Avslut i bilder


Vilka avslutande ord ska då beskriva denna mission. Inga, för första
gången i denna blogg ska bilder få förklara vad ord inte kan beskriva.

Flertalet av bilderna är tagna av Combat Camera under missionen.

 

 

Sista natten

Missionen lider mot sitt slut med stormsteg. Det är mycket ombord som börjar ”sista gången vi …”. För alla ombord kommer det att bli mycket skönt att komma hem. Vi lämnade Sverige den 8 maj och var hemma under en kort period under sommaren därefter har vi varit till sjöss under större delen av den tiden. Det har varit som livet i allmänhet både roligt, tråkigt, jobbigt, intressant osv. Framförallt har vi alla fått många erfarenheter som gör att vi påverkas på något sätt.

Fast nu är det ”sista gången vi” sover ombord under EUNAVFOR flagg. Det dröjer fortfarande lite längre innan vi kommer hem till Sverige för vi ska avveckla förbandet härnere och fartygen ska återigen lastas på en shiplift(fartyg som fraktar fartyg). När det är gjort kommer vi flyga tillbaka till Sverige och äntligen får träffa våra nära och kära.

Vi ses snart därhemma.

Utfrågning av flyktingar

Somalia befinner sig i ett inbördeskrig. Det är stridgheter mellan olika grupperingar i landet varje dag. Framförallt i de södra delarna av landet. Stridigheterna innebär alltid att vissa människor måste fly från landet,
så även Somalia.

För många innebär det att komma över till arabiska halvön, fämst Jemen och FNs flyktingläger. Vi har genomfört approacher (vi kör fram med vår skeppsbåt och har en utfrågning), mot vissa sådana transporter. För vår del är det viktigaste att inhämta så mycket information som möjligt från tranporterna vilket bidrar till helhetsynen på sjötrafiken i området.

Havet har lugnat sig väsentligt mot tidigare sjöpullar. Det gör att hela besättningen mår bättre ombord. Väderprognoserna pekar på att det fina vädret kommer att fortsätta under ME01s sista dagar. Fem ”X” kvar.

Vi kastar loss för våra sista uppdrag

Vi säger farväl till Salalah och kastar loss för vår sista sjöpull under EUNAVFOR flagg. Det har varit mycket trevligt att uppleva Oman under en dag.

Det är en stor skillnad mellan Djibouti City och Salalah, den största skillnaden är folket. I Salalah är man i större utsträckning troende. Vi befinner oss just nu under ramadan som innebär att varje muslim fastar under dagens ljusa timmar. Detta innebär att samtliga affärer och restauranger var stängda under dagen. Av respekt för deras kultur efterlevde vi också ramadans regler. En annan skillnad är att det är betydligt svalare i både luften och havet, Salalah under kharifen (regnperiod) påminner väldigt mycket om svensk sommar. Trots att vi befann oss ytterligare längre från Sverige och ytterligare större kulturskillnad kändes det mer som att komma ”hem”.

Snart kastar vi loss på år sista sjöpull. Vi kastar loss med högt stridsvärde (bedömning på hur besättningen mår, psykiskt och fysiskt). Salalah har gett oss förutsättningar för att vi ska kunna avsluta denna mission på bästa sätt. Nu ska vi bara göra det också. 8 ”X” kvar.

Sista hamnfasen i Salalah

Vi befinner oss just nu längre österut än vad en svensk korvett någonsin har varit, tidigare under ME01 har vi dessutom varit längst söderut. För den oinvigde kanske helt ointressant men det är alltid roligt att vara ”mest” nägonting.

Sista hamnfasen under EUNAVFOR flagg närmar sig med stormsteg, imorgon ska vi förtöja i Salalah i Oman. Det är alltid roligt att komma till ett nytt land och för många i besättningen är det första gången i Oman, inklusive mig själv. Det ska inte bara vara roligt att se en liten del av Oman det är också en möjlighet att reka inför kommande ME02 mission. HMS Carlskrona ska under våren nästa år fortsätta där vi slutar. Det behöver inte bli Djibouti som hemmahamn utan det finns andra hamnmöjligheter, Salalah är en av de möjligheterna.
Det har fortsatt varit hård sjö, så det ska återigen bli skönt att komma iland vilket ger bättre sömn och vilomöjligheter. 11 ”X” kvar.

Sex månader i piraternas våld

Vi kastade loss tidigt i morse. På vägen ut ur hamnen såg vi ett fartyg som har varit sex månader under piraternas våld. Det viktigaste är att besättningen är tillbaka oskadd.

”Sex månader i piraternas våld” det låter kanske inte särskilt länge. För åren går fort och julen kommer alltid snabbt. ME01 är iväg hemifrån i ungefär fyra månader och den tiden känns oerhört lång eftersom vi är iväg
från våra nära och kära. Det är dock något som vi alla har ställt upp på frivilligt och vi trivs på vår arbetsplats.

