupa hål blottlagts.

Det är något som inte stämmer. Bubka är ju känd som friidrottsvärldens girigaste superstjärna. Mannen som bara tävlar när pengarna är de rätta. Eller med sniken avsikt bara sätter världsrekord med en centimeter åt gången för att roffa åt sig maximalt med bonuspengar.

Hur rimmar den påstådda girigheten med denna påvra miljö, så långt från de stora pengarnas välbehag man kan komma

Inte alls, förmodligen.

- Du vet, egentligen är det ganska lustigt. Jag satte 20 världsrekord och vann tre VM och ett OS utan att tjäna nästan några pengar alls. Då skrev tidningarna i väst om hur fel det var att den sovjetiska staten tog de pengar de tyckte att jag borde få behålla själv. Nu, när situationen är den omvända, skriver tidningarna att jag bara tänker på pengar, säger Bubka.

- Men en person som bara tänker på pengar och lyx skulle inte komma hit. Här finns inga bekvämligheter och inga fina restauranger.

Lika lite som den kommunistiska Sovjetstatens propagandamål var hans drivkraft förut, understryker Bubka, lika lite är det pengarna som driver honom i dag.

- Jag håller på med det här för att jag älskar min idrott. Så var det förr och så är det nu, försäkrar han.

Ingen riktig valuta

Ukraina är efter Sovjetimperiets sönderfall en självständig stat, till ytan den näst största i Europa efter Ryssland. Här bor drygt 52 miljoner invånare i ett land som borde vara rikt. Här finns bördig åkermark, stora naturtillgångar och en omfattande industri som bland annat producerat avancerade kärnvapen till den sovjetiska krigsmakten.

Men i kaoset efter kommunismens fall har Ukrainas folk drabbats hårt. Den ekonomiska krisen är så svår, det hotande raset ner i avgrunden så djupt att ingen vågar tänka tanken på vad som kan hända om läget inte snabbt förbättras.

En majoritet av folket lever i fattigdom, sporadiskt avlönade med patetiska låtsaspengar som kallas kuponger. Någon riktig valuta finns inte. Hälsoläget är på sina håll katastrofalt och i detta stora europeiska land rapporteras till och med fall av kolera.

Dessutom varnar expertisen för nya olyckor vid kärnkraftverket i Tjernobyl, som ligger nära huvudstaden Kiev.

Det finns annat än det perfekta stavhoppet att tänka på i Bubkas hemtrakter.

Vodkagrumlig vaktmästare

Måndag morgon. Klockan är tio när stavkungen och hans hov kommer till träningshallen. Där finns hans två tränare, Arkadij Sjkvira och Alexander Salomatin. Där finns massören Gennadij Katjkovskij. Där finns Bubkas tre år äldre bror Vasilij.

Det är en grupp som kan stavhopp. Sjkvira har själv hoppat 5,65. Katjkovskij har gjort 5,60. Vasilij Bubka har hoppat 5,86. Salomatin är från början gymnastiktränare.

- Stavhopp är 50 procent friidrott och 50 procent gymnastik, förklarar Bubka, vars träning är minutiöst planerad av honom själv och hans stab.

Allt finns i en handskriven bok - övning för övning, dag för dag. Den lilla muskeln i armen trimmas på hösten så att den lilla tekniska detaljen vid stavisättningen ska fungera på våren.

Bubka är perfektionist. Efter 20 års friidrottande genomförs varje övning fortfarande med samma stenhårda disciplin - och i princip med samma redskap. I gruvbolagets träningshall finns inga eleganta viktmaskiner. Med en fransig repstump knyter Bubka fast en vikt runt midjan innan han kör en serie grymma armhävningar.

Som för att understryka den otidsenliga miljön kring Bubka kommer en liten patrull städgummor in i hallen. Med det smutsiga vattnet i de buckliga skurhinkarna svabbar dessa babusjkor golvet runt den stora stjärnan.

- Jag brukar tala om för gummorna att en sådan här hall i Berlin skulle städas av en person med en maskin. Då skrattar dom och säger att jag skojar, berättar Bubka.

Han tycks bry sig om människorna runt omkring honom. Titt som tätt dyker en vodkagrumlig vaktmästare upp för att diskutera livets vedermödor med Bubka, som tar sig tid att lyssna och förenas i ett gemensamt gapskratt åt eländet.

