Den bulletin jag åsyftar finns här.

I alla fall har jag fått ett slutligt svar från min vedersakare, och jag måste säga att jag blev glad och rörd av det. Så här skrev han:

Jonas!

Det du nu skrev fick mig att tänka på en text jag fick lära mig i den avlägsna forntid då jag gick i skolan. Den löd ungefär så här: ”Had I but known what I now know I would have treated the matter otherwise.” Till min skam måste jag medge att det till nu hade undgått mig att den av mig okände Ayn Rand inte hade samma namn som den påhittade individen hos mcsweaneys.net. Då hade en varningsklocka ringt som hoppeligen hade fått mig att avstå från att ta upp ironidiskussionen med dig. Nu är jag skyldig dig en ursäkt. Dina debattregler är fullt OK för mig.

Med vänlig hälsning

[namn undanhållet]

Vad som gör mig rörd är att det är så fantastiskt ovanligt att någon faktiskt återkommer på det här sättet. Det vanliga brukar ju vara att någon mailar och tar heder & ära av en men inte orkar maila en ytterligare gång för att be lite om ursäkt för att han eller hon i princip krävt ett temporärt återinförande av dödsstraffet bara för att en gång för alla kunna bli av med mig.

Det är inte sällan jag får skriva mail som följande, av pedagogiska skäl fiktiva:

Bäste Lektor Hektor Sector,

Tack för ditt mail. Jag vill gärna klargöra att den Milton vars bok Det förlorade paradiset jag skrev om i den artikel du hänvisar till, är den engelske 1600-talsförfattaren John Milton, och inte den svenske 1900-talsförläggaren av pornografiska tidskrifter mm med samma efternamn. Om du hade läst aningen mer noggrant hade du säkert upptäckt detta. Jag tackar för din fascinerande och inlevelsefulla beskrivning av hur mina genitalier borde behandlas och av vilka, men jag kan bara hoppas att du gör ett nytt försök att verkligen läsa min artikel – vilken jag bifogar – utifrån ovanstående resonemang.

Allt gott

Jonas.

Jag brukar mycket sällan få svar från de av mina antagonister som fått svar av mig.
Så det är därför jag blir rörd av mailet från hedersmannen jag citerar ovan.
Att en liten gnutta anständighet kan få mig att bli så rödögd säger en del om min tid. Kanske inte om er, men om  min.

Jag vet: Grattis på 85-årsdagen i efterskott, Jonas, men iallafall.

Underhållande just nu är den där reklamen för en fryst pizza, som antyds övertrumfa de färska pizzor som säljs i därför avsedda butiker. Den morösa [finns det ordet? Om det inte finns så finns det nu, som försvenskning av engelskans morose, eftersom det är snudd på onomatopoetiskt och faktiskt behövs för att beskriva skrovligt manliga speakerröster i reklamfilmer och filmtrailers] speakerrösten avslutar med ett triumferande: ”Säg arrivederci till din pizzeria”.

Ha!

Väl medveten om att en prao-elev på vilken reklambyrå som helst tjänar åtta gånger så mycket som jag, kan jag bara spydigt och skadeglatt konstatera att arrivederci betyder ”på återseende”, vilket alltså de facto gör reklamens slutreplik till en rejäl dissning av den frysta produkt vars tillverkare förmodligen har betalat miljoner för denna annonsering.

Och så undrar folk varför jag nästan aldrig tittar på tv.

Det lär däremot inte råda några tvivel om klassikerstatusen hos två av de böcker jag i dag fått i mina händer: Vergilius Aeneiden och John Miltons Det förlorade paradiset.

Mycket mer klassiskt kan det nog inte bli.

Bägge titlarna är tolkade till svenska av den lika outtröttliga och pålitlige Ingvar Björkeson och utgivna på förlaget Natur & Kultur.

Trevligtrevligt. Nu återstår bara att läsa dem. Jag misstänker att jag befinner mig i gott sällskap då jag erkänner att jag har läst bägge dessa klassiker bara delvis, uppstyckade i antologier, citerade i essäer, avhandlingar och artiklar, hänvisade till i tusentals sentida derivat av både förnäm och populärkulturell prägel.

