Vid pass klockan tre på torsdagsmorgonen vaknade jag av vargen. Det var i alla fall så mina drömmar tolkade tjejen som ylade.

Hon stod nere vid det skuggigaste gathörnet mittemot, förtvivlat vinglande trots att hon lutade sig mot väggen. Handväskans innehåll hade hon hällt ut på trottoaren och bara där borde jag ha fattat att det var allvarligt, för då vet man.
Men jag halvsov. 

Hon väntar på en taxi, tänkte jag.
Hon väntar på en pojkvän, tänkte jag.
Hon väntar på ett ragg som sa att jag kommer snart och det var en halvtimme sedan och hon är förbannad och skriker efter honom och ska snart ringa en taxi.
Åka hem.

Men hon gjorde inte det.

Jag tittade till henne då och då, från fönstret, men det kom ingen taxi. Ingen kom. Gatorna var som blåsta på allt utom snö och slask och mörker och kyla och allt det andra som man minst av allt behöver när klockan är halv fyra och man är för full och ensam för att tänka.
Eller när man står två meter från en varm säng och bara vill återvända till den.

När hennes hackande tänder trängde in genom treglasfönstret och hon satte sig på trottoaren för att samla ihop sina grejer och inte kom upp igen, kom jag att tänka på fallet Kitty Genovese.

Sociologen Johan Asplund har i sin klassiska Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991) ägnat ett kapitel åt ”Fallet Genovese” och de decennier av storstadsstudier som det gav upphov till.
Frågan lyder i princip: hur kommer det sig att ett dussintal personer i Queens i New York kan stå i sina fönster och bevittna hur en kvinna gång på gång blir knivhuggen, utan att en enda av dessa betraktare reagerar.

Det var det som hände i början av 1960-talet. Kitty dog förstås. Mördaren återvände efter en biltur två gånger för att leta upp hennes gömställe och för säkerhets skull hugga lite till.
Hon blev 28 år. Ett dussintal ansikten bevittnade allt.

Men läs Asplunds bok. Det är i det kapitlet som han lämnar sitt annars alltid flegmatiska forskartemperament och blir förbannad. Han motstrider starkt tesen om homo oeconomicus som förklaringsmodell – den tes som säger att individer alltid gör det de tjänar mest på, oavsett etik och mänsklighet. 

I helvete jag vill vara en homo oeconomicus

Det var kallt. När jag kom ut hade hon lagt sig på knä med huvudet på handväskan. Den svarta rocken fungerade som ett utmärkt kamouflage: hon liknade mest en smutsig snöhög. Men hon snarkade ljudligt, så jag behövde inte ta pulsen. 
Hon hade vrålat flera gånger innan hon somnade, och jag antar att det var för att skrämma bort den död hon kanske anade i dunklet.

När en människa fryser ihjäl stänger hjärnan av bit för försumbar bit, ungefär som när man stänger av villavärmen rum för rum inför en lång semester. Näsa och öron släcks först, sedan fingrar och tår. Resten följer i logisk ordning, men jag vet inte hur stämband och hals prioriteras.

Brandstationen låg kanske 50 meter bort, så ambulansen kom ganska snabbt. Rullade fram, avvaktande. Jag förklarade läget och beredde mig på den sedvanliga genuskadensen – den som säger att varje man är skyldig till dess att motsatsen bevisats, i synnerhet om mannen påträffas inom 30 meters radie av kvinna i nöd. Jag köper det.

Så jag tog mig igenom proceduren. Nej, det är inte min flickvän, jag bara ringde larmcentralen. Ja, jag bor däruppe, där. Nej hon bor inte där. Nej, jag har aldrig sett henne förr. Jag vet inte var hon bor eller vad hon heter, nej, av tidigare anförda skäl.

Jag befanns vara oskyldig tills vidare och ambulanspersonalen kunde ta sig an tjejen istället. Jag samlade ihop sakerna på trottoaren och lade tillbaka dem i handväskan. En mobil, en börs, ett medlemskort i IKEA Family, en pudervippa… 

Hon tittade på mig, förvånat. Jag antar det berodde på att jag stack ut. Ingen gul neonväst eller stavlampa och inga gummihandskar. Hon såg helt vanlig ut, som en vanlig söt tjej i en ICA-kassa.

-Det här är nog locket, sa en av ambulansmännen och räckte fram ett lock som passade till den öppna burk foundation – heter det hudfärgade pulvret så? – som stod på trottoaren.
Jag skruvade på locket och allting blev plötsligt så litterärt.

Hade jag varit neoromantisk poet eller en sämre kritiker, så hade jag fyllts av eufori inför denna bild. Att det sista hon gjorde innan hon slutade skrika, gav upp och lade sig för att frysa ihjäl, var att bättra på makeupen. 

Men jag är ingen neoromantisk poet och jag kan bara hoppas att jag är en bättre kritiker. Vad jag helt säkert inte är, är en homo oeconomicus.

Men vänta nu ett tag…