I dag är det ganska många vars utkomst är beroende av Bubkas idrottande. Förutom tränare, massör och andra som är direkt inblandade i hans stavhoppande finns personalen inom Sportivnyj Klub Sergeja Bubki - Bubkas egen sportklubb i Donetsk.

- Runt mig finns många människor. Det är personer med familj och barn. Det är jag som betalar deras löner och jag känner ett stort ansvar för dem. Jag vill ge något tillbaka till människorna här, säger Bubka.

Men omfattningen av problemen i Ukraina får även Bubka, trots sina stora pengar, att känna sig liten.

- Jag försöker hjälpa till, men jag kan inte lösa alla problem här. Vad kan jag göra för 50 miljoner människor

När vi lämnar hallen dyker Bubkas familj upp - hustrun Liljana och sönerna Vitalij, 9, och Sergej, 8. Bubka är en familjeman och grabbarna hans ögonstenar. Tillsammans med dem lattjar han en stund med en fotboll innan träningspasset avslutas med hård intervallöpning.

Familjen Bubka bor i en vanlig trerummare i centrala Donetsk. Dessutom har de en datja - sommarstuga - utanför staden. Stora delar av året bor de även i Berlin och Monaco, där de också har lägenheter.

Pengarna ger privilegier, det medger Bubka. Men när det snart blir dags, för pojkarnas skull, att välja en fast boplats är valet inte så lätt.

- Det här är ändå vårt hem. Pojkarna har många kompisar här. Men det finns många svårigheter också, säger Liljana, själv tidigare gymnast.

- Vi har pengar och kan bo var vi vill i världen. Men hemma är hemma, konstaterar Bubka.

"Vi var en fattig familj"

Måndag eftermiddag träffas vi i sportklubbens lokaler för att i lugnare miljö prata om Bubkas liv och idrottskarriär.

Det blir ett samtal med en man vars engagemang sträcker sig vida utanför idrottsbanans enkla spelregler.

Sergej Bubka har nämligen levt ett liv som lärt honom ett och annat. Hårda yttre omständigheter, varvat med varm moderlig kärlek, har format en sällsynt stark person med ett stort inre lugn.

Han föddes den 4 december 1963 i dåvarande Vorosjilovgrad, en stad som nu heter Luhansk och ligger drygt tio mil från Donetsk. Det politiska tövädret i Sovjetunionen under Nikita Chrusjtjov skulle snart vara över. I familjen Bubka härskade pappa Nazar, som var lägre officer i den sovjetiska armén. Han ville ha samma disciplin i hemmet som på kaserngården.

- Vi var en fattig familj, men vi hade tillräckligt för att klara oss. Mamma städade på ett sjukhus, berättar Bubka.

Perezjivjom - vi överlever - brukar folk i de tidigare Sovjetrepublikerna ofta svara när man frågar hur man klarar de svåra tider som ständigt avlöser varandra här. Så var det nog också hos Bubkas. De överlevde, men inte mer.

- Problemet vi hade var relationen mellan mor och far. Jag tror det var pappas fel, han gjorde mycket som inte var bra, säger Bubka.

Till slut stod mamma Valentina inte ut längre, så föräldrarna separerade. Familjens splittring är något som fortfarande plågar Bubka. Särskilt modern, som än i dag bor kvar i familjens gamla hem i Luhansk, står honom nära.

- Det är hemskt när folk inte längre bryr sig om sina gamla. Dina föräldrar ger dig allt, ditt liv och allt du lär dig. Du måste ge något tillbaka när de blir äldre, säger Bubka.

Några tecken på att föräldrarna givit lille Sergej den genetiska gåva som senare skulle göra honom till en av världens mest fulländade idrottsmän fanns inte i den tidiga barndomen. Han var en livlig grabb bland alla andra.

Som tioåring kom han första gången i kontakt med friidrotten, tack vare en kompis som tog honom med på en träning. Bubka föll för sportens mångsidighet och tog de första stapplande stegen på sin lysande karriär.

I Vorosjilovgrad fanns en stavtränare vid namn Vitalij Petrov. Hans dröm var att hitta ett ungt löfte och forma honom till en olympisk mästare. Sergej Bubka skulle uppfylla denna dröm.