Särskilt Miltons avantgardistiskt skandalösa problematisering av Satan ligger till grund för så mycket stoff och vidare grubblerier att jag nog vill utnämna honom (Milton då) till proto-kulturradikal, förmodernist och en av sin tids (1600-talet) viktigaste filosofer.

Så ja: den här gången skall jag läsa Vergilius och Milton i sina respektive helheter. Jag kommer emellertid inte att bli förvånad om jag upptäcker att jag faktiskt har läst dem in extenso, fast som färs.

Company! Villanous company hath been the spoil of me.

Dessutom har jag underrättats om att mina främsta konkurrenter på den frihetliga folkpressens blogghimmel – Kisse, Snippe och Tosse – inhöstar miljardbelopp i designade underkläder, sponsoravtal osv, och det enda jag har lyckats ro hem är ett par recensionsexemplar av stencilerade diktsamlingar samt ett kuvert innehållande 15 gram grisavföring med bifogad post it-lapp: ”Blogga om det här din jävla muslim-leninist”.

Varför får inte jag några sponsortrosor?
Frågar sig Vän av ordning, Hederlig skattebetalare samt En ärlig svensk, som är en av mina närmsta vänner, eller i alla fall var, till dess han avyttrade sina sidoinkomster på en mindre ö utanför Key Largo varefter han inte svarat på mina mail.

Ni snöade bort mig som vanligt fanhållernipåmed, men

följer gör ett inlägg jag skulle ha postat för minst en vecka sedan.
På den tiden betitlade jag inlägget Vägra gubbarna internet (för obildade läsare, dvs läsare under min egen ålder, som är eh… 30+, kan klargöras att den preliminära, men dissade, ursprungstiteln syftar tillbaka på den stilbildande punkplattan Vägra raggarna bensin) men jag missade den bollen.

Så, ur återvinningen:

En av fördelarna med mitt arbete är att man får kontakt med människor. Eller, ja, människor och människor, men kunder och klienter som det heter sedan Omvälvningen.

Kunder, klienter eller prenumeranter.
Jürgen Habermas, som utarbetat begreppet ”Den borgerliga offentligheten” skulle säkert nicka gillande ställd inför dialogen mellan mig och mina trogna läsare.

Hade han emellertid tittat närmare så hade han utan tvekan bleknat och skyndat att skära halsen av sig på ett lika makabert som smärtsamt och spektakulärt sätt.

Jag medger att det där med dekapitationen var en överdrift, men för det första är alla branscher underhållningsbranscher och alla medier fnask eller gigolos; och för det andra blev jag redan för tusen år sedan tröstad av min första kulturchef, Ingrid Elam, med orden ”Det är sällan de bästa läsarna som hör av sig”.

Men alltså.

Jag recenserade senaste numret av tidskriften Galago och fäste mig framför allt vid Liv Strömquists serie om den ryskamerikanska författaren och teoretikern Ayn Rands liv, leverne och inflytande på flera namngivna svenska regeringsmedlemmar.

Recensionen finns här.

Nu vill jag citera ett mail jag fick i anledning av denna min recension.

Rubriken var ”Missförstånd”

Jonas Thente!

Din användning av citatet från Ayn Rand i dagens DN (9/5) fick mig att tänka på att ironin är en svår konst. Risken med ironi är att en del tror att man menar det som sägs fastän det är rakt tvärtom. För att undvika missförstånd gäller det att ta i ordentligt som Jonathan Swift gjorde med sin ”A modest proposal”. Till och med Anna Maria Lenngrens ”NÅGRA ORD TLL MIN KÄRA DOTTER i fall jag hade någon” har i modern tid (och det i en doktorsavhandling) blivit utsatt för att bli tagen på orden fastän hon drev med en del könsfördomar!

Så hav tröst: Du är i stort – men knappast gott – sällskap då du missförstår Rands text.

Med vänlig hälsning

[avsändarens namn undanhållet]

Okej.

Så någonting hade uppenbarligen gått snett här, bland annat eftersom jag inte alls citerade Ayn Rand i min text.
Jag svarade som den tålmodige pedagog jag – trots somliga aktuella mål i Högsta Domstolen jag är förhindrad att kommentera – är:

En uppmärksam läsare kan säkert notera att jag ingenstans i min text citerar Ayn Rand. Däremot citerar jag tidskriften McSweeney’s hjärtespalt, vari man under namnet Ayn Randers parodierar nämnde Rand.