För besättningen på fartyget som hade blivit kapat är det raka motsatsen. Jag kan bara gissa hur det måste vara att sitta i fängelse men en brottsling har i alla fall en rättegång och en viss förberedelsetid innan straffet.

Dessutom är den kidnappade besättningsmannen ovetande om piraten tröttnar på att vänta på lösensumma, den tanken måste komma ofta under sex månader.

Det känns som våra två sista sjöpullar kommer att gå enkelt. Vi vet att vi förhindrar piratangrepp enbart med vår blotta närvaro. Dessutom minskar antalet fartyg i piraternas våld, det är betydligt färre nu än när vi påbörjade denna missionen. Vi vet dessutom när vi kommer hem. 18 ”X” kvar.

Nedräkningen har börjat

Att sätta upp kalendrar där man ska sätta ett stort ”X” på dagarna som kvarstår brukar vara det bästa sättet att få tiden att gå långsammare.


Fast det hindrar inte folk att sätta upp kalendrar på olika ställen på fartyget. Fast nu är det inte långt kvar och alla ombord längtar hem. Inte för att det på något sätt har blivit jobbigare eller varmare utan hemlängtan kommer alltid när man är iväg.

Hemlängtan i sig själv är ett sundhetstecken men det ställer mer krav på ledarskapet ombord. Hemlängtan får inte ha någon inverkan på motivationen att fortsätta göra ett bra jobb. Förhoppningsvis kommer vi att avsluta denna missionen på ett lika bra sätt som vi inledde den. I dagsläget finns det inga tecken på att flaggan inte kommer att vara i topp om 19 ”X”.

Humanitär insats

Huvuduppgiften fortsätter.

Det som är unikt med ME01 är att vår uppgift i Adenviken är humanitär.
Främst handlar det om att eskortera World Food Programs mattransporter
till Somalia. Under denna sjöpull kommer vi att ge två fartyg från WFP en
säker resa till Somalia.

Trots att det är vår huvuduppgift är det lätt ombord att förringa
uppgiften. Varför? För att eskorteringen i sig är ofta händelselös och
genom vår blotta närvaro ser vi till att ingen attack sker mot
eskorteringsobjektet. Att jämföra med ett omhändertagande av misstänkta
pirater som kräver delaktighet från samtliga ombord även under den senare
förvaringen. Fast oavsett om eskorteringen i sig inte ger samma
tillfredställelse känns det alltid bra när lasten väl har levererats.

Tiden går oavsett uppgift fort ombord, för är hotnivån låg mot eskorten
innebär det möjligheter att genomföra övningar ombord t.ex.
skyddstjänstövningar och vapenövningar. Kort sagt det finns alltid jobb
att göra ombord.

Avkoppling i Djibouti

Efter den ”gungigaste” sjöpullen hittills vad det lite extra skönt att stå på fast mark igen. Det gjorde inte saken sämre att Fältartisterna hade spelning för oss på kvällen.

Beroende på vilken vakt (styrbord eller babord) man tillhör har man fått höra på fältartisterna. Eftersom jag tillhör styrbordsvakten fick vi den första spelningen och ikväll kommer babordsvakten att få lyssna på Tove Jansson och co. Är just nu lite avundsjuk på babordsvakten, så bra var nämligen spelningen igår.

Idag har vi varit på Lac Assal, världens saltaste insjö och Afrikas lägsta plats. Det var en upplevelse att bara flyta omkring i vatten som var ca: 40gr C. Inte det minsta avsvalkande men roligt att ha gjort. Det värsta var att man verkligen fick borsta bort saltet från hela kroppen efteråt och att man var tvungen att bada med sandaler. Anledningen till sandalerna var att fötterna hade blivit sönderskurna på saltkristallerna om man gått barfota.

Efter en sådan återhämtning känns det oerhört lätt att återigen kasta loss och påbörja verksamhet ute i Adenviken.

Ett betydligt blåsigare hav

Efter vår första hamnfas efter leaven är vi nu åter i Adenviken. Det är ett betydlgt blåsigare hav som vi har kommit ut till. Våra uppgifter denna gång är främst eskorteringsuppgifter för WFP (World Food Program). Vi har, i skrivande stund, legat ute i två dagar och det har stampat, rullat och gungat under hela den tiden. fast det kommer ju avta någon gång, hellre förr än senare.

Vi får väl se om detta väder kommer att innebära något för situationen ombord. För det ökar påfrestningen att vara till sjöss. Allting blir svårare oavsett om det handlar om t.ex. att laga mat, äta mat eller underhåll av våra system.

Det finns ingen sjöman som önskar sig dåligt väder, det får man ändå. Det ska bara bli skönt när havet lugnar ner sig.