”Sveriges första kockroman – en gastronomisk spänningsroman – skriven av en kock, om en kocks otroliga äventyr. Det självklara valet för dig som älskar mat, vin och spänning”.

Jag säger det än en gång: det ges ut alldeles för mycket böcker, och just denna utgivning är alldeles för mycket på många sätt.

Å, dessa tidstypiska, slappa ideologiska slogans som ständigt får ersätta fakta och en något mer komplicerad verklighet, så att ont bara blir värre.

I själva verket kryllar vampyrlitteraturen sedan 1700-talet av just starka kvinnor. Vi kan nämna Keats ballad ”Christabel” från 1819 och ”den första vampyrromanen”: Le Fanus Carmilla från 1872.
Vilka förstås bara är två av tusentals exempel på ”starka kvinnor” inom genren.
Att temat formligen har exploderat sedan efterkrigstiden är heller ingen hemlighet. Den här inte särskilt svårfunna artikeln listar en topp-tio.

Jag kan varmt rekommendera Anna Höglunds avhandling Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet (H:ströms, 2011). Den innehåller otaliga partier om just genusaspekter på vampyrtemat.

Höglund citerar bland annat Gilbert och Gubars klassiska The Madwoman in the Attic:

for every glowing portrait of a submissive woman enshrined in domesticity, there exists an equally important negative image that embodies the sacrilegious fiendishness of what William Blake called the ”Female Will”.

Men jag tvivlar på att Gilbert och Gubar ingår i tiopoängskurserna i catchy slogans. Det blir nog för jobbigt och tar tid från workshopsen kring en bunt herrtidningar från 1975.

Men jag medger att jag var tvungen att nypa mig själv i öronen sedan jag hört att Stina Wirséns film Liten Skär och alla små brokiga attackerats för att vara rasistisk.

Japp, som vanligt är det en ung humanoriand som tillsammans med ett antal bloggare och twittrare har gått i taket efter att ha konstaterat att en av figurerna i barnfilmen tycks dem ha ett ”alltför rasistiskt stereotypt utseende”.

Självklart.

Personligen har jag – alltifrån Pippi Långstrump – varit övertygad om att samtliga akademiutbildade kärringar med varmt hjärta utanpå och kallt inuti, delar gener med Prusseluskan.

Jag är väl medveten om kampen om stipendier och fonder på de svenska universiteten. Man måste göra rubriker för att få in stålar till att göra fler rubriker som kan ge mer stålar osv.

Jag är också väl medveten om att det för humanioraforskare tar en massa tid att sätta sig in jättesvår forskning, och att man inte har tid att göra det, eftersom man måste kämpa om stipendier och fonder för att få in stålar, men att det alltid finns genvägar genom kvällstidningsrubriker, bloggar, twitter och amerikansk inrikespolitik.

Men jag tänker att: liiiiite mer uppfinningsrik måste man väl allt vara än att skälla Stina Wirsén för rasist. I mina ögon är det lika rimligt som att kalla Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte för miljösvin för att de bussade judar till Sverige med icke-miljösnåla fordon.

Jag kommer att tänka på en tidig episod av [den tecknade tv-serien] South Park, där Chef rasar över att stadens flagga avbildar en lynchning och kräver att den byts ut. Striden står mellan gruppen som tycker att flaggan är rasistisk och gruppen som anser att man inte bör förtiga eller förändra historien.

Ja, och så Ku Klux Klan, som har en tredje ståndpunkt.

Mest upprörd är Chef [för er fåkunniga: den vise, svarta kocken på South Parks grundskola vars röst gjordes av soulsångaren Isaac Hayes fram till 2006] för att några av hans elever röstar mot att ändra flaggan.

I debatten före den slutliga folkomröstningen om flaggan, når Chef plötsligt en insikt. Kidsen har överhuvudtaget inte ens noterat att den lynchade streckgubben på flaggan är svart. De har växt upp i en värld där det ju inte spelar någon som helst roll vad man har för hudfärg.

Eftersom det är South Park så slutar allt lyckligt, med att flaggans lynchscen nu innehåller alla möjliga etniska grupper.