Nästa dag fick jag ett svar på mitt svar:

Jonas!

Varmt tack för ditt klargörande svar. Där gick jag på en dubbelblåsning. Dels att Ayn Randers (av dig?) fejkade hjärtespalt finns i sinnevärden, dels din låtsade tro att han menade det som sades där. Till mitt försvar får anföras att jag inte visste att du spelar enligt regeln:
Klave upp – jag vinner
Krona upp – du förlorar
Det ska jag i fortsättningen ha i minnet då jag läser dina debattinlägg

Vänligen

[namn undanhållet]

PS. Enligt Svenska Akademins ordlista markerar citationstecken (som du faktiskt använde) ordagrant anfört avsnitt ur text.

Jag uppmanar retorikexperter att analysera detta.
Det är en ganska fantastisk replik som inte lyckas dölja avsändarens blixtrande intelligens. Bara detta: ”din låtsade tro att han [sic] menade det som sades”.
En avgrund öppnar sig…

Jag försökte svara i alla fall:

Bäste [namn undanhållet]

I strid med min känsla av att vara utsatt för ett skämt, vill jag ytterligare förtydliga mig:

1) Det finns en amerikansk tidskrift som heter McSweeney’s. Den är en av de mer internationellt kända unglitterära kulturtidskrifterna. Adressen är denna: http://www.mcsweeneys.net/

2) Denna tidskrift har publicerat en humoristisk parodi på en sk hjärtespalt, författad av Megan Amram. Denna spalts ”expert” kallas Ayn Randers, vilket naturligtvis är en parodi på Ayn Rand. De svar denna Randers ger på frågorna är avsedda att parodiera Ayn Rands filosofi. Såväl frågor som svar är naturligtvis fiktiva. Länken till frågespalten är följande: http://www.mcsweeneys.net/articles/ayn-randers

3) Jag citerade och uppgav källa till ovan nämnda tidskrift, samt gjorde klart att detta var en parodi.

Jag hoppas att jag i och med detta har lyckats förklara tingens förhållande för dig.

Jag ser fram emot nästa mail från denna den borgerliga offentlighetens representant med samma förväntan som tidigare generationer såg fram emot en ny Buñuel-film eller ett nytt avsnitt av The Monty Python Flying Circus.

För övrigt fick jag ytterligare en prenumerant på mig i samband med Galago-recensionen. Förutom att fjädra sig med en 11-årings läsförståelse körde han det gamla tricket att antyda att han betalat åtskilliga styver för sin tidning (DN) sedan inlandsisen och att han sannerligen inte tänkte ta min medverkan stillatigande:

Hej, tycker din krönika i dagens DN kultur var ett riktigt journalistiskt bottennapp. Jag håller verkligen inte med Ayn Rand i stora delar och skulle aldrig kalla mig objektivist, men att avfärda henne som ”tjackpundare” är bara genant. Stor skämskudde när jag läste det. Oavsett vad man tycker om henne går det inte att avfärda att hon var en av 1900-talets stora filosofer. Nån form av nivå på krönikorna måste väl ändå DN kultur försöka vidhålla?

Jag blir mer ledsen än upprörd när jag sådant i en tidning jag håller varmt om hjärtat.

Vänligen  [avsändarens namn undanhållet]

För formens skull citerar jag också mitt svar:

Bäste [okej, ni fattar]

Jag recenserade en nyutkommen tidskrift och i synnerhet en serie däri, som jag citerade. Jag beklagar att detta tydligen undgick din uppmärksamhet.

Nu undrar ni förstås vad jag egentligen tycker om Ayn Rand.

Inte?

Ah. Hmmm… Okej.

I Break Horses – Wired

Personligen deklarerade jag mig färdig för Ättestupan förra sommaren, på Tate Modern i London, sedan jag inte ens försökt mig på att sno några av Ai Weiweis solrosfrön.

Fast där fanns fem vakter.
Tre stycken nere på golvet i turbinhallen där alla miljoner metallfrön låg, och två som hade posterat sig på gångbron ovanför. Jag var ganska chanslös, men hade ändå med mig ett sällskap som jag kunde ha övertalat att simulera slaganfall eller allergichock eller slita av sig kläderna eller något annat som hade distraherat vakterna några sekunder.

