En sak som har förbryllat mig kring årets Nobelprisdebatt är det där med Horace Engdahls uttalande om att den USA-amerikanska litteratursfären är alltför navelskådande och ointresserad av vad som händer i andra länders litteraturer.

Om han verkligen menade det, så har han förstås fel. Men han får oväntad uppbackning från sina belackare i USA. Charles McGrath skriver i NY Times en vida citerad drapa där han först hävdar att Engdahl har fel, och därefter bekräftar hans uttalande.

”All the same, any American foolhardy enough to bet on this year’s prize — the announcement comes on Thursday — would be well advised to put his money on a writer whom nobody in this country has ever heard of and who is out of print here or, ideally, has never been published at all. For example, Ladbrokes, the British betting shop, has as the frontrunner, at 3 to 1 odds, the Italian essayist and novelist Claudio Magris, followed, at 4-1, by the Syrian poet Adonis. Were either to win, he would follow in the great tradition of the Italian satirist Dario Fo, who won in 1997; the Chinese novelist and playwright Gao Xingjian (2000); and the Austrian novelist and playwright Elfriede Jelinek (2004); all of whom caused Americans to scratch their heads and say “Huh?””

Mmm…precis. Det var ju liksom det som var poängen, inte sant? Att amerikaner har hört talas om andra amerikanska författare och inte mycket mer?

Nu hör väl i och för sig McGrath knappast till de mer namnkunniga och begåvade litteraturskribenterna  i USA. Det skulle han inte göra ens om han var den ende litteraturskribenten i USA. I själva verket brukar amerikanska kritiker och författare angripa sina förlag just för att de översätter så få titlar från andra språk.

I alla fall. Jag kan inte minnas att det någonstans i Nobelprisets stadgar står att priset i litteratur skall utdelas till en författare som är kändis i USA – ett faktum som naturligtvis retar många amerikaner.