Någon rådgivare måste ha talat om för Fredrik Reinfeldt att det faktiskt är mer än tre år till nästa val och att folk därute börjar skruva på sig lite besvärat när statsministern kickar i gång den närmast självgående valrörelseargumentationen. Måndagskvällens Almedalstal var kliniskt rent från ordet ”jobbskatteavdrag”. Inte ens begreppet ”leva på sin lön” hördes av.

I stället var Reinfeldt nyvaket mastodontvisionär och tycktes inte kunna bestämma sig för om han ville likna Palme, Havel eller Obama. Han liksom läste ur en global framstegskatalog med lysande siffror över fattigdomsminskningen, demokratins segrar och hälsorevolutionen i tredje världen. Ett tag fick jag känslan att han skulle toppa hela härligheten med att tillskriva alla dessa håvor de Nya Moderaterna. Men han höll in sina hästar i tid.

Och han var trots allt inte mer nyskapande än att den gamla hederliga Reinfeldtska gloslistan kom till användning med favoriter som ”i vår tid”, ”som nu växer fram” och ”givet att”. Kändes tryggt, på något sätt.