I slutet av 70-talet erbjöd de regionala sportmyndigheterna Petrov en bättre lägenhet om han flyttade till Donetsk för att bli tränare där. Han gjorde det med villkoret att han fick ta med sig sina tre största löften.

De var Sergej Bubka, Vasilij Bubka och Arkadij Sjkvira (samme kille som i dag är Bubkas tränare).

Sergej var bara 15 år gammal när han lämnade hemmet för att tillsammans med de tre år äldre Vasilij och Arkadij flytta till miljonstaden Donetsk. Mamma Valentina tyckte förstås inte det var någon bra idé. Hade hon sett var pojkarna skulle bo hade det kanske blivit tvärstopp.

Fem år i baracken

Den unga stavtrion från Vorosjilovgrad inkvarterades i ett litet rum i en arbetarbarack vid en fabrik. Kök och toalett fick de dela med de ensamstående arbetare som bodde i baracken. Vad dessa gjorde när skiftet på fabriken var avklarat kan vem som helst räkna ut. Det var mycket vodka och hårda bud.

Knappast en lämplig miljö för de unga idrottspojkarna från vischan.

- Men för mig var det okej att bo där. Jag hade mina idéer om vad jag ville göra och jag brydde mig inte om vad grabbarna i korridoren höll på med. Visst var det tufft. Vi steg upp tidigt, lagade mat, tränade, gick i skolan, tränade, lagade mat, tvättade kläder. Mina skolkompisar kunde aldrig fatta hur vi klarade oss själva, berättar Bubka.

I fem år bodde han i det lilla rummet i baracken.

- Det var hårt arbete. En tuff skola. Det har hjälpt mig mycket senare i karriären.

Den hårda träningen gav snabba resultat. Sommaren 1980 hoppade Bubka som 16-åring 5,10. Året efter vann han junior-EM på 5,40. Det stora internationella genombrottet var nära. Vid friidrottens första VM, i Helsingfors 1983, kom det. Bubka vann sensationellt stavhoppet på 5,70.

- Då insåg jag min kapacitet. För första gången började vi prata om att det skulle gå att hoppa 6 meter.

Det historiska hoppet kom i Paris den 13 juli 1985. Bubka gled för första gången över drömgränsen 6,00. Sedan dess har bara en hoppare till i världen klarat den höjden - ryssen Radion Gataullin (6,02 som bäst). Bubka har hoppat 6 meter eller högre i 38 tävlingar.

Det första OS-guldet skulle dock dröja. Sovjetunionen bojkottade spelen i Los Angeles 1984. I Söul 1988 skulle det komma, men Bubka var ytterst nära att missa den guldmedaljen. Allt hängde på ett sista försök på 5,90, som Bubka klarade i en ren koncentrationsbragd. Aldrig har han varit så glad för en seger.

Bubkas egen revolution

OS-guldet innebar att Bubka uppfyllt Vitalij Petrovs tränardrömmar att forma en stor mästare från scratch. Samarbetet de båda emellan började dock kärva alltmer. Bubka stod inte ut med Petrovs diktatoriska stil och 1990 bröt de med varandra.

- Det var tråkigt att skiljas på det sättet. Han hade betytt så mycket för mig och varit som en andra far, säger Bubka.

Brytningen med Petrov kom i en omvälvande tid för Bubka. I Moskva styrde Michail Gorbatjov, en kommunistledare av aldrig tidigare skådat slag. De gamla slagorden hade bytts ut mot nya som perestrojka (ombyggnad) och glasnost (öppenhet). Demokratins portar hade öppnats på glänt i Sovjetunionen och ingen stod oberörd i den oerhörda process som påbörjats.

För Sergej Bubka var tiden mogen att genomföra sin egen revolution mot den sovjetiska sportens maktapparat i Moskva.

Som elitidrottsman erhöll han en månadslön på 240 rubler, då (1990) ungefär en genomsnittslön i Sovjetunionen, från den statliga sportkommittén, Goskomsport. Bubka skrev ett brev till Goskomsport och meddelade att han inte längre ville ha sin lön, utan att han avsåg att starta en egen klubb och hädanefter sköta sin egna affärer som självständig idrottsman.

Det var ett vågspel. Bubka utmanade starka krafter, som genast slog tillbaka genom att försöka stoppa honom från fortsatt deltagande i landslaget.