För att återgå till det svenska problemet, så kan jag se två lösningar: antingen dränker man de här kvoterade kvasiforskarna i pengar så att de inte behöver ödsla allas energi på trams, eller också drar man in tjänsterna helt och hållet till dess att de läst in grundkursen.

.

.

.

Dälek – Blessed Are They Who Bash Your Children’s Heads Against A Rock

Är det bara jag som känner att nästa steg rimligen bör vara att iTunes nästa steg är att koppla in en familjerådgivare och kräva äktenskapsförord eller vad det heter?

iTunes har upptäckt att du skriver nedriga saker om den på din blogg. Klicka här för att åtgärda:

PANG!!
BLOD!!
I’M SORRY DAVE!!

Jag vet, det är lugnt och jag försöker inte inhösta några enkla kåsörpoäng genom att spela på antikverad datorangst.

Men faktum är ju att banden mellan program-och-appar å ena sidan och brukare å den andra blir allt mer intima och livsstilsdefinierade ju yngre och mer naivt hipsteristiska generationer som tillkommer (have I told you lately that I despise you?)

Skratta ni, men vad sägs om detta plötsliga meddelande som ni numera inte helt oväntat kommer att få om ett par år:

Facebook har upptäckt att det inte är det förvalda ordbehandlingsprogrammet. Kryssa i rutan för att välja FaceWord och fortsätta ha tillgång till Facebook.

eller…

Angry Birds har upptäckt att det inte är din förvalda bank. Klicka här för att byta bank och behålla dina poäng.

eller…

World of Warcraft har upptäckt att du varken har donerat dina organ eller ditt dödsbo till Blizzard. Klicka här om du vill göra detta och behålla din level 85 human paladin.

eller…

Wordfeud har upptäckt att du inte byter underkläder tillräckligt ofta…

Ahhh….de kommer, de kommer.

Och såvitt jag är van är det scenarion som ovan jag tänker mest på, när pirater till höger och vänster bekvämar sig med att se statliga regleringar av den så kallade informationen som det högsta onda. Jag menar kom igen nån gång: split vision, eller?

Future Of The Left – sheena is a t-shirt salesman

Så jag gjorde en perfekt passning i och med uppmuntran att hitta paralleller mellan A Song of Ice and Fire och den svenska kultureliten. I och med det inlägget hade jag ju tänkt att den här bloggen skulle bli norra Europas mest uppmärksammade och ett fenomen som överskuggade till och med ”Vi måste prata om det” på det att jag skulle kunna dra mig tillbaka till någon nordatlantisk kobbe och leva resten av mina dagar ifred från allt. Allt tjafs.

Man måste ju smida medan det digitala järnet är varmt och mediet är massagen, eller hur?

Men icke.
Uppenbarligen har jag uteslutande populärkulturellt okultiverade läsare som bara är intresserade av mina lärda kommentarer till Agamben och Bonnefoy, eller också har jag läsare som ger fullständigt fan i den svenska kultureliten (vilket jag iofs skulle föredra), eller så har jag läsare som genomskådar mig och tänker: hehe, jag går inte på den lätte…

Jag försökte i alla fall.
A plague on you!
Eller Merde pour vous! som Agamben hade sagt.

Wilmot – Wilmot (Edit)

Bonnierförlagen startar Fenix – ett nytt förlag inom genrelitteratur

Nu lanseras Fenix, ett nytt förlag med en utgivning om 108 titlar per år, fördelat på nio nya böcker varje månad. Förlaget, som ingår i Bonnierförlagen, kommer att ge ut underhållningslitteratur under följande genrer: Romantik, Historisk, Spänning och Urban Fantasy.

Stefan Henriksen, Förlagschef:

- Vår ambition är att underlätta bokvalet för den kvinnliga läsaren genom att välja ut och paketera den bästa underhållningslitteraturen i tydliga genrer. Det känns otroligt roligt av vi fått så bra respons från våra kunder och vi ser med spänning fram emot att få läsarnas reaktion på detta koncept när böckerna nu kommer ut i butik samt erbjuds på vår hemsida.

