Så har vi anlänt till Sverige igen, efter drygt 80 dagar på tur, och visst är det en liten chock att vara tillbaka i civilisationen igen. I drygt 3 månader har vi levt på Baffin Island och även om vi förflyttat oss varje dag har varje ny tältplats för natten verkligen känts som mitt hem. Att skida har varit vår vardag, ibland lättsamt med bra glid och i strålande sol, andra dagar i tung blötsnö dragandes på 120 kg . Och det kan låta konstigt, men jag har aldrig ledsnat på den tillsynes monotona rörelsen, snarare har skidandet blivit en meditativ lunk. Vi har förflytta oss i takt med omgivningen, ett steg i taget och gett oss själva tid att njuta ögonblicken. Ingen dag har varit den andra lik.

Det kändes vemodigt att kliva på planet i Pond Inlet. Sista natten vandrade vi tysta omkring i midnattsolens sken och ville aldrig gå och lägga oss. Trötta och tårögda satt vi på varsin fönsterplats och tittade ner över landskapet vi färdats genom. På två timmar tillryggalägger vi samma distans som tog oss 82 dagar att skida, och så här ovanifrån ser allt så litet ut. Som ett overkligt miniatyrlandskap. Men inom mig är det fortfarande stort och oändligt. Jag lokaliserar den förrädiska glaciären, den lilla sjön där vi av en slump mötte cirkusen, ser toppen av Broad Peak där vi exalterade stod 1849 meter över havet. Det känns sorligt att lämna det bakom mig, samtidigt som jag vet att det för alltid finns kvar inom mig.

När jag hoppar av bussen i Göteborg märker jag tydligt hur långt borta vi varit från civilisationens höga tempo och ständigt pulserande intryck. Lite lätt förvirrad lyckas jag hoppa på fel spårvagn fyra gånger i rad innan jag kommer rätt. Inser att jag har glömt bort koden till både mobiltelefonen och bankkortet. Det känns som om jag rör mig i slowmotion, medan allt annat susar förbi, som om min hastighet inte är densamma som andras. Lätt paranoid upplever jag att alla stirrar ovanligt mycket på mig, och jag börjar fundera om jag har något konstigt i ansiktet? Men så inser jag att jag bara är ovan att möta människor och deras blickar. Visst mötte vi några jägare längs vägen, men det var med flera veckors mellanrum, annars var det bara Vera, Kristin och Ingebjörgs blickar som mötte min. Det kostar pengar att gå på toaletten och just nu känns stadslivet med alla sina bekvämligheter mer krångligt än livet ute i naturen.

Samtidigt är det oerhört fint att träffa vänner, gå barfota i det gröna gräset och äta färsk mat. Att kunna äta precis vad jag vill, hur mycket jag vill, att kunna äta i omgångar inte vara begränsad till min dagsranson är lyxigt. Sommarvärmen känns tryckande och grönskan tropisk. Jag tänker på Ian, en 17-årig kille vi mötte i skolan i Qiqiktarjuaq, som skulle på en veckas utbyte i Ottawa. Han var så exalterad att hela han studstade omrking av glädje över att för första gången i sitt liv få se träd. Och jag önskar att han gick bredvid mig här i sommar grönskan.

Vera ringer efter nån dag, hon är kvar i Oslo, snart påväg till guidejobb på Svalbard. Hon klagar över att hon inte kan sova i värmen, att rygg och nacke värker efter några nätter i en mjuk säng. Och jag antar att det tar ett tag att vänja sig tillbaks till det här livet också. Och kanske är det först nu kroppen törs ”slappna av” och krämporna sakta gör sig påminda. 

För mig, Kristin och Ingebjörg bär det också av norrut, vi ska alla jobba i Lofoten under sommaren och det känns fint att tillsammans kunna landa i det här och få perspektiv på det som varit. Att tillsammans blicka ut över den öppna havshorisonten med vetskap om att vi en gång i framtiden återigen kommer vila blicka över den frusna havshorisonten.

Vi äter frukost länge, sitter utanför tältet på barmark och blickar ut över isen. Havregrynsgröten känns extra stor i dag. 4 dl gryn, torkad frukt och nötter brukar lätt slinka ner, i dag tar det tid. Vill liksom inte att frukosten ska vara över, vill dra ut pa tiden, stanna ögonblicken. Och kanske är det också lite för att jag vet att jag om bara några timmar kan äta annat än gröt, choklad och frystorkad mat.

