Presshaverifundamentalister kan möjligen uppröras av detta, men jag misstänker att den som oftast censureras av dn.se är jag.
Förgäves har jag försökt förstå logiken hos de översynare på vilka kontrollen av kommentarer och slikt är outsourcad, men jag fattar inte.

Det enda jag vet är att mina tio senaste kommentarer till kommentarerna på den här bloggen, och mina fem senaste till mina egna artiklar och krönikor på allmänna dn.se – har censurerats.
Jag begriper inte. Jag har för länge sedan slutat använda ord som ”förståndshandikappat”, ”fnaskpopulistiskt” och ”inavlat” om somliga av mina läsares argument, men ändå blir jag alltid blockad.

Det är förstås ganska frustrerande. Man skriver en lite experimentell krönika – som den som var införd i måndags – som är tänkt att tilltala alla läsare som besitter en analytisk kapacitet minst överstigande en ekoxes, vilket jag trodde var sådär hundra procent, men får en mängd Wraaaghhh..Mig Förbryllad i Huvud.. Mig Döda!!! som svar.

Och man skriv…

Och jag skriver ett vänligt och förklarande svar i kommentarsfältet som alla andra, men det kommer inte att passera silen det heller.

Vad jag försökte gestalta med den där krönikan jag talar om, var hur den digitala toppen av mediepyramiden alltmer börjar lösgöra sig från sin bas, det vill säga läsarna/tittarna/lyssnarna och ägna allt mer tid åt att bekräfta sig hos varandra. 
Jag tyckte att det bästa sättet att beskriva det på var att satirisera hela grejen.

Jag borde ha fattat vartåt det kunde luta när Ansvarig Redaktionsmedlem nummer två ringer och undrar om jag är osams med Johan Croneman. För ”det är en del som undrat”.

Det är strax därefter som jag ringer retreaten Tiga är Guld AB och frågar om det finns några lediga platser.