Som om ingenting hänt

Plötsligt är det som om inget har hänt.

”Var det inte alldeles hysteriskt här alldeles nyligen?” frågar man Visby, som svarar: ”Hur då, menar du?”

Så där är det förstås efter alla festivaler och andra mastodontarrangemang, men ändå: För en förstagångsbevakare i Almedalen är det abrupta slutet lika påtagligt som överraskande.

Det börjar redan på torsdagen. Tält försvinner ett efter ett, banderoller tas ner, och plötsligt ser man kvarter och utsikter man inte tidigare märkt. Donners plats blir framkomlig och det ringlar inte längre någon bankomatkö ut på Hästgatan.

I själva dalen, hysterins hjärta, ligger ungdomar i grupper på gräset och solar, och på bänken runt ett träd intill spekulerar ett par pensionärer stilla. Scenen är så tom, så tom.

Men hundra meter längre ner har strandlivet tagit fart. Business as usual. Snart är det dags för ”Stockholmsveckan”.

Som samhället i koncentrat

I pressrummet, sista timmen före stängning, springer jag på den person som mer än någon kommit att personifiera politikerveckan i Almedalen under senare år: projektledare Karin Lindvall.

Vi råkar i samspråk och eftersom jag är frågvis och Karin extremt öppen och hjälpsam blir vi sittande en stund.

Hon berättar att hon inte riktigt gillar de senaste årens utveckling – att fokus ligger mer på person än på fråga. Det gäller inte bara här i Almedalen, påpekar hon; politikerveckan är samhället i koncentrat.

- Är det någonstans trender blir extra tydliga så är det här.

Hon exemplifierar med Christer Fuglesangs ”självmordsförsök”.

Såna som jag – journalister – rusade till jippot. Men inte främst för att lyfta ämnet i sig, utan för att den kände astronauten skulle genomföra ett spännande experiment. Bara det faktum att han uppgavs vara redo att ta livet av sig fick gissningsvis de flesta att gå ned i spagat.

- Det var samma sak i fjol då Gudrun Schyman brände pengar. Det ger inte mycket tillfälle till dialog, säger Karin Lindvall.

Fuglesang-ståhejet till trots – Karin Lindvall är nöjd med årets upplaga. Inte minst eftersom det är politiskt mellanår och partiernas utspel uteblivit, något som i stället öppnat upp för diskussion.

- Samtalet är kärnan i politikerveckan, påminner hon.

Hon fortsätter:

- Flera från din sida har talat om att veckan varit ovanligt lugn. Det tycker jag är positivt eftersom det ger fler möjlighet att synliggöra sin fråga.

Och då jag undrar hur hon helst vill tituleras så tänker hon först efter, men börjar sedan att tala om vikten av att bibehålla veckan så öppen och tillgänglig som möjlig.

General, drottning, projektledare – vilket epitet känner du dig mest bekväm med?

- Fan, säger hon och försöker åter ducka för frågan.

- Du får ta vad du vill, det som passar bäst, säger hon slutligen.

Är du stolt över politikerveckan?

- Gränslöst stolt. Dels för att det fungerar så bra, dels för att vi kan exportera arrangemanget.

Onödigt vetande från Almedalen

Politikerveckan slog inte bara rekord i antalet arrangemang och närvarande journalister, utan även i hur många besökare som kom hit. Mellan 13.000 och 14.000 personer, uppskattar projektledare Karin Lindvall. Vilket är omkring 1.000 fler än i fjol.

Uppkopplingen till internet var i år åtta gånger starkare än 2010. Trots det strulade nätet, vilket enligt Telia beror på att vi under året som gått ändrat vanor avsevärt – allt fler har så kallade smarta telefoner och är därmed uppkopplade i det närmaste hela tiden.

Karin Lindvall har under veckan tagit emot fem delegationer: två från Sydkorea, en från Norge, en från Danmark samt en från Baltikum (med representanter från samtliga tre länder).

