Argentinsk OS-reklam hävdar att Falklandsöarna tillhör dem

Skrivet av Johan Wirfält 09:08, 4 maj 2012 i kategori OS 2012, Politik

En gång i tiden hette det att idrott och politik inte hör ihop. Oklart varför egentligen. Politik är ju en del av nästan allting annat här i livet, varför inte även sporten?

Hur som helst – numera verkar den där gamla klyschan ha närmast motsatt effekt. Få saker är så politiserade som den moderna idrotten. Det kan handla om vad John Terry sagt eller inte sagt på en fotbollsplan, demokratisk aktivism kring ett formel 1-arrangemang i Bahrain, eller vad David Cameron vill kommunicera för bild av Storbritannien inför OS.

2012 hör idrott och politik inte bara ihop – idrott är idag politik.

Det senaste exemplet har precis dykt upp i Argentina. President Cristina Kirchners regering har tidigare hävdat att landet, av hänsyn till de brittiska värdarna, inte kommer använda OS som en plattform för sina krav på Falklandsöarna. Nu verkar det bli precis tvärtom.

I en reklamfilm inför OS i London hävdar Argentina nämligen att Falklandsöarna tillhör dem.

Det minutlånga klippet visar hur Fernando Zylberberg, spelare i argentinska landhockeylandslaget, springer en träningsrunda förbi kända turistställen på ett öde Falklandsöarna. ”För att tävla på brittisk jord tränar vi på argentinsk jord” heter det i den kontroversiella reklamfilmen, som bär det argentinska presidentämbetets logotyp.

Filmen avslutas med en hyllning till de argentinare som kämpade och dog under Falklandskriget, och sändes enligt Guardian i Argentina den 2 maj – 30-årsjubileet för sänkningen av kryssaren Amiral Belgrano.

Fortsättning följer. Både på den politiska och den lite mer sportiga arenan.

Boris är som Bildt, Ken som Juholt

Skrivet av Johan Wirfält 19:42, 2 maj 2012 i kategori Politik

Boris Johnson vet hur man rufsar ett hår. När Londons borgmästare i morgon blir fotograferad medan han lägger en röst på sig själv i torsdagens borgmästarval, kommer hans karakteristiska kalufs se ut som den alltid gör – som om en skata byggt bo i det blonda håret.

Boris rufsiga ickefrisyr har blivit en symbol för hans stil som politiker: burdus, excentrisk och spontan, ofta med glimten i ögat. Men i själva verket är borgmästarens hår en del av en noga genomtänkt image.

I sin utmärkta biografi Just Boris beskriver Sonia Purnell – journalist som arbetade för Daily Telegraph i Bryssel när Boris Johnson var tidningens EU-korrespondent i mitten av 90-talet – en liten ritual som Londons borgmästare har inför varje fotografering. Precis innan blixtarna börjar smattra gör Boris Johnson ”ett kvickt, skickligt omarrangemang” av sitt hår.

Allt på ända, redo att plåtas.

Boris Johnson, utbildad på elitskolan Eton och med Oxfordexamen i klassiska studier, vet att det är nödvändigt för en konservativ politiker med hans bakgrund att inte framstå som för sträv. Humorn är hans vapen, skriver Purnell – när han inte använder sin blonda kalufs för att tackla tyskar.

Johnson är en populär, men också kontroversiell, politiker. Senast han blev vald till borgmästare inledde han sin kampanj med att kalla svarta barn för ”piccaninnies”, och Wikipedialistan över hans skandaler är längre än de flesta politikers biografier.

Ibland tänker jag att Boris Johnson är som Carl Bildt – en dryg men intelligent överklasson, vars bländande kvickhet och lustiga egenheter fungerar som en sorts teflonskydd mot politiska kontroverser. Londons borgmästare har sitt hår, Sveriges utrikesminister sina knasiga kavajer.

Om Boris Johnson är en brittisk Carl Bildt framstår Ken Livingstone å andra sidan mer som Håkan Juholt. Johnsons huvudmotståndare borde egentligen vinna morgondagens borgmästarval på walk-over, menar många. Nationellt leder ju Ken Livingstones Labour stort i opinionsmätningarna, Storbritannien befinner sig i djup recession samtidigt som förtroendet för Boris Johnsons konservativa parti är rekordlågt.

Ändå lyckades ”Red Ken”, helt för egen maskin, köra sin valkampanj i diket för någon månad sedan. Samtidigt som han med flammande vänsterretorik anklagade Boris Johnson för att smita från skatten, visade det sig att Livingstone själv sluppit undan mer än 200 000 skattepund – genom ett i och för sig helt lagligt, men samtidigt avancerat, företagsupplägg.

