Problemet med Finland

Skrivet av Jonas Thente 00:30, 8 mars 2009 i kategori Lyrik, Skönlitteratur, Språkligt

Till en av få saker som fortfarande fascinerar mig hör svenskfinland.
Svenskfinländarna?
Svenskfinnarna?
(stryk vad som ej önskas) 

Jag har kolleger på åtskilliga kulturredaktioner som helst tackar nej till att recensera finländsk litteratur, och i synnerhet då svenskfinsk sådan.
Eller finlandssvensk, för den som föredrar det ordet. 

Varför?
Därför att de obehagliga brev och mail man i allmänhet får efter att på något sätt ha berört Finland gör att det inte känns som att det är värt det.

Det räcker att man slinter på detta med huruvida det heter svenskfinne, svenskfinländare, finlandssvensk, finländsk eller svensk – så är man körd. Gör man inte det så finns det alltid något annat att få fan för. 

Efter att senast ha skrivit om en finsk bok fick jag märkligt nog bara ett enda mail. Men det var desto giftigare. Det var från en kvinna och löd så här:  


”Det samtida Finland känner vi främst som producent av mobiltelefoner, alkoholister och skolbarn som massmördar klasskamrater.” Hur tror ni att det känns för sverigefinska barn och ungdomar att läsa sådant om sina rötter?  Tycker ni att de mår alltför bra för svensk smak, så att de måste tryckas ner igen ordentligt till sin plats som andra klassens medborgare? 
Tack gode Gud att jag efter 40 förödmjukande år i Sverige äntligen är hemma igen i Finland.  Jag är oerhört stolt över vår civilisation, som aldrig skulle tillåta i sin största tidning liknande nedrigher [sic] som Jonas Thente ger uttryck för. 

Okej…

Eftersom jag tyckte att jag retoriskt – och i och med sammanhanget – hade försäkrat mig om att ingen skulle kunna uppfatta denna min kategorisering som något annat än ironi, så försökte jag vänligt förklara poängen för den här damen. 
Följden blev ytterligare ett mail i vilket hon framhöll att jag är till och med dummare och elakare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. 

Alla svenska skribenter som skriver om Finland känner till detta dilemma. Jag ska bara ge några exempel utifrån min egen erfarenhet. 

Den finska geografin.
Där har vi den vanligaste anledningen till hatmail.Det kan röra sig om att man råkar placera en finsk by på fel sida fylkesgränsen, eller att man använder det finska namnet på någon ort istället för det svenska, eller tvärtom, eller att man stavar fel på ett finskt ortsnamn på så vis att man stavar med sju A istället för de korrekta åtta (finskan och svenskan har olika språkstammar, så en svensk ser inte automatiskt att något är konstigt: deal with it!)
Gör man sig skyldig till något dylikt så får man sannerligen veta att man lever. 
Och jag som inte ens skulle kunna pricka in Lidingö på en stockholmskarta.  

Nonchalansen.
Svenskfinnar brukar ta tillfället i akt att varje gång jag skriver om svenskfinsk (jag hoppas det blir rätt nu) litteratur, framhäva att jag aldrig skriver om svenskfinsk litteratur. Det är lite som om getingar hade mailat och klagat på att jag alltför sällan sticker fingret i ett getingbo.  

Sveken.
Om ett svenskfinskt litterärt verk har ens en liten, liten dålig sida och recensenten nämner denna – så innebär detta faktum en förnedring av samtliga svenskfinnar som i princip är liktydig med en krigsförklaring. Om ett finlandssvenskt litterärt verk handlar om en eller flera i allmänna ögon negativa företeelser (droger, incest, våld, krigsförbrytelser, alienation etc) och recensenten nämner detta faktum, så är recensenten illvillig och en evig fiende till Svenskfinland. 

Ett intressant specialfall inträffade när jag hade skrivit en dödsruna över Tove Jansson, som jag fan alltid har älskat och älskar fortfarande.
I runan skrev jag någonting om hur många nya ord och begrepp hon lärt mig, och att hon inte ryggade för ett sånt helt suveränt uttryck för att ha hamnat i en knipa som ”att sitta i pisset”.
Underbart. 

Men nej.Samma dag kom det ett upprört mail från en dam i Helsingfors som tog mig i örat och menade att ”sådana ord använder man inte om en älskad författare”.Det var faktiskt först då som jag insåg att Tove Jansson noggrant hade researchat innan hon skapade figurer som Gafsan och Filifjonkan.