Sydkoreanerna har varit på gång med en egen vecka i omkring fem år, men ännu inte kommit till skott. Inte heller har våra grannländer i öst förverkligat önskan om ett arrangemang likt det i Almedalen.

I Norge har man däremot två tillställningar där alla de som kallas makthavare möts, i Eidsvoll och i Telemark. I Danmark begav sig politikerna i juni i år till Bornholm för första upplagan av det så kallade Folkemødet.

Åkesson myste och beskrev ett otäckt Sverige

Det rådde ingen tvekan om att Jimmie Åkesson och de övriga Sverigedemokraterna myste över att äntligen få framträda i klassiska Almedalen på samma villkor som andra riksdagspartier.

Sist av partierna in i riksdagen, och sist ut under Politikerveckan 2011. De flesta hade rest hem, men eftersom inte mycket annat hände under den fuktvarma söndagen – veckans mest osvenska väder – kunde SD:arna ändå sola sig i större uppmärksamhet än de riktigt hunnit vänja sig vid.

Partiledaren själv verkar dock uppvärmd i politikerkostymen, som han ser till att fylla ut mer än sitt partis 5,7 procent. Efter morgonens pressträff nobbade Jimmie Åkesson den församlade pressens försök till enskilda intervjuer och gled vidare med medarbetare och Säpouppbåd omkring sig.

Åkesson sticker inte under stol med att han längtar efter den dag SD betraktas som ett rumsrent socialkonservativt parti, som samtidigt är arvtagare till Per-Albins folkhem. Han har lärt sig att nogsamt undvika att vara alltför tydlig med invandrarfrågan. Han ägnade större delen av sitt tal åt att hamra in bilden av ett inflytelserikt vågmästarparti som alliansregering och socialdemokrater är helt beroende av – fast de ännu inte har begripit det.

Reinfeldt var ömsom ”oansvarig”, ömsom ”nonchalant” som försöker driva igenom förslag utan att höra med SD först.

Men Åkesson kunde inte hålla svansföringen hög riktigt hela vägen. Den gamla underdog-hållningen dök upp när han raljerade över att andra inte förstår att ett parti kan vara både höger och vänster: ”När vi vägrar inordna oss kallas vi populister eller dumma i huvudet.”

Och till slut kom den ändå fram, invandrarfrågan. Fast Åkesson dolde den bakom det som han vill ska bli partiets nya profilråga: kampen mot brotten. En äldre dam som han kallade Hjördis hade berättat för honom att hon rånats av en liga från något östeuropeiskt land. ”Vad har Hjördis för nytta av de öppna gränserna?” frågade Åkesson retoriskt.

”Så ser det ut på Reinfeldts bakgård”, sade han och fortsatte med en allt svartare beskrivning av ett Sverige där bilar brinner i ”gettoliknande” förorter, och där hoten och det politiska våldet tilltar.

En käpphäst för SD är våldtäktsstatistiken, och Jimmie Åkesson förklarade utan att darra på manschetten att det anmäls fler våldtäkter i Sverige än i alla andra länder utom Lesotho. ”Så ser det ut på Reinfeldts bakgård”. Applåder. Han nämnde inte att internationella jämförelser av antalet anmälda våldtäkter är helt meningslösa om man vill studera mäns våld mot kvinnor. Vad siffrorna tydligt visar är att Sverige har världens noggrannaste statistik. Och en befolkning som vet sin rätt att anmäla brott.

Publikligan 2011

Socialdemokraterna tog hem segern i kampen om flest åhörare under årets upplaga av politikerveckan. Inte så konstigt, kanske. På Gotland styr de rödgröna, och Håkan Juholt premiärtalade under fredagskvällen då det ännu var drag i arrangemanget.

Sämst publiksiffror noterade Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De båda partierna hade veckans sista dagar, därtill under en helg då temperaturen stigit och säkerligen lockat många till stranden.