Sedan dess har Kens kampanj lagt ner personangreppen och istället börjat prata riktig politik. Det är antagligen rätt väg framåt – åtminstone om man ska tro Guardians Londonbloggare Dave Hill, som jag mailade med tidigare idag:

”Alla val handlar till stor del om personlighet numera, men det gäller särskilt de här två politikerna eftersom båda har rykte om sig som egensinniga, stora personligheter. En följd av det är att mycket uppmärksamhet riktas mot just deras personligheter. Det har hjälpt Boris mycket mer än Ken, som utmålats som opålitlig. Ken vet också att även om han har ett lojalt personligt följe bland vissa delar av Londons väljare, har den gruppen minskat och kan inte mäta sig med Boris X-factor-status. Därför har han ansträngt sig för att uppfattas som en Labourkandidat snarare än bara ”Ken”, som varit fallet tidigare.”

Boris Johnson och Ken Livingstone ställs ofta upp som varandras motsatser. Men samtidigt har de mycket gemensamt. Förutom sina färgstarka personligheter, delar de också mer ideologi än många är medvetna om. Båda är invandringsvänliga, båda gillar också avregleringar som gör det lättare att starta och driva företag. Economist har kallat det ”Londonism”, och Dave Hill håller med:

”Båda är liberaler när det gäller sociala frågor och invandring. Många företagsledare tyckte att Ken Livingstone var förvånande vänligt inställd till affärsintressen [när han var borgmästare i London 2000-2008]. Men Ken har alltid varit annorlunda jämfört med andra Londonpolitiker med rötterna i vänstern genom att han är både en färgstark och en pragmatiker – han är beredd att samarbeta med människor som han inte vanligtvis är överens med om han tror att det är det bästa sättet att få igenom vad han tror att London behöver.”

Frågan är om det räcker för att London i form av Ken Livingstone ska få en nygammal borgmästare i morgon? Sannolikt inte. Det är stora skillnader mellan opinionsundersökningarna inför torsdagens val – men i både The Times/Populos och Evening Standard/YouGov senaste mätningar ligger Labourmannen tydligt efter Boris Johnson.

Någonstans i London gör sig den sittande borgmästaren redo att rufsa fram kamerahåret igen.

Dåliga nyheter för David Cameron: Storbritanniens rika är rikare än någonsin

Skrivet av Johan Wirfält 22:44, 29 april 2012 i kategori Medier, Politik

David Cameron har inte haft någon vidare vecka. Levesonutredningens förhör med far och son Murdoch utvecklades till en regeringskris och krav på kultur- och medieministern Jeremy Hunts avgång. Samtidigt kom mardrömssiffror som visar att den ekonomiska golgatavandringen – tvärtemot finansminister George Osbornes beräkningar – fortsätter.

Recessionen i Storbritannien är nu den längsta på hundra år, värre än under den stora depressionen. Snittinkomsten i landet minskade förra året med 1,8%. Men det är klart, det finns ju sådana som det går bra för också.

I dag publicerade Sunday Times sin Rich List, den årliga listan över Storbritanniens 1000 rikaste personer. Tillsammans sitter Rich List-folket nu på en förmögenhet på runt 414 miljarder pund – eller, annorlunda uttryckt, en tredjedel av Storbritanniens totala BNP.

Även det är historiska siffror. Storbritanniens 1000 rikaste människor har aldrig haft mer pengar än vad de har idag. Sedan förra årets lista har deras sammanlagda förmögenhet vuxit med nästan fem procent – och slår nu den tidigare rekordnoteringen från 2008, före den globala finanskrisen.

För premiärministern borde det här egentligen vara goda nyheter. Många på Times lista är industrialister som byggt sina förmögenheter inom traditionella, brittiska branscher. Går det bra för dem går det sannolikt bra även för landet som helhet – Philip Beresford på Times tolkar utvecklingen som ”en marsch framåt för tillverkningsindustrin, vilket är vad regeringen hoppas på för att ekonomin ska återhämta sig”.

Problemet, förstås, är att den brittiska ekonomin hittills gjort allt annat än det.

Om något tycks Times lista istället bekräfta vad allt fler britter redan misstänker: Att David Camerons regering bedriver en politik för Storbritanniens rika. För medan de rika blir rikare, blir vanliga britter alltså fattigare. Vad de flesta upplever är ett samhälle där klyftorna ökar.

Den tesen stöds av en opinionsundersökning från YouGov, som också publicerades i dagens Times. Torypartiet får enligt den sitt lägsta väljarstöd sedan 2004 – bara 29% av britterna skulle rösta på de konservativa om det vore val idag, medan 40% skulle välja Labour.

Samtidigt har David Camerons personliga popularitet sjunkit rekordsnabbt. Även om han fortfarande har större förtroende hos väljarna än oppositionsledaren Ed Miliband, har avståndet mellan dem sjunkit från 23 till sju procentenheter på bara en vecka. I modern tid har ingen brittisk premiärminister, förutom den notoriskt oälskade Gordon Brown, kunnat uppvisa ett liknande förtroenderas.

