En tids sjukdom har hindrat mig från att hålla löftet till mig själv om att åtminstone dagligen uppdatera denna blogg. Samma sjukdom har också fuckat upp min dygnsrytm och jag är alldeles för urblåst av mina umbäranden för att orka läsa, så jag får skriva istället.
Ungefär som vilken samtida författare som helst, med andra ord.

Synd, för jag snubblade över en hög böcker från förra säsongen som jag av hundra-och-en anledningar inte hunnit studera. Jag försökte vara halvlitterär och titta igenom boxen med Fassbinders tv-epos Berlin Alexander Platz, efter Döblins roman ju, men jag har egentligen aldrig mått bra av Fassbinders halvstiliseringar – hellre Herzogs affekterade och uppriktigt förryckta helstiliseringar – utan tycker att han, Fassbinder alltså, hade ovanligt litet att säga trots att han var tysk. Ett mysterium i sig, det där.

Jag tittade på Barton Fink istället. Underbar. Och Dave McKeans Mirrormask. Extatisk.

Erkänn att ni älskar namedropping, ju mer obskyr desto bättre. Det är det gamla krönikörtricket: droppa Brion Gysin, Eurudice, Boyd Rice och Claude Royet-Journoud och alienera 99 procent av läsarna men kittla den viktiga procenten under hakan. Bättre än att harangera Britney Houston och gå under i kvicksanden.

Och det är lönehelg.
Hör jag.

Den första vågen av mänskligt förfall har kommit och gått utanför mina fönster.
Unga män har en del gemensamt med fiskmåsar, även om de senare gör större nytta och har en mer utvecklad kultur.  Jag tänker inte i första hand på det att bägge arterna skitar ner överallt, utan på mer självdestruktiva men måhända evolutionistiskt begripliga beteenden.

Det är ju så med fiskmåsar, att naturen tvingar dem att väsnas när de hittar mat. Helt begripligt, eftersom det innebär att de ditlockade artfränderna också får en möjlighet att smörja kråset och intet går till spillo.
Men man kan ändå föreställa sig den ångest en fiskmås känner då den hittat ett ofantligt lager sill helt för sig själv, men till sin fasa upptäcker hur naturnödvändigheten bryter upp näbben och frambringar det djävulska skri som innebär att en rasande och hungrig flock fem sekunder senare kommer att skingra sillskatten för vindarna.

Här skulle man kunna skjuta in något om finansvärlden och marknadens mekanismer, but that is beneath us.

Analogin gällde unga män, och de har ett liknande dilemma. De kan inte heller hålla käften. Så snart de är så pass packade att de utgör en fara för såväl sig själva som andra, börjar de vråla och framstöta gutturala läten som gör att även svenska poliser lätt kan få korn på dem. Om de rör sig i par, börjar de lika ofelbart som högljutt bråka med varandra (NEJ det var DU som SAAA/Fan har JAG sagt??/SOM sa att visklle/Det var ju DUU som vill/att vi skulle dra vidar/ville/VA??/DvjuDUUU som … va?) – vilket i och för sig snarare bör leda de ornitologiska analogierna till tuppar – även om de precis står i begrepp att stjäla eller slå sönder något.

Nu inväntar jag denna andra våg, när de unga männen vid fyratiden kommer hem från krogen och riktar sin sexuella frustration mot allmän egendom.
Var köper man landminor?
Kan inte Bofors uppgradera sitt populära granatgevär Carl Gustaf för urban warfare och kalla det för Estelle?

Hunters & Collectors – Run Run Run