Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Viktor Barth-Kron: Tala med folk är silver, att göra som de säger är guld

Frågan måste ställas: Hur mycket dialog tål Stockholm? Innan folk ger upp, alltså.

Den så kallade Politikerveckan i Järva, som avslutas nu till helgen, får onekligen beskrivas som en succé i vissa avseenden. Att samtliga partiledare tackat ja till att hålla tal har genererat en massiv medieuppmärksamhet för de frågor som diskuteras, vilket rimligen bör ha varit det stora målet.

En hel del av uppmärksam­heten har dock handlat om de låga publiksiffrorna. Hur kan det bara komma några hundra, när allt detta händer? Undrar somliga. Nå, den analysen kräver kanske ingen doktorshatt.

Platsen, Spånga idrottsplats, är möjligen optimal ur säkerhets­synpunkt, men knappast på något annat sätt. Själva mässområdet ligger mitt i en stor inhägnad, i tomrummet mellan ”gamla” Spånga och Tensta. Antalet spontant förbipasserande är med andra ord noll.

Årstiden är faktiskt inte heller optimal. Vid dåligt väder är mässområdet helt oskyddat, och en fin junikväll kan nog de flesta tänka sig många trevligare sysslor än att gå och lyssna på en aldrig så viktig politisk debatt.

Att dra ut tillställningen över nio dagar var nog också ambitiöst i överkant. Inte ens Almedals­veckan, detta monstruösa­ ­evenemang med tiotusentals tillresta yrkesbesökare, mitt i en av Sveriges populäraste sommarstäder, orkar hålla farten längre än fyra-fem dagar innan montrar och åhörarplatser börjar gapa tomma.

Lyckligtvis är allt det där fullt möjligt att åtgärda. Om evenemanget i Järva ska bli återkommande kan man tänka sig att ett komprimerat tredagarsprogram på ett centrumtorg skulle ge en helt annan inramning, eller varför inte en vintermässa inomhus.

De låga publiksiffrorna på Spånga IP blir för övrigt mindre uppseendeväckande om man tar en mer relevant jämförelse än Almedalsveckan – partiledarnas sommartal i Stockholm, till exempel. Stats­minister Stefan Löfven (S) sommartalar varje år i Vasaparken, hjärtat i ett av Sveriges mest tätbefolkade och röstningsbenägna områden (Vasastan). Dit brukar några hundra besökare hitta, över­vägande partifolk.

Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) sommartalade härom veckan på Mosebacke­terrassen på Södermalm, också det mitt i centrala Stockholm. Där var ett 150-tal åhörare, så gott som uteslutande aktiva moderater och journalister.

Svenskar går helt enkelt inte man eller kvinna ur huse för ­politiska tal under normala omständigheter. Varken i Järva eller någon annanstans. Och inte ens om de politiska talen kompletteras med tält där man inbjuds att föra dialog med diverse miljöpartister, intresseorganisationer, kommuntjänstemän och lokala PRO.

Den som känner sig ärligt exalterad över de möjligheterna kan ju kasta första stenen på den som stannade hemma i soffan.

Här någonstans närmar vi oss nog ett annat problem med upplägget, eller i alla fall hur det uttolkas. Ständigt återkommer, här och på andra ställen, behovet av mer dialog. Som om ”förorten”, denna moderna term för stadsdelar med sociala problem, hade en alldeles unik röst, en röst som om den bara uttolkades av tillräckligt många offentliga aktörer skulle bära fröet till en lösning som ingen ännu sett. Är det verkligen så?

Lyssnar man till vad de boende i ”förorten” faktiskt säger, i reportage efter reportage, i tv-inslag efter tv-inslag, i möte efter möte och i debatt efter debatt ute i Spånga, så framträder ett ganska tydligt mönster: De flesta vill ha trygga gator, skolor som fungerar, jobb och rimliga bostäder. Som folk brukar vilja ha.

Det avvikande med vanligt folk i Järva är med andra ord inte vad de vill ha, utan vad de får. Näm­ligen i alldeles för många fall otrygga gator, skolor som fallerar och ­grasserande trångboddhet.

Det är naturligtvis bra och viktigt att politiker åker till Spånga för att tala om att de minsann vill lösa de här sakerna. Problemet är möjligen bara att just de här politikerna har sagt det ganska länge, utan att det har hänt.

Det förefaller inte osannolikt att det som verkligen skulle kunna påverka medborgarnas förtroende positivt inte är att ytterligare någon kommer för att lyssna på deras åsikter, utan att någon faktiskt gör som de säger.