Räkna med att Ed Miliband kommer använda Times rikemanslista som ett slagträ för att dunka in den poängen kommande dagar.

För övrigt: Vill ni fördjupa er i 2012 års Rich List finns den (bakom betalvägg) här. Precis som senaste åren toppas Times sammanställning av tre Londonboende, utländska miljardärer: indiske stålrajan Lakshmi Mittal (12,7 miljarder pund), ryske gruvmagnaten Alisher Usmanov (12,3 miljarder) samt landsmannen och Chelseaägaren Roman Abramovich, som väger in på 9,5 miljarder pund.

Rikaste britt är hertigen av Westminster på sjunde plats, med ett fastighetsimperium värt 7,4 miljarder pund. Flera svenskar återfinns också på listan – Hans Rausing är till exempel tolva (4,3 miljarder) och brorsbarnen Kirsten och Jörn hamnar på femtonde plats (3,9 miljarder pund). Rikaste person i Storbritannien under 30 är också en svensk – 25-årige Londonbon Thomas Persson från familjen H&M, uppskattad förmögenhet 700 miljoner pund.

Hackinghärvans nästa offer: kultur- och medieministern Jeremy Hunt?

Skrivet av Johan Wirfält 23:17, 24 april 2012 i kategori Medier, Politik

Länge var det ungefär som senast James Murdoch satt i ett brittiskt utskottsförhör – precis som förra sommaren svarade han på frågorna om News Corps ansvar för den utbredda avlyssningskulturen på News of the World med en till synes oändlig ström av ”jag har inget minne av det” eller ”jag är hemskt ledsen, men jag kommer faktiskt inte ihåg.”

Och så plötsligt, runt klockan fyra i eftermiddags, stoppade samtliga Storbritanniens stora vadslagningsfirmor spel på kultur- och medieminister Jeremy Hunt som nästa statsråd att sparkas. David Cameron fick en fullfjädrad regeringskris med sig hem till middagen.

Vad var det egentligen som hände i dagens Levesonförhör?

163 sidor mejl hände. Mejlen, som publicerades av Levesonutredningen i eftermiddags, avslöjar en omfattande korrespondens mellan News International och kretsen kring Jeremy Hunt. Utifrån mejlen tycks kultur- och medieministern inte bara välvilligt inställd till Murdochklanens försök att ta över tv-bolaget BSkyB – han verkar favorisera News International framför eventuella konkurrenter.

I en kritisk formulering i ett mejl från Murdochs chefslobbyist Frédéric Michel säger Jeremy Hunt om övertagandet av BSkyB att ”vi kommer nå dit till slut” – och att han delar News Corps mål.

Guardian kommenterar:

What made this busy back channel particularly remarkable was that the culture secretary was constantly claiming no such relationship existed. Hunt told the Commons on 30 June: ”I am deciding this deal on a quasi-judicial basis, but I have not met Rupert Murdoch or James Murdoch in recent weeks, and all the meetings I have had with them have been minuted and done through official channels.”

En intressant detalj i sammanhanget är att mejlväxlingen överlämnades till Levesonutredningen på order av Rupert Murdoch. För den konspiratoriskt lagde – och sådana kryllar det ju av så fort den australiensiske mediemogulen är i farten – kan det säkert tolkas som ett tecken på att Murdoch bestämt sig för att sätta åt koalitionsregeringen. Rupert Murdoch själv förhörs av Levesons ombud imorgon och torsdag, och det har redan spekulerats i att han då kommer passa på att ”straffa” David Cameron för att han drog igång utredningen över huvud taget.

Hur som helst kräver oppositionsledaren Ed Miliband nu, tillsammans med flera andra ledande Labourpolitiker, Jeremy Hunts avgång. Vadslagningsfirmorna har som sagt stoppat spel på att han får sparken. Men Downing Street står än så länge bakom sin minister. Kanske är det ett taktiskt drag – Daily Telegraphs Iain Smith menar nu på kvällen att Cameron kommer använda Jeremy Hunt som ”en mänsklig sköld”:

Labour is calling for Hunt to resign. Number 10 is putting out an odd line that it has confidence in Hunt, but seemingly not in the way in which he and his department handled the BSkyB bid. That amounts to saying: ”he’s a nice bloke”. But Number 10 will be desperate to hold on to the Culture Secretary, hoping to use him as a human shield. If he goes the main focus of the scandal will shift closer to the Prime Minister.

Hackinghärvan har redan kostat David Cameron en av hans närmaste män i form av kommunikationschefen Andy Coulson. Skulle ett av hans statsråd tvingas gå av samma skäl – ja, då blir frågan om premiärministerns egen framtid snart mer än hypotetisk.