Huvudparten av utgivningen kommer att vara utländsk skönlitteratur i svensk översättning. Bland författarna som utkommer på Fenix de närmaste månaderna finns t ex Nora Roberts, Linda Howard, Judith Lennox, Donna Leon, Anna Maxted, Richelle Mead, Tamara McKinley, Kit Whitfield, Penny Vincenzi, Jeaniene Frost, Kendare Blake och Charlaine Harris.

Stefan Henriksen:

- I tider då det är svårt att nå ut med utländsk skönlitteratur känns det extra roligt och utmanande med en stor satsning på utländska författarskap. Vi har i steg ett valt att fokusera på fyra genrer. Senare i år kommer vi även att ge ut några antologier men då inom befintliga genrer.

Fenix böcker kommer att erbjudas i dagligvaruhandeln, bokhandeln samt på förlagets hemsida. En bokklubb för Fenix startas också och där erbjuds man att prenumerera på valfri genre med två böcker i månaden.

Four pails of water and a bagfull of salts.

That is all we are, that is all a man comprises,
chemicals alone, with no spirit, soul or ghost -
nothing so bizarre.
No amount of faith disguises
what is true is what we fear the most

Nothing can survive
save the things men leave behind them.
Any other case would be really too absurd -
if thoughts remained alive
surely modern science would find them?
No, the soul is nothing but a word.

All the wonders Man achieves
emerge from cerebral tissue.
Chemical reactions’ ebb and surge
form that Thing that is you….
It’s a sad philosophy,
but better sad than wrong.
Face the truth instead:
when you’re dead you’re dead,
when you’re gone you’re gone…

now she’s gone.

Four pails of water and a bagfull of salts.

That is all she was, all my lover represented -
that sounds just as mad as saying she will never die.
Fools may clutch at straws
but truth must not be circumvented:
as the tree falls, so must that tree lie!

Now that sounds so odd…
once I would have preached it brightly.
Now questions appear I rationally can’t ignore…
Nothingness or God,
Which of them seems more unlikely?
Once I would have answered clearly,
now I only think I’m nearly sure.

Jo men faktiskt: fundera på titeln en stund.

Fattar ni?

Grejen?

Alltså: vi har ju alltid hängt fast vid övertygelsen att Gud skapade människan. Det är ju sånt man har tjatat om på krogen och fester och så.
Men så kommer den här Wright och sticker ut hakan och liksom vänder på hela resonemanget!!

:-O

Först är ju titeln way weird. Det är nåt som känns konstigt och ovant. Men så börjar man sakta begripa …

Jag ska förklara.
Såhär:

Han menar att Gud inte har skapat oss, som biblen säger, utan att vi – vi människor alltså – har skapat Gud. Ja, för att vi typ behövde nåt större att tro på och skylla eller förlita oss på.

Och … här kommer the shit … att Gud alltså inte finns!!!

För att vi har skapat Gud, och inte tvärtom!!!

:-O

Robert Wright måste vara världens mest supersmarta o asmodiga människa som skriver en sån här bok. Tänk hur alla kommer bli pisst på han, men han bah: öhhhh, jag är så jävla smartare än ni losers som tror på Gud o sånt. Han skulle ha Novelpriset direkt.

Jag ska fan läsa den här boken o det borde ni med. Den e som punkten. ”Don’t know what I want but I know how to get it”. Dah dah dah dah!

Jonas förmyndare vill för ordningens skull infoga att bokens originaltitel är The Evolution of God samt att den svenska översättningen utkommer på Fri tanke förlag.

Cold Cave – The Great Pan Is Dead

Några reflektioner:

Vad jag ville ha fram med den nedan föredragna och bevisligen bristande krönikan var att vi och vår kultur lever med Bibeln vare sig vi vill eller ej. För det var ju Bibeln det primärt handlade om, inte gudstro eller religion.

