Självklart får jag ett surt mail av en pappersläsare som retar sig på att jag i dagens krönika använder ordet twittrar.
Är det för mycket begärt att DN:s skribenter tänker på sina äldre läsare? Hmm? Är det det? 

Det tog väl en tio minuter att disponera, skriva och skicka iväg det där mailet.
Det tog mig 8 sekunder att googla fram ordet twitter, som har drygt 27 000 träffar varav många är definitioner och en av de första hänvisar till en artikel om Twitter som publiceras i DN samma dag som jag använder begreppet i krönikan. 

Kan inte äldre kvinnor spara sina mörkaste sidor och sina mest oresonliga och bisarra spydighetsdrifter till tvättstugan? Är det för mycket begärt? Hmmm? Är det det? 

Självklart kommer jag artigt att svara den där damen som har skrivit, att jag beklagar men att svenskan ideligen utvecklas men att jag borde ha tänkt på att somliga äldre läsare inte accepterar detta faktum och att det naturligtvis är mitt fel.
Kunden har ju alltid rätt. Och snart nog har jag samlat ihop tillräckligt mycket undertryck för att visslande gå upp i ett kyrktorn och plocka fram hårdvaran för att berätta för hela världen vad jag tycker om denna kundkonsensus. 

Närå. Bara skojade, ansvarige utgivaren. 

Å andra sidan är de unga läsarna likadana, fast tvärtom.
”Måste man verkligen kunna prettogrejer som expressionism och Strindberg och versmått för att fatta dina recsentioner?”
Absolut inte.
Man kan twittra istället:

”Dag 142 på intensiven o ja undrar fortf om man värkligen måste veta prettogrejer som att röd gube betyder att man int”. 

Ah, dagens ungdom, Sveriges hopp.
Vi står inför en klang- & jubeltid.
Shit, det kommer bli grymmaste fett.