Vera steker havregrynskakor som frukostefterrätt för att lyxa till det sista dagen. Inga spelar munspel medan Kristin skriver dagbok och jag kan inte släppa blicken från den frusna havshorisonten och de svarta pyramidformade bergen på andra sidan fjorden. Det är som om allt vi gör går i slowmotion i dag, som om ingen av oss vill att det ska ta slut. Vill stanna, fortsätta låta just det här vara min vardag.

Flugorna surrar och viden står i blom, purpurbräckan gör färgglada lila små öar i den bruna fuktiga marken. Jag tar ett djupt andetag och blåser up en blå, rosa, turkos och gul ballong, spänner fast dem på våra fyra pulkor. I dag når vi Pond Inlet och även om det är med blandade känslor är det klart att det måste firas. 80 dagar tillsammans ute på tur och vi avslutar som glada vänner, friska, stärkta och fyllda av oförglömliga ögonblick.

Solen steker när vi skidar ute på isen, bränner vår hud och solkrämen är slut, men det är ju sista dagen så det får gå. Vi skidar sakta, som om ingen av oss riktigt vill framåt, inte vill lämna det här bakom oss. Pauserna blir långa och vi babblar minnen från de senaste tre månaderna. Det känns märkligt att de till synes oändliga dagarna inte längre ligger framför oss utan bakom oss, men främst är de med oss, nu och alltid.

Husen på kullen framför oss växer, färgglada tornar de upp sig och matchar färgerna på våra ballonger. Det gör mig glad på något sätt och plötsligt står vi där i lergeggan, där isen möter land. Folk fran byn kommer fram, välkomnar och gratulerar oss.

Vi firar med fruktsallad och frossar i ost. Jag njuter av att gå barfota och av att äntligen slippa mina skavande blöta illaluktande pjäxor. Bäst av allt är ändå att borsta tänderna med tandkräm efter två veckor med endast snöborstning. Solen står fortfarande högt fastän det är midnatt och det känns skönt att stanna här en vecka innan det bär av hemåt.

Emma

Al, Nancy, Onkel Björn och Billy Boy, våra fyra pulkor är namngivna efter personer vi mött i samband med turen. Alla olika med starka personligheter, likt våra pulkor. Idag börjar jag med Billy Boy fastspänd bakom mig. 2,10 meter lång och 50 cm bred, lastad med tält, liggunderlag, hundmat och dunjackor. Vi är ett bra team jag och Billy, även om han blivit lite skev den sista tiden och konstant vill dra åt höger. I djup snö är det Billy Boy som visar vägen, vi pulsar och plogar väg for de andra i 50 cm mjuk snö. Efter en timme stannar vi för energipåfyll, choklad, nötter, blåbärsoppa, havregryn, powerbar och ljummet vatten. Vi vet vår dagsranson och portionerar ut den lite olika under dagen.

Kristin försöker hålla sig till att tå två bitar choklad på förtsa pausen, men utan att hon vet om det själv slinker allt fler bitar ner och påsens innehåll minskar drastiskt. Förvånat tittar hon upp och frågar oss andra hur det hela gått till. Klockan är bara 8 och påsen är nästan tom!  Inga är raka motatsen, sparar på innehållet och har alltid några bitar kvar till efter middagen.

Vi roterar ett steg till höger och nästa pass är det jag och Nancy. Smidig och smäcker, lysande röd och lättast i gänget lastad med mat och dunbyxor. Att dra Nancy är lite som att vila, med henne bakom mig glider jag fram oavsett före.

 -Paus, Inga ropar till, det är hon som har koll på vår vila och mat-klocka. Jag fascineras ständigt över hur en timme kan te sig så olika. Ibland svävar den iväg, allt flyter av sig själv och när Inga ropar vill jag bara fortsätta. Önskar att timmarna var längre och dagarna fyllda av fler. Andra timmar är långa och tunga, känns som evigheter. Jag sneglar bak på Inga och  undrar om hon inte ska signalera paus snart, försöker tyda hennes ansiktsuttryck, men ser inga positiva tecken. Tänker att det kanske är 15 minuter kvar, det är ungefär 5 sånger, så jag borjar sjunga men tappar texterna, får bli 10 st halv nynnade istallet. Blandar Missy Elliott och Cornelis Vrejswik och tiden rullar fortare, plötsligt ar det paus igen.

