I pressrummet, sista timmen före stängning, springer jag på den person som mer än någon kommit att personifiera politikerveckan i Almedalen under senare år: projektledare Karin Lindvall.

Vi råkar i samspråk och eftersom jag är frågvis och Karin extremt öppen och hjälpsam blir vi sittande en stund.

Hon berättar att hon inte riktigt gillar de senaste årens utveckling – att fokus ligger mer på person än på fråga. Det gäller inte bara här i Almedalen, påpekar hon; politikerveckan är samhället i koncentrat.

- Är det någonstans trender blir extra tydliga så är det här.

Hon exemplifierar med Christer Fuglesangs ”självmordsförsök”.

Såna som jag – journalister – rusade till jippot. Men inte främst för att lyfta ämnet i sig, utan för att den kände astronauten skulle genomföra ett spännande experiment. Bara det faktum att han uppgavs vara redo att ta livet av sig fick gissningsvis de flesta att gå ned i spagat.

- Det var samma sak i fjol då Gudrun Schyman brände pengar. Det ger inte mycket tillfälle till dialog, säger Karin Lindvall.

Fuglesang-ståhejet till trots – Karin Lindvall är nöjd med årets upplaga. Inte minst eftersom det är politiskt mellanår och partiernas utspel uteblivit, något som i stället öppnat upp för diskussion.

- Samtalet är kärnan i politikerveckan, påminner hon.

Hon fortsätter:

- Flera från din sida har talat om att veckan varit ovanligt lugn. Det tycker jag är positivt eftersom det ger fler möjlighet att synliggöra sin fråga.

Och då jag undrar hur hon helst vill tituleras så tänker hon först efter, men börjar sedan att tala om vikten av att bibehålla veckan så öppen och tillgänglig som möjlig.

General, drottning, projektledare – vilket epitet känner du dig mest bekväm med?

- Fan, säger hon och försöker åter ducka för frågan.

- Du får ta vad du vill, det som passar bäst, säger hon slutligen.

Är du stolt över politikerveckan?

- Gränslöst stolt. Dels för att det fungerar så bra, dels för att vi kan exportera arrangemanget.