Men jag orkade inte iscensätta något sånt.

Var väl lite trött.

Youth is wasted on the young.

Med glädje minns vi ju Charlie Christensen vs Walt Disney, när det senare bolaget dundrade cease and desist för användandet av K Ankas utseende i den förres serie om A Anka.
Christensen kontrade på ett smått genialt sätt, och lät A Anka under en period gå omkring med lösnäbb, markerad som små snören vid tinningarna. Jag har för mig att Disney hukade bort från processen så småningom, väl medvetna om den löjes-branding som de själva utsatt sig för.

Nu vet jag inte vilka företag det är som vill ha in sina ® i ordlistan. Kan det vara något av telekomföretagen månne? mp3, twitter, twittra och facebooka ligger ju nära till hands som exempel på ord som införlivats i svenskan.

Douglas Coupland filosoferade någonstans om hur i framtiden stora företag kan komma att köpa rättigheterna till vissa klockslag, så att exempelvis klockan tre blir klockan Pepsi.

Håll dem stången.

April skurar rent på Place Denfert -Rochereau men kön till Paris katakomber biter sig trots detta förbittrat nästan i svansen. Tre timmar, säger underjordens uniformsklädde vaktmästare. Ingen får gå före.

Han är född i Marocko och slår liksom hopplöst, eller kanske förundrat, ut med händerna när han upprepar: tre timmar.

Kön är längre än den till Louvren, än den till Notre Dame och Versaille. Och mycket längre än den till Eurodisney. En amerikansk lärare precis efter mig i kön, på Europaresa med sina elever, minns liksom jag att det inte brukade vara någon kö hit överhuvudtaget. Det var bara att gå ner, fast man blev visiterad vid utgången.

Folk stal skallar.

Därnere ligger sex miljoner skelett travade, tvångsförflyttade från Paris kyrkogårdar enligt ett hälsoedikt från 1700-talet. Gamla gruvgångar öppnar sig mot korridorer av ben: somliga ömsint lagda i mönster. Katakomberna började dra turister redan i början av 1800-talet. En grupp engelska besökare gick vilse i gångarna 1903. Efter det spärrade man av de flesta gruvlederna med järngaller.

Walter Benjamin skriver såhär i sitt Passagearbete:

Paris vilar på ett system av grottor, ur vilka ljuden från métron och spårvagnarna mullrar fram och i vilka varje buss eller lastbil ger eko under lång tid. Detta gigantiska tekniska system av gator och gångar genomkorsas av de antika valven, kalkstensbrotten, grottorna och katakomberna, vilka sedan medeltidens början har tilltagit för varje sekel. Man kan ännu idag för två francs köpa en inträdesbiljett och besöka detta nattliga Paris, vilket är betydligt billigare och ofarligare än det som ligger ovan jord. Medeltiden såg annorlunda på saken. Vi vet genom olika källor att det ofta förekom att förslagna individer förklarade sig beredda att mot hög betalning och tystnadslöfte från medborgarnas sida nedstiga i underjorden och förevisa djävulen i infernaliskt majestät. Ett finansiellt initiativ som var mycket mindre riskfyllt för de bedragna än för vederbörande skojare. En falsk djävul måste väl för kyrkan ha tett sig liktydig med en hädelse av Gud.

(Paris 1800-talets huvudstad, övers: Ulf Peter Hallberg, Symposion 1990)

Andra säger att en av skallarna tillhör revolutionsoperatören Danton men ingen kan säga vilken det i så fall skulle vara.

Inför döden är vi alla lika, som en del av de stenhuggna inskriptionerna här nere påminner om.

Här ligger pestens och revolutionens offer – somliga av skallarna skulle säga att det är sak samma. Men till allra största delen är benen slutprodukter av den helt vanliga, prosaiska döden. Höftben och lårben stavar sitt memento mori men skallarna stirrar skeptiskt och frågar vari poängen ligger i att påminna sig döden, när ingen levande kan identifiera ens en av sex miljoner.

Tidigare brukade vaktmästarna ersätta de skallar som mystiskt försvunnit. Men man gör inte det längre.

I som här inträden betalar 12 euro. Barn och krigsinvalider halva priset.

