För närvarande sitter jag på restaurang Kultureliten vid Slussen och stirrar ner i menyn.

Oplockad gås i sitt eget spad.
Biff.
Varm fisk.

Ananas och järpe.

Slikt.

Länge funderade jag på hur jag på bästa sätt skulle göra mig extremt impopulär, eftersom jag är övertygad om att man som kritiker så måste förfara åtminstone en gång om året för att göra sig av med eventuella illusioner och lojaliteter.

Så jag skrev en sk drapa om hur less och skeptisk jag blir varje gång den sk Kultureliten drar till sk storms för någonting. Denna gång stormades det kring ombyggnaden av Slussen. I Stockholm alltså.

Men jag har stött på fenomenet många gånger tidigare, i en uppsjö av svenska städer.

Leta upp nån lokal poet, bokhandlare, biblioteksbesökare eller violoncell och sträck fram en protestlista så skriver de på.
Mot nedläggningen av den och den tidskriften.
Mot rivandet av den eller den gistna foxtrotlokalen, rest 1972.
Mot ansningen av den där häcken längs Fjärsens väg som är så fin.Mot en teaternedläggning som innebär att vi inte längre har en teaterscen per person i Sverige.

De skriver alltid på, de välvilliga. Och varje gång de ger fan i att begrunda andra fakta än hjärtats – såsom ekonomiska aspekter, tekniska, demokratiska, förnuftsrelaterade etc – så devalverar de sitt eget värde.
Det blir som när Allen Ginsberg och hans polare slog sig ned utanför Pentagon och tog i för att lyfta byggnaden med tankekraft.
Far out, man, men epokgörande fånigt.

I alla fall har jag den här veckan lyckats göra mig fullständigt omöjlig i de Stockholms kulturella kretsar som räknas, av sig själva.
Egentligen borde jag ligga darrande insvept i någon gul bårfilt och bita naglarna av mig vid tanken på alla dörrar jag har vräkt igen och möjligheter jag har försakat.
Den 40-talistiska kultureliten sitter ju på varenda post och funkar ungefär som överklassen – ifrågasätt älgjakten och du är rökt. 

Jaja, men det kan jag ta. Jag har min karriär som näringslivstopp att falla tillbaka på.
Svårare att svälja är den förkorkning man erfar varje gång man skriver om någon aktuell fråga som berör folk.
Om jag skall sammanfatta reaktionerna så är jag en nyliberal korsning mellan Hjalmar Mehr och Adolf Hitler som hatar äldre människor och trivsamma stadsmiljöer. 

Fast jag inser ju att felet är mitt eget. Jag förde ett alltför komplicerat resonemang som inbegrep hela två moment, och sådant går naturligtvis åt helvete.

Journalistiskt har jag dessvärre ingenting lärt från kollegorna Bamse och Kamratposten.