Idag satt vi och gick igenom några hyllmeter nyinkomna böcker. Det kommer väldigt många nu och de vrids och vänds på.

Och det var tydligt att jag gjorde bort mig. Ett utbrott och ett förkastande. Jag såg det på mina kollegers generade leenden, men jag försvarar mig med att jag kunde ha gjort än större sak och dramatik av det. Mitt raljeri var trots allt ganska återhållet, och jag tystnade snabbt.

Vad kan man jämföra det med? En trägen tv-aficionado kanske upplever något liknande när trean för 744:e året i rad sänder en James Bond-kavalkad, vad vet jag.

Men när det gäller nya, svenska romaner så tycker jag mig ha rätt att kräva en känsla av att det trots allt existerar något som tid. Och dessutom något som uppbrott, äventyr och nytänkande.

Men jag läser på baksidornas innehållsförteckningar och ser samma gamla skit.

Romanerna skrivna av manliga författare:
”Sven-Ove har precis förlorat jobbet, kämpar med att avsluta sitt andra äktenskap och lider svårt av håravfall och gubbfetma. Hans pokeräventyr på nätet har gått mindre bra och han får bara ont i fingrarna när han försöker återuppliva sin karriär som elgitarrist. En frustande roman om män utan kvinnor.”

Romanerna skrivna av kvinnliga författare:
”Det här är en roman om att finna varandra över generationsgränserna, över tid och rum. Den handlar om att upptäcka sig själv och längs vägen också upptäcka andra människor som man kanske inte riktigt har sett förut. En innerlig roman om kvinnor och deras relationer till andra kvinnor.”

Baksidestexterna ovan är mina generaliseringar och har ingenting med enskilda titlar att göra. Men de kan vara sanna i alla fall, och är det.

 För tillfället är den svenska romanen död. I alla fall för mig.

Frightened Rabbit – Keep Yourself Warm