The Roots of Orchis – Woke Up Dead In the Morning

Samtliga våra högtider är slagfält, där segraren högst tillfälligt står och triumferar. Under de färska liken ligger i lager på lager stoftet efter tidigare strider likt geopolitiska strata med rikliga inslag av behornade fossil. Kombattanterna brukar vara religion, nationalism och politik: samtliga egentligen bara underavdelningar till den överbefälhavare vi kallar Ideologi.
Helgerna är ett samhälles, en nations mest betydelsefulla mätstickor om man vill sondera dess officiella övertygelser, om än icke dess profana. Bara överväg detta: för varje röd vardag förlorar samhället mycket, mycket pengar i omsättning. Nuförtiden är det inte ovanligt att ekonomer räknar ut den exakta summan och vidarebefordrar uppgiften till medierna, som rapporterar förhållandena under kristidsrubriker.
Kapitalismen är vår rådande ideologi så man kan tänka sig hur stor och påfrestande dessa de röda dagarnas kostnad är.
Ändå har vi mer eller mindre officiella högtider, som valborgsmässoafton idag.
Och officiella röda dagar som första maj imorgon.
Att kriget mellan de ideologiska underavdelningarna fortfarande är aktuellt råder det knappast någon tvekan om. Det var inte länge sedan striderna stod mellan vilken röd dag som skulle stryka på foten gentemot den efter yttre och inre tryck inrättade nationaldagen – pingst eller första maj.
Där har vi dem igen: nationalismen, religionen och politiken.
De för dagen aktuella helgerna är föremål för en klasskamp som borde vara atavistisk vid den här tiden på civilisationen, i alla fall i Sverige. Jag tänker på att valborg är studenternas högtid och 1 maj arbetarnas. Som om det längre borde finnas någon skillnad …
Men det finns det. Man väljer kupé beroende på om man går och lyssnar på studentsångarna den 1 maj, eller om man går i demonstrationståget.
Det hade inte behövt vara så längre, men eftersom arbetarrörelsen för sådär ett halvt sekel sedan bestämde sig för att saluföra omedelbara materiella fördelar istället för mer diffust långsiktiga och själsliga dito, så har den patetiskt ytliga konflikten aldrig lösts.
(Förresten går ryktet att LO numera har ett särskilt utskottskommando, initierat av Göran Persson, som kidnappar arbetare som läser böcker och för dem till sädiga förortsmotell för avprogrammering)
Från den certifierade studentstaden Uppsala hör jag att Valborg – enligt samtidens fullständigt stillösa logik – utökas för varje år. Nu börjar det med Skvalborg två dagar före dopparedagen. Därefter följer naturligtvis Kvalborg, varpå följer den egentliga Valborg.
Jag kan ge mig fan på att det stavas med q också. Och jag utgår ifrån att 1 maj kallas Ölborg eller något annat tokroligt crazy studentshit – om inte idag så imorgon.

