Nej, Kina är inte en demokrati. Ja, mänskliga rättigheter kränks i Kina. Men Kina i alla fall ett land med en önskan att öppna sig för världen och att integreras i världsordningen. Ryssland tycks gå rakt motsatt väg, och 2014 är det dags för vinterspel i Sotji.  

OS börjar lida mot sitt slut, och kineserna har sluppit undan några större politiska markeringar från omvärldens sida. Jag tycker nog att det hade varit klädsamt för stats- och regeringscheferna att utebli från själva invigningsceremonin. Nu kunde Hu Jintao sitta där på läktaren och le tillsammans med George W Bush, Vladimir Putin och Nicholas Sarkozy. Det var bilder som passade perfekt för inhemsk konsumtion.Däremot är det en evinnerlig tur att spelen aldrig bojkottades. Det hade inte gjort Kina öppnare, tolerantare eller friare. Effekten hade snarare blivit den motsatta.

En gång för länge sedan, det var precis efter Sovjetunionens fall, åkte jag och min fru båt från Tallinn till Helsingfors. Och se! Taxibilarna som väntade vid terminalen hade taxameter. Det kändes som om vi kommit till civilisationens högborg.Sedan dess har jag alltid sett förekomsten av taxametrar som ett tecken på just civilisation.Här i Peking slås taxametern på utan att man ber om det. Kvittot kommer också automatiskt. Här är problemet ett annat. Det är nämligen långt ifrån säkert att föraren förstår vart du ska. Hittar gör han, förutsatt att du vet vad stället heter på kinesiska. SAS Radison finns det exempelvis inte förare som hört talas om.Vad man ska säga i stället? Ingen aning. Jag har fusklapp med mig.

I går avgjordes supertungvikten i herrarnas tyngdlyftning. Polacken Grzegorz Kleszcz hade inte med guldstriden att göra, men jag gillar hans förklaring till varför han valde just tyngdlyftning.”Jag var den starkaste av alla i min ålder”, sade han i en intervju för några år sedan.Tänk om idrotten alltid var så självklar.

Nu har även jag varit på Silk Market, det jättelika och varuhusliknande ställe här i Peking där all världens märkeskläder bjuds ut. Nåja, märkeskläder ska jag kanske inte skriva. Det är inte mycket som är äkta där. Det är piratkopior som bjuds ut.Som besökare kan man göra riktiga klipp. Men, tänker jag när jag går där med mina påsar, vad säger egentligen WTO om detta?

Ni har säkert läst det tidigare någonstans under OS-veckorna, men vi journalister lever verkligen i en bubbla här i Peking.När man vaknar ute i mediebyn, som är som en mindre stad med bank, affär, gym, restauranger och annat, går man igenom en säkerhetskontroll för att komma på bussen som tar oss alla till presscentrat, eller MPC som det kallas. Därifrån går sedan bussar till de olika arenorna, och eftersom vi redan är säkerhetskollade körs vi till speciella ingångar. Sedan sitter man där på läktaren ser på det man nu ska se innan det är dags för arbete på plats och/eller transport tillbaka till mediebyn eller MPC. Det man vill uppleva av Peking får man uppleva genom bussfönstret, men eftersom många arenor ligger inom säkrat område är det enda man ser vägspärrar och vakter. De kineser man möter är antingen kollegor eller leende volontärer.Det går att ta sig utanför bubblan, vilket också är nödvändigt för att stå ut och för att göra det jobb som åtminstone jag förväntas göra.Men det är svårt, och det beror inte på någon illvilja från kineserna sida. Det beror på arbetsbördan.

Vid årets OS ska 4500 dopningstester genomföras, vilket är ungefär 25 procent fler än i Aten för fyra år sedan.IOK-presidenten Jacques Rogge förutspådde därför innan spelen började att ett fyrtiotal fuskande idrottsmän skulle avslöjas här i Peking. Då skulle matematiken stämma.Hittills har han lyckligtvis inte blivit sannspådd, men kan någon tro att det beror på att dopningen är på väg bort från idrotten?IOK gör det inte. Alla prover ska sparas i åtta år. Det som inte kan hittas nu kan hittas senare. Fuskarna ska inte i lugn och ro kunna njuta av eventuella medaljer. Det är i så fall rätt åt dem.

I dag kom nyheten att grekiskan Fani Halkia inte kommer att kunna försvara sitt guld på 400 meter häck från OS i Aten. Hon klarade inte de dopningstest som genomfördes i Japan före avresan till Peking.Dopningsmisstankarna var också starka när den kinesiska simmerskan Liu Zige vann guld på 200 meter fjärilsim. Hon kom ju från ingenstans och sådant är suspekt.Kanske har hon tagit otillåtna preparat, kanske inte. Den vanligaste förklaringen jag läser och hör här i Peking är emellertid att Liu Ziges framgångar är resultatet av det regeringsstödda program med stenhård, rent av obarmhärtig träning för ett antal utvalda.Det må ge guld, men det är knappast en modell att ta efter. 

Snart ska jag ge mig ut och se dubbelfinalen i tennis, där det svenska paret har guldchans. Johansson och Aspelin har gått så bra i turneringen att det blivit ett antal kvällar för mig därute vid arenan. Ibland är det magiskt, som den marantonlånga semifinalen mellan svenskarna och Clement/ Lladra från Frankrike.Men samtidigt kan jag inte låta bli att sitta och irritera mig över att spelarna kräver total tystnad när de ska serva. Fransmannen Clement drog sig inte ens för att pekande mästra några åskådare som inte satt sig ner i tid.Kom igen! Badmintonspelare kan serva trots att flera matcher pågår parallellt, det kan även pingislirare göra. Stefan Holm kan tvingas släppa förbi långdistanslöpare när han står och förbereder sig för guldhopp. Gymnaster kan prestera komplicerade program trots att publiken rör på sig. Därför har jag ett förslag till er tennisspelare som kräver total tystnad och stillhet från publikens sida: spela inför tomma läktare. Då får ni se hur kul ni tycker att det är och hur mycket pengar ni kommer att tjäna.