- Det var ett stort steg mot systemet. Men jag gjorde rätt, säger Bubka, som fick sin handlingsfrihet och därmed själv kunde ta hand om de pengar sponsorer och tävlingsarrangörer var villiga att betala honom.

Sovjetunionen föll samman som ett korthus när 1991 gick mot sitt slut, men Bubka och hans klubb består. Klubben är basen för Bubkas framtid. Pengar slussas in till lovande idrottsmän. Planer på olika affärsprojekt finns, liksom tanken att bygga ett idrottscentrum i Donetsk.

Att göra affärer i det postsovjetiska samhället är dock att ge sig ut på mörka vatten.

"Förfallet var en chock"

Inget tycks väcka Bubkas känslor som den korruption och det rofferi på högsta nivå som ligger bakom den ekonomiska förblödning som plågar folken i Ryssland, Ukraina och de andra tidigare Sovjetrepublikerna.

Medan vanliga människor står utblottade glider gamla direktörer och nya maffiabossar omkring i glänsande lyxbilar från väst. Donetsk är inget undantag. Här är Mercedes eller BMW av dyraste modell ingen ovanlig syn.

Smarta och skrupelfria personer gör ofantliga förmögenheter över en natt när statliga företag privatiseras. Maffiaväldet har lagt en förlamande hand över utvecklingen.

- Det kallas privatisatsija (privatisering), men det handlar om prichvatisatsija (en ordlek med det ryska uttrycket för att "sno åt sig"), säger Bubka upprört.

- Här finns så många människor helt utan principer. De flesta politiker är korrupta. Det är så många som stjäl statens pengar bara för att själva bli rika. Det är något jag inte kan acceptera, fortsätter han.

Han vill gärna återvända hem till Donetsk efter sina långa vistelser utomlands, men medger att mötet med hemstaden ibland är svårt.

- För två år sedan hade jag varit härifrån i sju månader. När jag kom tillbaka och såg förfallet var det som en chock. Jag tappade all kraft för att tävla och träna, det gick mig på nerverna, säger Bubka.

De nyrika älskar att exponera sina ofta ohederligt förtjänade förmögenheter i en lyx som känns smaklös mot den fattiga bakgrunden. Det är inte bara vräkiga bilar. Det ska vara dyra kläder, stora smycken och svindyra restauranger, där själva nöjet tycks vara att visa upp de tjocka dollarbuntar man villigt betalar för den mediokra maten.

Bubka är också nyrik, men han väljer en annan framtoning. I Donetsk kör han en svart VW Passat, en i sammanhanget mycket modest bil. I Monaco står bland annat en Ferrari i miljonklassen, en belöning han fick för världsrekordet i fjol.

- Men jag vill inte visa upp en massa saker här som skulle kunna få folk att må illa över att jag har sådant som de aldrig kan få.

Ligger det då ingen sanning i bilden av Bubka som penningtörstande superstjärna som inte ställer upp om betalningen är för låg

- Friidrotten har blivit mer och mer professionell. Att man får pengar för att ställa upp i tävlingar är normalt. Varför skulle inte jag kräva de pengar man betalar till andra stjärnor

Det är inte jag som skapat reglerna.

Utpressning, hot och våld

Bubka lär få bortåt en halv miljon kronor för att ställa upp i en stor friidrottsgala. Det blir åtskilliga miljoner på en säsong. Dessutom har han ett fett sponsorkontrakt med den amerikanska sportskotillverkaren Nike.

Affärerna sköts av Bubkas polsk-svenske manager Andrzej Kulikowski, en av nyckelpersonerna i den inre kretsen kring stavstjärnan.

- Pengar är inte allt. Det räcker med en affär, ett misstag, så kan man vara fattig igen. Jag är mycket försiktig med mina pengar. Det jag tjänar nu är för min framtid, säger Bubka.

Att vara rik i de tidigare Sovjetrepublikerna är inte enbart en välsignelse. Det kan också vara direkt farligt. Utpressning, andra hot och våld är något den med pengar får vara beredd på.

Häromåret skrev tidningarna att Bubka tvingats fly Berlin sedan han hotats av den ryska maffian, som är stark i den tyska huvudstaden. Riktigt så var det inte, säger Bubka, men han medger att rädslan fanns där.

- För två, tre år sedan var jag oroad. Då såg jag faror. Men nu är jag inte rädd längre. För de stora brottslingarna är jag inte intressant i dag, de kan tjäna mycket mer på att roffa åt sig industrier och företag.

