Det har ju med åldern att göra också, förstås.
Åldrandet och döden inleds i samma stund som man första gången undrar om man verkligen kommer hinna med att läsa Herman Brochs Vergilii död innan man själv dör.
Och då menar jag inte ett sånt där pueril-blaserat höh höhande om livet som man kan tramsa omkring med så länge man är under 35.
Jag syftar på det där ögonblicket när man faktiskt inser att sannolikheten är stor att man verkligen, på allvar, seriöst, förmodligen kommer att avsluta sitt liv utan att ha läst den.
Vergilii död kommer att vara en av de saker man gick omkring och inbillade sig att man skulle hinna med i livet. Som en soluppgång över Atlasbergen, en vit linnekostym, att rädda någon från att drunkna, öringsfiske, barnbarnsbarn, förmågan att gråta när man lyssnar på opera, att bli förväxlad med någon man gärna skulle bli förväxlad med, sm-sex, en shintoistisk begravning, att röka opium i en autentisk opiumhåla, att be någon om förlåtelse för något man gjorde för så länge sedan, yage, att få ett meddelande via brevduva, att hitta hem.
Jag syftar på alla de möjligheter som fräser till allteftersom tiden blöter fingrarna och kniper tag om den flämtande låga som är ett jag.
Man är en bräkande del av en fårflock innan man har hört det ljudet.
Man vet ingenting viktigt förrän man har hört det.
Och möjligen är det så att det inte är döden som börjar där, utan livet.
Pschhhh … så låter det att födas till människa.
Audiovisuellt medium
Och jag förutsätts vilja intressera mig för romaner författade av 20-åringar som beskriver hur komplicerat livet blir när ett sambopar i en svensk huvudstad beslutar sig för att renovera bostadsrätten men har olika visioner av hur detta skall ske. Och vart skall hans skivsamling ta vägen? Och måste hennes väninnor ha tjejträff just i deras lägenhet varje gång? För att inte tala om det faktum att bägge arbetar som webdesigners men på konkurrerande byråer där hon är mer framgångsrik än han och han smyger med den inkorrekta åsikten att det är för att hon är tjej och berömkvoterad, medan hon smyger med den påhejade uppfattningen att han kanske är en loser, till skillnad från hennes creative director Charles som dessutom supporterar henne professionellt.
Det går inte längre.
Min entusiasm ligger på en minusnivå, och faller.
Det postindustriella livet vid historiens slut är så träsklikt tråkigt och bergrumsbegränsat att det räcker med kanske tjugofem romaner för att tömma ut temat. Och de tjugofem romanerna har förmodligen redan skrivits. Skulle det återstå ett par så har i alla fall jag svårt att se hur jakten på dessa skulle kunna legitimera utgivningen av tiotusen skvalromaner.
Hade vi inte i Sverige varit så av födsel och omördad vana benägna att estetiskt sanktionera 1800-talets mimetiska tradition till förfång för i princip alla andra traditioner, tidigare eller senare, så hade läget varit intressantare.
Men nu är det som det är, och även jag har ägnat stor möda åt att berömma skönlitterära verk för att de handlar om något jag omedelbart känner igen.
Strålande! har jag utropat om en diktsamling om en frånskild cancerdrabbad mejeriarbeterska i Medelpad.
Strålande!: här har vi en poet som inkännande ger röst åt frånskilda mejerister i Medelpad med cancer (samtliga litterära exempel i denna blogguppdatering är fiktiva men, erfar DN, representativa).
Som ung och nervös kritiker följde jag förstås de äldre i flocken och anslöt mig till en estetik som tycktes se den svenska litteraturen som en pågående inventering av Det verkliga: romantraditionen som ett big fucking Skansen där temaparken bara blivit större sedan nya familjekonstallationer, mångfasetterade invandrare, hbt-personer och hundratals nya subkulturer inlemmats i det stora projektet.
Med tanke på att jag skriver det här i december så kan man kanske hellre än Skansen associera den svenska litteraturen till en adventskalender inköpt på Statoil vid femtiden efter mörkrets inbrott en dag i slutet av november:
Bakom lucka 1 döljer sig … EN CHOKLADBIT! Ser ut som en ekorre. Kul. Lucka 2 härbärgerar: EN CHOKLADBIT! Kan nog vara en tomte, fast skägget har smulats sönder en aning. Lucka 3? EN CHOKLADBIT!! Det är ingen ekorre igen, idiot, det är ju en julbock. Spända av förväntan öppnar vi lucka 4 och … EN CHOKLADBIT!! Den här gången i form av en frånskild, cancersjuk mejerist från Medelpad, inslagen i guldpapper.
”Made in China” läser vi på kalenderns baksida, men ändå: Mejeristen!!
Gotta catch ‘em all.
Primus – Nature Boy
.jpg)
Mest kommenterade