Noteras kan att Maud Olofsson – som höll sitt sista tal i Almedalen – bara hade hälften så många åhörare som Vänsterpartiets Lars Ohly.

Politikerveckans publikliga:

Miljöpartiet – 1.800 åhörare

Moderaterna – 3.800 åhörare

Vänsterpartiet – 2.800 åhörare

Folkpartiet – 2.000 åhörare

Centerpartiet – 1.400 åhörare

Socialdemokraterna – 4.200 åhörare

Kristdemokraterna – 400 åhörare

Sverigedemokraterna – 400 åhörare

Publikmässigt bottennapp

Det blev ett publikmässigt bottennapp för Sverigedemokraterna. I alla fall enligt polisen som noterade endast 400 åhörare.

Lika många hade Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund då han talade under lördagen. Men upplevelsemässigt var det två skilda ting.

Under Jimmie Åkessons tal var det hejarop och burop samt dussintals poliser och säkerhetsvakter. Mer och fler än under något annat tillfälle den gångna veckan.

Ordningsmakten var som vanligt förtegen med hur många de var. Att åtskilliga av dem var tillresta från Stockholm undslapp de sig, men inte mer än så.

Längst fram under Åkessons tal – med ryggarna vända mot scen – satt ett gäng SDU:are som applåderade ihärdigt varje gång deras ledare sa någonting som föll dem i smaken. Och det var ofta. Vid ett par enstaka tillfällen hördes missnöjda röster längre bak i folkhavet, men överlag låg kritikerna lågt.

Mest uppmärksamhet fick två unga kvinnor som fördes bort av Säpo då de befann sig just nedanför scenen. En handfull journalister rusade naturligtvis efter det lilla följet, men polisen tonade ned incidenten.

- Ingripandet har stöd i polislagens nittonde paragraf. Vi tog de här personernas identitet och kollade deras ryggsäckar, berättade presstalesman Dan Paulsen.

Vad som fanns däri fick vi inte veta. Klart är i alla fall att dramatiken uteblev.

”Fru Orädd” värjer sig för beundran

Inga-Britt Ahlenius är en av Sveriges mest framgångsrika internationella topptjänstemän. Riksrevisionens förra chef har med sin nit att avslöja oegentligheter och mutkolvar fått en EU-kommission på fall och varit en av få röster inom FN-systemet som öppet och tydligt vågat såga FN-chefen. Före detta kolleger i New York kallar henne ”Ms Fearless”.

Men när vi möter henne utanför Visbys ringmur värjer hon sig för talet om hennes oräddhet. Nej, hon förstår inte varför folk envisas med att ge henne sådana ädla egenskaper – hon har ju bara gjort sitt jobb.

Hon går gärna med på att kallas en ”doer”, en som får saker gjorda. Men epitetet ”modig” ska förbehållas sådana som riskerar liv och lem i diktaturer, tycker hon.

På gräset intill oss har Ahlenius placerat sin lilla packning – hon ska strax ge sig av till sommarhuset efter att ha medverkat på ett Almedalsarrangemang. Ett av hennes kollin är en enkel tavla, ett gammalt porträtt. ”Det är Edmund Burke”, berättar hon och återger entusiastiskt ett av filosofen Burkes bästa citat: ”Allt som behövs för att ondskans krafter ska segra är att tillräckligt många goda människor inte gör något”.

Denna starka kvinna är ju en levande illustration till det där citatet, tänker jag.

Och när hon börjar berätta om saker hon gjort tycker vi att hon faktiskt gång på gång bekräftar att hin visat mod i sina roller, på sin administrativa plats i världen. Hon medger till slut i vår webb-tv-intervju att hon nog åstadkommit ett eller annat i Sverige, som att se till att vårt land kunnat ”inrangera sig bland världens demokratier” genom att nu ha en riksrevision som styrs av riksdagen och inte är ett ”lydigt instrument för regeringen”.

