Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Gävle kl 08.30. Strax efter den stora porslinskrossen fångade Stockholm 
mitt hjärta.

En kväll sommaren 1962 åt jag pannkakor med grädde och sylt på en hotellrestaurang
 i Gävle. Och var mycket fascinerad av hur servitörerna ilade ut och in
genom något jag aldrig sett tidigare: ett par svängdörrar. Oväsendet var monumentalt när sedan en stor tallrikstrave landade på golvet efter en kyparkollision i den svängande dörren.

Nästa dag anlände vi till Stockholm.

Ja, det var nödvändigt med en övernattning i Gävle. Ingen del av E4:an från den lilla industriorten i Hälsingland till storstaden Stockholm var motorväg vid den här tiden. Landsvägen slingrade sig fram genom otaliga små samhällen och passerade rakt genom stadskärnorna.

Jag var sex år och min bror fem och vi satt och tjabbades i det bruna baksätet på den Vauxhall Victor som min pappa körde med ena handen på ratten och den andra som en nödtorftig barriär mellan de stridande. Mamma var kvar i Norrland med vår nyfödde lillebror.

Den starkaste minnesbilden har jag från en balkong i Hagsätra – vi hade fått låna min farbrors lägenhet några dagar. Och pappa värmde pulver-pommes frites i ugnen och stekte fläskkotletter. Jag och min bror fick dela på en giftgrön Fred Flinta-läsk.

Innan släktingarna reste i väg hade min farbror demonstrerat hur man i Stockholm inte bara kunde ringa Fröken Ur utan också Fröken Väder. Framtiden såg så ljus ut att jag borde ha känt ett behov av mörka solglasögon.

Farbrodern forskade på KTH och dagens innan hade jag och min bror fått lyssna till en talande maskin som hette Ove. Och så gallskrek vi i en mikrofon och tittade på bilden av ljudet på ett oscilloskop. Nu behövdes ännu mörkare solglasögon.

Sedan minns jag inte så mycket mer av resan. Jo, förresten: de glimmande mynten på botten av en önskebrunn på Skansen.

Tillbaka i det lilla norrländska industrisamhället blev Stock
holmskartan med sina gröna, bruna och gula färger något av en relik. Jag tittade då och då på den och gatunamn och stadsdelar kändes bekanta på något sätt, trots att jag inte kunde erinra mig att vi besökt dem på resan.

Först när jag många år senare skulle fylla i ansökningsblanketten till högskolan och funderade på vilka sakliga argument som talade för en flytt till Stockholm och vilka vägde för en flytt till Göteborg förstod jag att något allvarligt hade hänt dagarna efter den där porslinskrossen. Stockholm hade
tagit mitt hjärta och
behållit det.

Nils Öhman 
är debattredaktör på Dagens Nyheter.

Hjärta. Väderprognoserna för midsommar som gett oss så mycket att prata om.

Dödskalle. Att cykelbaneutbyggnaden går så sakta.