Äter hela powerbaren även om planen bara var att ta halva, vet att det är jag och Onkel Björn nästa pass och han är tung, tyngst av dem alla. Vi försöker få honom på diet, men lyckas dåligt. Sovsäckar, mat och säkerhetsutrustning går inte att göra sig av med. Men jag och Onkel Björn har flow idag och det går fort frammåt över fjorden. Njuter av varje skidtag och mina tankar svävar fritt, ut mot den frusna havshorisonten.

Nästa paus övergår i en lång sol och prat-session, minutrarna tickar iväg och vi ger oss tid att ta in omgivningen. Andra stopp är korta, på med dunjackan och in med några chokladbitar innan vi fortsätter igen.

På dagens fjärde  pass är det jag och Al. Han är bla 1.50 meter lång och högt lastad med bensin, spadar och all personlig utrustning. Ibland är vi ett oslagbart team, andra dagar bråkar vi. Funderar om han har problem med spriten, trots att han utgett sig för att vara nykterist. Han trilskas och bråkar, tappar konstant balansen och välter omkull.

Efter 7 rotationer och när klockan är 5 ropar Inga läger istället for paus. Vi kryper in i tältet medan Al, Nancy, Onkel Björn och Billy Boy sover ute.

Klockan ringer, 05.00, jag vrider mig om och försöker skaka liv i haäderna som domnat. Säger godmorgon till Inga och Emmas fötter, vi ligger skavfötters, och till Kristin som ligger på andra sidan Inga. Kristin vrider sig, Inga ger mig en trött blick och Emma tittar fram under mössan. Jag sätter mig upp och försöker åla mig ur sovsäcken. Skavsåren kollas till och jag sätter på ett till plåster. Sedan letar jag fram våtsockarna som jag värmt mellan långkalsongerna på låren under natten. De sätts pa och sedan ullskorna, gortexbyxorna, ulljackan, syntetjackan, pälsmössan och pjäxorna.
Det ar min tur att laga frukost. Kristin önskar sig nybakat bröd, Inga vändstekt ägg och Emma fruktsallad. Så jag hoppar ner i den utgrävda gropen, startar de två bensindrivna köken och börjar värma vattnet som finns i termosarna. Emma som hade middag i går förberadde vatten I alla  7 termosarna så att de ska gå snabbare på morgonen. Medan jag kokar upp vattnet och gröten (tjejernas frukost önskemal går självklart inte att uppfylla, men önska kan man alltid!) är de andras uppgift att packa all utrustning. Vi tajmar allt perfekt, jag gör ett sista uppkok pa Kristins gröt nar de kommer in i tältet.
Den dagliga frukostdiskussionen handlar alltid om hur många paranötter, valnötter, hasselnötter och mandlar vi fått i gröten. Men favoriten ar ända tranbären. Exakt denna grötblandning har vi haft de senaste 55 dagarna, ibland har man tur, några extra tranbär är som att vinna på lotto.
När sedan grötkastrullen är barskrapad sätts solkräm och plåster på kinderna för att skona soleksemen. Tältet rivs och vid sjutiden står vi klara vid var sin pulka, redo för dagens etapp.
Tio timmar skidandes försvinner, tankarna flyger i väg, svänger och svävar bakåt. Vi skidar genom en backravin, hängdrivorna böjer sig vackert på båda sidorna och fjällen reser sig majestätiskt.
Plötsligt hör vi motorljud och långt nere på sjön ser vi ett skoterfölje som stannar. Emma tar täten i rak riktning mot dem och växlar upp tempot. Vi möts av hurrarop. Det är Artcirq fran byn Igloolik som är pa turné – världens enda inuit cirkusgrupp. Kan ni förstå hur absurt detta är? Det är en cirkus, en cirkus! Vi möts i en fyra dals korsning, de kommer från en dal och ska vidare in i en annan och vi kommer skidandes från ytterligare en annan. Det ar 50 respektive 30 mil till närmaste civilisation och vi möts här! Jonglörer, musiker, akrobater och fyra glada svettiga skandinaver.
De bjuder oss på show, akrobatik och strupsång – makalöst! Plötsligt är de borta och vi ar äter ensamma, glada, chockade och lyckliga.
(Ni har ocksa chans att se Artcirq, de ska uppträda under vinter OS I Vancouver 2010)