- Då är småbrottslingarna farligare. Men i de kriminella grupperna finns många tidigare idrottsmän. De respekterar mig och lämnar mig i fred, förklarar Bubka.

Bjuder på vodkafest

Eftermiddagen har övergått i kväll när vi avslutar vårt samtal. In i rummet kommer Alexander Alexejevitj Biljaze, en gammal trotjänare inom den sovjetiska friidrotten som Bubka tagit under sina vingars beskydd.

Den 68-årige pensionären, som sköter Bubkas sportklubb, undrar om vi nu - äntligen - är redo för en stunds lokal gästvänlighet. Vi går in ett angränsande rum där bordet är uppdukat med kaviarmackor, rysk champagne och vodka - de stapelvaror en riktig bjudning i detta land kräver.

Gamle Alexander Alexejevitj fyller vodkaglasen och förklarar den lokala seden. Att lämna en droppe i glaset är lika med att fälla en tår för värden.

Det fälls inga tårar denna förbrödringens kväll. Bubka skålar, men håller sig till läsk. Under uppbyggnadsträningen dricker han ingen alkohol, men någon asketisk renlevnadsmänniska är han inte. Under säsongen kan han ta ett glas vin eller en öl efter en seger. När säsongen är över har han inget emot ett glas vodka.

- I början av karriären gjorde jag aldrig det, men nu är det okej, säger han.

Timmarna går. Glasen fylls och töms. Skratt blandas med allvar. Han visar sig vara en trevlig figur, den där Bubka.

"Nöjd med 6,20"

Tisdag morgon och vi återvänder en sista gång till den mörka träningshallen i kolgruvans skugga.

Bubka är förstås oberörd av förbrödringen kvällen innan. Nu väntar ett sista hårt pass före vilodagen. För första gången på tre dagar håller han i en stav och tränar ansatslöpning utomhus. Tränarstaben kritiserar smådetaljer och diskussionen blir stundtals livlig.

- Jag kan fortfarande lära mig något nytt varje dag. Men ibland är jag trött och klarar inte av att rätta till småfel, även när jag är medveten om dem, säger Bubka.

Vi pratar en stund om förhoppningarna inför sommarens VM i Göteborg. Favorittrycket på Bubka är som vanligt stort. Allt annat än seger är i allas ögon ett misslyckande.

Bubka har, trots sin överlägsenhet, smakat på bittra nederlag. OS i Barcelona 1992 blev ett fiasko för Bubka. Han rev ut sig redan på den för honom futtiga ingångshöjden 5,70.

Vid fjolårets EM i Helsingfors ställde han inte upp. Men hans liv står och faller inte med ett guld i Göteborg.

- Det är inte som förr. Då var det en katastrof om jag inte vann min medalj. Men en seger i Göteborg skulle bli mitt femte raka VM-guld. Det vill jag gärna lyckas med, säger Bubka.

Han tänker fortsätta att satsa stenhårt över OS i Atlanta 1996. Sedan "får vi se", säger Bubka. Han tänker inte sluta tvärt, utan kan tänka sig att fortsätta och tävla sporadiskt för att "hålla sig i form".

Hur högt tänker hoppa innan han lägger av

- Om jag kunde klara 6,20 skulle jag bli nöjd. Då kanske jag kan lägga av, svarar Bubka och får målsättningen att låta närmast anspråkslös.

Kanske känns det så för en man som gjort det omöjliga möjligt.

Slitet propellerplan

När vi lämnar Donetsk i gryningen på onsdagen har vårsolen bytts mot hårt regn och stormbyar. Gamle Alexander Alexejevitj konstaterar på sitt eftertänksamma sätt att vädret gråter inför vårt avsked.

Vi har fått plats på det ukrainska inrikesflyget till Kiev, ett litet slitet propellerplan av typen Antonov-24. Likt den store stavhopparen störs piloten av regnet och blåsten. I två timmar sitter vi inklämda i den trånga kabinen på startbanan innan besättningen drar på full gas och det lilla planet börjar sin skakiga stigning mot molnen.

Man får lust att jubla, som Bubka efter ett världsrekord, men inser att det kanske är bäst att vänta tills vi kommit ner på marken igen.

+++

ANDERS STEINVALL

Foto:

ERICH STERING