Några skadeglada läsare uppmärksammar mig på att Nina Lekander – skribent på tidningen Expressen – än en gång har försökt begripa något. 

Lekander plöjer fram längs den allra mest nedtjafsade fåra som någon oreflekterad kulturskribent någonsin kan bekväma sig om att välja: offret mot Makten. 
Jag spelar Maktens roll, förstås. 
De läsare jag inte vill ha är Offer.

Hade man haft roligare idéer på Expressen så hade man illustrerat Lekanders RASANDE UTFALL med en sån där bild på offret och hans mamma, stående förorättade med korsade armar framför DN-skrapan:

OLIVER, 13, STOPPAS FRÅN ATT HATA!
MAMMAN: jag är både ARG och LEDSEN!
EXPRESSENS Nina Lekander: ”Ack ja”.  

Lekander skriver bland annat såhär: 

Och inte är det hatkommentarerna som stör mest, utan dumhuvudena, de ”evolutionistiska misstag som helt enkelt inte begriper vad de läser”, typ Thentes ”metaforer, ironier, analogier, pastischer, hyperboler och referenser”. Ack ja.

För er som är mindre insatta i kulturjargongen så är det avslutande ”Ack ja” en totaldiss.
När man väl svalt den patriarkala klappa-på-huvudet-tonen bör man notera den korthuggna frasens retoriska budskap: att den som fäller omdömet för längesedan har passerat det barnsliga stadium där hon förväntade sig något annat av sina läsare än en språklig förmåga mer nyanserad än en koltrasts.
Epic win, där.

Det krävs en ekokammare till hjärna, en neobertkarlsonsk övertygelse, eller ett vikariat på en kulturredaktion där ett akut behov av att fylla det hål i sidan som uppstod när Matt-Charlie drog tillbaka sin annons vid 17-tiden nödvändiggjorde en hafsigt skriven och illa genomtänkt kommentar bara för att hålla pladdret på 10:an och showen igång, för att stjälpa in slik text även i Expressen. 

. . .

. . .

Och där bryter vi sändningen.
Där bryter vi just den sortens inlägg som Nina Lekander tycker att var och en borde kunna klara av och ha rätt att kommentera. 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att den här gratistjänsten till blogg är och kommer att förbli elitistisk, i den bemärkelse att jag kommer fortsätta skriva den utifrån förutsättningen att dess läsare är mina jämlikar i alla avseenden.
Vilket innebär att läsare som anser sig vara på en högre eller lägre intressenivå inte kommer att särbehandlas.

Jag personifierar vare sig DN, Det offentliga samtalet eller Publicistikens traditioner.

Jag är Jonas, det här är min blogg och om de gäster jag är intresserad av börjar låtsasgäspa vid åttatiden och säga att det är dags att tänka på refrängen medan de menande sneglar mot vardagsrummet där en högröstad blandning av nybakade studenter, mc-gäng, Sverigedemokrater, konspirationsteoretiker, humanister och nollsummestekare har slagit sig ner – då blir det tysta leken, och förlorarna får dra vidare.

Uppenbarligen var det en stor grej, det här med att vägra kommentarer. Man har ringt från svenska, norska och finska medier för att intervjua mig om det oerhörda. 

Men grejen med att stänga av kommentarerna har inte alls så mycket med påhopp på mig personligen att göra.
Som alla någorlunda reflekterande människor fattar.

Gud ska veta att jag tål påhopp, faktiskt även Lekanders.

Men – och detta är allvarligare och mer principiellt och jag ska försöka förklara det så att alla förstår: 
Det jag ovan har skrivit om Nina Lekander, har jag skrivit inom en särskild kontext, nämligen denna bloggs (kontext betyder ungefär sammanhang, men lite mer, ungefär som miljö är lite mer än landskap).

Det är ett blogginlägg som till dels förlitar sig på just de språkliga grepp som Lekander tycker är så tramsiga att nämna. 
Hade jag slutat däruppe, ovanför prickarna, och lämnat kommentaren öppen så hade Lekander sannerligen fått fan av en hel del läsare.
Hon hade blivit trakasserad och förlöjligad. Länkar till Flashbacks skvallerforum hade dykt upp, skitsnack och spridda åsikter.

Sånt har hänt tidigare. Missriktade lojaliteter, bristande känsla för satir, missuppfattningar på lågstadienivå…

Lekander tror sig nog ha klarat det. Det tror jag också.  Men jag har ingen lust att göra mig ansvarig för den sortens diskussioner av tredje part – vare sig det gäller Nina Lekander eller någon annan jag skriver om härinne. 

Om jag skriver att Lekander skulle behöva grubbla lite längre på somliga saker, så står det för mig. Ingen annan.
Om däremot diverse anonyma kommentatorer skriver att Lekander borde göra en massa andra saker också, så vill jag inte ha på mitt samvete att jag startade något som vissa automatiskt uppfattade som en lynchmobb mot enskilda personer, religioner, etniska grupper, ideologier, medier, orter eller litterära smaker – även om det senare är aningen frestande. 

Jag tror inte jag kan vara klarare. 

Och fortfarande går det väldigt bra att kommentera till jonas.thente@dn.se eller Jonas Thente, Kulturredaktionen, 105 15 Stockholm.

Då får man dessutom obegränsat med utrymme och längre tid på sig att tänka efter.

En win-win. 

Inga frågor på det.