   

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Tycker det är trist detta. Att vi finlandssvenskar tvingas debattera vår existens med obrydda kulturjournalister i Sverige vilka ändå är mest intresserade av att snitsa till någon schnajdig kolumn varannan torsdag, i alla fall inte det minsta brydd om skillnaden mellan finl.svensk och sv.finsk. För att krångla till det ytterligare kan jag informera herr Thente att Stina Ekblad, Lill Lindfors och Willy Kyrklund alla är Sverige-finlandssvenkar.

…att vi skulle vara principiellt viktiga med benämningar (även om vi kanske är det på ett annat sätt än i Sverige. Rätt är rätt, förvånande nog, och fel är faktiskt fel.) utan om att okunskapen hos t.ex. oborstade kulturskribenter i Stockholm ses som ett led i en strukturellt iggnorant hållning jämtemot oss finlandssvenskar. Vi har så mycket kultur vi är storlta över, så mycket historia. Jag hoppas att de arga damerna i Helsingfors fortsätter att tillrättavisa oförsiktiga journalister i Sverig

Verkar som att Thente inte ännu heller har lärt sig att skilja på finlandssvensk och sverigefinsk. Vi finlandssvenskar kanske är lite extra lättkränkta – vi viftar ofta högljutt med Tove Jansson, Edith Södergran, Diktonius, Runeberg, Topeliuz, von Wright (filosofen), Sibelius, Kyrklund, Donner, Mörne, Björling, Tikkanen, Parland osv. osv. allt för att någon ska lyssna på oss. Vi har så mycket historia, så mycket kultur som vi är stolta över. Att vi blir kränkta handlar inte till största delen om

Är det inte så att du Thente blandar ihop (eller roddar ihop, som en finlandssvensk skulle säga) finlandssvenskar och sverigefinnar (som förmodligen inte ens förstår ordet rodda)? Jag vill poängtera att de två grupperna är väldigt olika varandra, vilket borde vara lätt att urskilja. De bor ju till och med i olika länder, för att inte gå in på deras historia. Detta kan tyckas som hårkluveri för en rikssvensk, men det är väl det som även kulturjournalistik sysslar med.

”Herr Thente borde…”
”Man kunde verkligen kunna begära av Sveriges största tidning att…”
”Det minsta man kunde begära av en journalist…”
Hittills har jag kallats dum, elak, arrogant, och nonchalant för att jag har påvisat problemet med att man alltid får fan om man intresserar sig för, eller inte intresserar sig för, något som har med finlandssvenska att göra. Jag tänker att det är en märklig vänskap somliga finlandssvenskar kallar på. Tänk en polare som ideligen rättade dig, kallade dig arrogant och nonchalant och skickade spydiga mail så snart du uttalade något på fel sätt. Hur uthärdligt är det?

Jag förutsätter att finländare av alla kulörer riktar samma ilska österut. På god skolryska. Vore lärorikt att ta del av den debatten. Ekman kanske kan bistå med en sammanfattning? Och det säger jag utan ironi.

Undrande skrev:
”Jag förstår inte riktigt problemet. En professionell skribent tar väl sig tid att kolla fakta. Skillnaden mellan sverigefinländare och finlandssvensk torde väl gå att klargöra bara genom att kolla i NE. Det är väl inte konstigt om folk blir irriterade över sådan nonchalans i Sveriges största dagstidning? Det är ju inte direkt kärnfysik det handlar, varför ska det då vara så svårt att få det rätt?”
Jag instämmer till fullo. Jag hade kunnat köpa den här textens innehåll om det inte hade varit för de första styckena. Du underminerar din egen trovärdighet ganska rejält där.

Det är ju bara kritik du får. Tänk om ingen var intresserad av dina åsikter.
Hälsar Helena – en finne som bor i England, har Finska som modersål och av en slump råkade lära sig lite Svenka i sitt bardom.

Jag tycker att denna debatt påminner om den som förs i Facebook-gruppen ”Det heter negerboll”, där svenskar till sista smulan strider om att få kränka människor med annan hudfärg än grisrosa genom föråldrade tillmälen.
Självklart har Thente rätt att uttrycka sina åsikter, men då har också läsarna rätt att svara honom!

Som ledarskribent på en mellanstor dagstidning fick jag uppleva samma vrede, när någon formligen öste ur sig spaltmeter om förtryck, för att jag skrivit ortsnamnet Torneå som Tornio. Jag meddelade, så snällt jag kunde, att jag helt enkelt följt tvillingstaden Haparandas sätt att skriva det, men det räckte tydligen inte …

  1 2 3 4
Senare inlägg Tidigare inlägg