Inga dåliga lagrar att vila på för en pensionär som nu njuter av att få vakna utan väckarklocka och med tom kalender på sommarstället på Gotland. Hur länge en så energisk och elegant pensionär nu alls vilar på lagrar.

Sittprotest mot SD?

I dag skulle Almedalsveckan ha slutat – egentligen. Men så tog sig Sverigedemokraterna in i riksdagen och sju dagar blev åtta.

I Visby känns det redan ganska dött. Många har åkt hem och det kommer sannolikt att bli glest i bänkraderna när Göran Hägglund och Jimmie Åkesson talar.

Kolleger som kan det här med SD och har pratat med polisen menar att Åkesson nog kommer att vara den som lyckas sämst med att locka publik till dalen. Inte heller tror de på några stora demonstrationer.

- Det är inte så lätt när man är på en ö. Det går liksom inte att ta sig härifrån om man gör något som inte ryms innanför lagens gränser, säger någon.

Sålunda är det bäst för potentiella bråkstakar att ligga lågt, lyder den unisona slutsatsen.

Men uppe vid Alternativveckan har arrangörerna andra källor:

- SSU planerar en sittprotest, sägs det.

Med andra ord: Att bänka sig i de främre raderna framför Åkesson för att sedan resa sig och gå då SD-ledaren börjat tala.

Tja, olagligt lär det ju i alla fall inte vara.

Juholts tal som ringsignal

Det var rappt och roligt när Håkan Juholt på fredagskvällen hälsade på i ”Efterfrågat”-tältet, där Erik Blix och Göran Gabrielsson spexar med partiledarna efter talen.

Juholt klarade rätt väl att leva upp till ryktet som humorist med flera snabba svar på blixthjärnan Blix oneliners.

Han var svettig redan när han försenad kom till det publikvarma tältet, eftersom han hållit veckans dittills längsta tal. Innan han kommit in i humorläget hann S-ledaren svara på en lättsam fråga om att flyga hem Gripenplan från Libyen med ett kaxigt ”Vi hade bombat sönder Tripoli om inte jag satt ner foten”.

Blix redaktion hade ”bett Carin Jämtin” rigga för en betygsättning av Juholts tal med fyra nivåer: ”Bättre än Obama”, ”Jag vill ha det som ringsignal”, ”Mitt liv började den 8 juli 2011” och ”Jag vill höra allt en gång till – fast långsammare”. Juholt trodde först att alternativ två skulle vinna men insåg snart att den ekonomiska tillväxten skulle stanna av när alla telefoner skulle tuta upptagna.

På slutet var Juholts skjorta genomblöt, och han såg ut att kämpa hårt mot en hotande skrattparoxysm när ”Carl Bildt” (i form av imitatören Göran Gabrielsson) gav S-ledaren tips på hur han skulle kunna bli mer folklig. ”Du måste ha en rrrroligare näsa”, till exempel.

En kvart senare skulle Juholt sitta i Aktuelltstudion.

Lite tidigt för avslut

I går konstaterade vi på DN.se att de fem första dagarnas seminarium upptog 104 av de 112 sidorna i Almedalens programtidning. Och av nära 1.500 arrangemang återstår nu bara ett par dussin.

På söndag kommer hela tre seminarier att hållas.

Alldeles nyss utsåg också organisationen Tidningsutgivarna Svenskt näringsliv till veckans mediemaktfaktor. Inför omröstningen, som hölls i publiken, summerades årets politikervecka.

- Intressant men lågmäld, sa krönikören Lotta Gröning.

- Man ser inte skogen för alla träd, menade journalisten Ulf Kristoffersson.

Förvisso syns politiker skriva på Twitter och i bloggar att de nu är på väg hem. Och visserligen har de flesta redan gjort sitt här i Visby.

Men ändå – två dagar och två partier återstår.

Lite tradigt är det nog för både Göran Hägglund och Jimmie Åkesson just nu.