Det var meningen att krönikans udd skulle riktas mot den sortens människor som gärna vill dumpa Bibeln och allt den innehåller i Gehenna (vilket i själva verket var namnet på Jerusalems soptipp på Jisse tid, om ni inte redan visste det).
Vad man i så fall talar sig varm för, är att slänga bort nyckeln till så ohyggligt mycket västerländsk kulturhistoria att det mest skulle likna att börja från noll, eller med bisonoxar på grottväggarna i Lascaux. Det var det argumentet jag försökte bygga i och med sf-liknelserna i krönikans början. Allihop är vi nämligen retrofittade eftersom vi är en del av vår historia och den enskilda artefakt som mest av allt fungerar som nod i mitten av det vi är i slutet av, är Bibeln.

Och så hoppade jag över några vitala steg och spydifierade den sortens människor som bygger sin identitet på att i tid och otid berätta att de är ateister och titta sig utmanande omkring utan att märka att de bara möter ointresserade eller rentav generade blickar.

Hur kontroversiellt är det egentligen att i Sverige idag hävda att man inte tror på ett babylonskt kultföremål som adopterats av ett ökenfolk för att lyckosamt marknadsföras av ett gäng entreprenörer på 200-talet och därefter bli en sällsamt lukrativ affärsidé?

Hur angeläget är det egentligen att ta avstånd från något sådant? Att definiera sig utifrån en sådan ståndpunkt?

Ingen har tagit fasta på citatet som utgör kärnan i min krönika, nämligen ateisten Espen Stuelands självklara svar på frågan om hans förhållande till Bibeln: ”Jeg er fremmed i den, men den är ikke fremmed i meg”.

Jag antar att det var alltför komplicerat.

Personligen – om någon nu inte har fattat det – så finner jag det absurt att tro på något sådant som en gud, och allra minst en propagandistisk konstrukt som lånats från Tvåflodsländerna för att peppa ett primitivt underdogfolk i öknen.

Men minst lika korkat är det att bortse från att Bibeln är en av grundpelarna för vår moderna civilisation. I princip samtlig vår kulturhistoria handlar om att bejaka, illustrera, turnera, tonsätta, uppdatera, modifiera, kritisera, angripa eller hata det som står i Bibeln.

Att bortse från denna dynamo är att inte fatta någonting. Att tänka bort Bibeln ur mänskligheten är som att ta bort hälften av alfabetets bokstäver.

Men min bestämt vetenskapligt empiriska socialforskning ger vid handen att folk som hackar sönder och vill bannlysa Bibeln, är samma människor som överhuvudtaget inte är intresserade av något som har med konst, litteratur, musik, historia etc etc att göra. Jo: några saker. De gillar Bach, för att han skapade matematisk musik, och kanske Escher.

En sak till.

Jag tror att myter, idéer och bilder som är äldre än tre månader har ett värde i sig – som en lika tung som uppriktig smäll på käften åt era tragiska jävla bloggar, facebookuppdateringar, hipsterkavajer, dieter, crossover-menyer, smileys, tv-format, abbonemang, postelectropartyn, yogapass, temaresor, produktlinjer, appar och fan vet allt ni håller på med.

Bibeln är oskyldig (förutom Paulus brev och en del annat, men framför allt Paulus, som borde ha strypts i vaggan). Dess gåtfulla forntidsmaskin har försett oss med stoff som hittills tycks vara outtömligt. Syndafloden, Babels torn, Jakobsbrottningen, Sodom och Gomorra, Judith, Bergspredikan, handtvätten, de tre galningarna, Uppenbarelseboken etc etc.

Mitt favoritparti är nog det där Jesus sitter och skriver i sanden.
Det är det enda han någonsin skrivit själv, och det är i sand så ingen vet vad det är han egentligen skriver.
Och så avbryts han av en lynchmobb, som känns ytterligt nutida, som vill ha ett okej till att stena en äktenskapsbryterska eller vad hon nu kan vara. Och han säger att den som har ett rent samvete kan kasta första stenen.

Jag föreställer mig tre sekunder av bestörtning och därefter ljudet av stenar som släpps i marken och tunga steg därifrån.

Det är en mycket gammal story. Men få har överträffat den, och absolut ingen under de senaste 1500 åren. Inte ens Stephen Hawking.

Jag skall skriva en krönika till på temat, beslutar jag nu. Om Gud som populärkulturell grundsten. Ni får inte läsa den.

John Martyn – Coming In On Time