Jag fick i uppdrag att skriva en text med anledning av förevarande helger. ”Något med brasor osv”, löd uppdraget. Ett par sekunder sedan jag sagt ok och tryckt av mindes jag att jag faktiskt skrev en sådan text, om brasor, till förra Valborg.
Hur mycket kan man egentligen variera temat?
Men ämnet visade sig ingalunda vara uttömt. Inga ämnen är uttömliga. Jag grävde djupare i biblioteket, mycket djupare, och hamnade i förkristen tid. Förkristen, förnationalistisk och förarbetarrörelsisk.
Med historien är det ju så att den blir alltmer suddig och drömlik ju längre bakåt vi söker oss. Det är för övrigt det jag har mest emot de där KTH-androiderna i föreningen Humanisterna – att de vill sudda ut alla levande fossil och inleda mänsklighetens historia med Norman Dyson så att vi blir lika historielösa som de konkurrerande däggdjur som aldrig lyckades uppfinna Star Trek eftersom de inte hade några möjligheter att lagra sin egen historia inom sig och än mindre använda den som drivmedel för sina drömmar.
Men om jag får lugna ner mig en smula, betänka uppgiften för handen och spåra våra lokala källor till den globala traditionen att tända brasor, så hamnar vi oftast i de keltiska Beltane-eldarna, som i grund och botten härrör från Baaldyrkan. Och om någon tycker att Baal låter Hollywood-satanistiskt så visar det bara att denna någon verkligen borde skärpa sig. Baal betyder Herre, ungefär som JHWH gör det. Baal Sebub = flugornas herre, om ni förstår er på kristen hatpropaganda.
De källor jag har klättrat omkring i för att hitta de tidigaste vittnesmålen i frågan om tändandet av eldar vid den här tiden på våra breddgrader är framför allt Plutarchos, James G Frazer och den i och för sig något inflammerade Robert Graves.
Vad det var frågan om var att bränna upp resterna från det gamla året och tända hoppet om det nya. Man gör det lite varstans, men utan tvekan innebär elden för oss på de nordliga breddgraderna skillnaden mellan liv och död.
Som population hade vi klarat oss hyfsat utan den palestinske förespråkaren av ökenguden Jahve, Jesus, och i princip allt annat som inte har med den livgivande elden att göra.
Vi vårdar denna förkristna tradition än i dag genom att bränna förra sommarens utemöbler på bålet.
Som de smidiga strateger de var gav den kristna kyrkans generaler redan på 700-talet upp kampen mot det de kallade hednatro, och övergick listigt till att inkorporera firandet med hjälp av ett eller annat av de helgon de hade mängder av.
Missionären S:t Valburg fungerade bevisligen bra.
Men på samma sätt som de kurande rester av ursprungsbefolkning i Sydamerika som hade att välja mellan att bekänna sig till Kristus och en plågsam död, har vi bevarat vårt ursprungliga tros-dna i och med de eldar vi tänder. För grejen är ju att det fanns och fortfarande finns samhällen i till exempel Mexiko, som de kristna missionärerna kände sig aningen obekväma med, trots att allt verkade vara enligt protokollen. Det var: ”oookej, de har accepterat den kristna tron och målat om sina gamla avgudar så att de föreställer Moder Maria med flera sanktionerade katolska helgon som på ett kongenialt sätt påminner om deras hedniska fruktbarhetsavgudar. Och deras dyrkan är verkligen innerlig. Ändå har jag känslan av att…”

Jag kallar på en avveckling av det ideologiska utanpåverket som man har virat in våra högtider i.

Plaid – sömnl

ALL THERE IS TO KNOW ABOUT ADOLPH EICHMANN

EYES: ………………………………………Medium
HAIR: ………… ……………………………Medium
WEIGHT: …………………………………..Medium
HEIGHT: ……………………………………Medium
DISTINGUISHING FEATURES: ………….None
NUMBER OF FINGERS: ….. …………….Ten
NUMBER OF TOES: ……………………..Ten
INTELLIGENCE: …………………………..Medium

What did you expect?

Talons?

Oversize incisors?

Green saliva?

Madness?

I övrigt – och nu lägger jag av mig Smakombudsmannens peruk – kan jag berätta att jag redaktörsjourar denna helg och som vanligt fasar för hastiga dödsfall hos kultureliten.

Jag har kommit hyfsat lindrigt undan sedan nyårshelgen 2010/2011, då jag hade att fatta beslut om huruvida Per Oscarsson hade avlidit i en brand eller ej.

Det var lite tufft. Mina två värstascenarier var att 1) DN som enda tidning över 4 sidor dödförklarade Oscarsson i brevlådan samtidigt som han på radio roat uttalade sig från en hastigt påkommen helgsemester på Kanarieöarna. 2) DN som enda tidning hade en liten notis som meddelade att Oscarssons hus brunnit ner men att några dödsfall inte kunnat bekräftas vid tiden för pressläggning, medan alla andra tidningar körde extrabilagor.

Med unisont stöd från alerta chefer agerade jag utifrån premissen att svensk teaterkonsts mest unika profiler hade bockat av och tackat för sig, och lyckades smyga in en enda liten reservation i en enda liten ingress: ”…befaras ha omkommit…”.

News & Views, ppl.

Jag saknar honom som fan.

Jag vill härmed uppmana kultureliten att ta det försiktigt i helgen. Inga onödiga dumheter är ni snälla. Ta det lugnt i trafiken, se upp för avståndet mellan vagn och plattform när ni stiger av vid Slussen, kolla blodtrycket och undvik skaldjur.

Jag går av jouren vid 18-tiden på söndag.
Okej?

Barry Adamson – The Man With The Golden Arm