Damien Hirst fångar britternas ideologiska resa

Skrivet av Johan Wirfält 15:08, 23 april 2012 i kategori Kultur, Politik

Damien Hirst drar fulla hus på Tate Modern. Trots ljummen kritik – se min sammanfattning här – har utställningen med Storbritanniens mest omdebatterade moderne konstnär varit mer eller mindre utsåld sedan den öppnade för ett par veckor sedan. Hirsts ökända diamantdödskalle visas för alla i museets turbinhall, men den som vill se resten av retrospektiven måste numera boka biljetter online.

Att navigera genom utställningen på Tate Modern är som att resa från slutet av 80-talet fram till våren 2012. Dels på ett självklart sätt – Damien Hirsts konstnärskap presenteras kronologiskt, Tate börjar i hans tidiga prickpaneler och pillerskåp och fortsätter via djurdisplayer, ”spin paintings” och förgyllda fjärilar innan besökartåget som avslutning leds in i en nybyggd Damien Hirst-shop.

Men samtidigt känns det som om man, på väg genom salarna, följer en sorts ideologisk vandringsled.

Damien Hirsts tidiga verk har fortfarande en fantastisk kraft. Fullsmockade konstutställningar är kanske inte den optimala platsen att ägna sig åt existentiellt grubbleri på – men att glo in i gapet på hans tigerhaj ger faktiskt en liten aning om evigheten. På samma sätt är A thousand years, Hirsts installation med flugorna som surrar och dör runt ett ett ruttnande kohuvud, en hel livscykel innesluten i några kubikmeter vitrin.

Om det senare verket sa Lucian Freud en gång till Damien Hirst: ”Jag tror du började med sista akten, min vän.” Det känns också talande för hans konstnärskap som helhet. För ju närmare 2012 Tateutställningen letar sig, desto tydligare blir det också att Hirsts verk ändrat fokus – från faktiskt ganska sublima betraktelser kring liv och död, till mer ytligt manifesterande av samtidskonstens funktion som statussymbol för världens superrika.

”Att shoppa loss en plastdödskalle för 375 000 kronor i souvenirbutiken är liksom den naturliga slutstationen”, som min kompis Daniel sa när vi besökte Tate för någon vecka sedan.

Det där, konst som lyxshopping, är en utveckling som Hirst mer än någon annan levande konstnär antagligen både bidragit till och samtidigt kommenterat. När en utställning med konceptkonst som i grund och botten handlar om pengars värde blir en publiksuccé, säger det förstås någonting om den tid vi lever i. Kanske säger det också någonting om den resa som Storbritannien gjort under den period Damien Hirst varit verksam som konstnär?

Landet räknas idag som världens främsta finanscentrum, och London lockar hedgefondmiljardärer och kapitalspekulanter från hela världen med löften om förmånligt skatteklimat och västvärldens mest dynamiska kulturliv.

Storbritannien har med andra ord kommit en bit på vägen sedan det dystra 70- och 80-talet. I helgen skrev jag i Expressen om just detta – och hur Damien Hirst fångar den utvecklingen bättre än någon annan konstnär:

”En tydligare spegling av den brittiska samtiden, ett land där David Cameron förespråkar en avreglerad syntes mellan finansiellt och kulturellt kapital, är svår att tänka sig.”

Hela artikeln kan du läsa hos Expressen Kultur.

Rebecca Holts bästa gathörn: Chatsworth Road/Glenarm Road, Clapton

Skrivet av Johan Wirfält 14:30, 22 april 2012 i kategori Allmänt, Anglofili, Londons bästa gathörn

Efter att ha gått i kortare ide i den brittiska huvudstadsmyllan är Brittbloggens semiofficiella guide till Londons bästa gathörn tillbaka!

I dag följer vi med bröllopsfixaren Rebecca Holt till Clapton i nordöstra London – och landar på hörnet av Chatsworth Road/Glenarm Road, på krönet av en backe som senaste åren förvandlats till en av östra Londons trevligaste små lokalmarknader.


Det här området håller snabbt på att bli Hackneys (inte särskilt) oslipade diamant. Hörnet Chatsworth Road/Glenarm Road är ett av mina favoritställen, och blir härligare för varje vecka som går. Östra Londons bästa gathörn skryter subtilt med en blandad kompott av matställen: från ett tjusigt creperie till en västindisk takeaway som fortfarande har kvar sitt skottsäkra glas framför serveringsluckan – ett minne från tuffare tider då skottlossningar gav lokalfärg till Clapton. Annat trevligt här är delikatessbutiken L’Epicerie som säljer vin direkt från tunnan. Du tar med en egen flaska som de fyller för fem pund – gör mig glad och tillfredsställer mitt ekokrigarsamvete på samma gång!

På söndagar stängs Chatsworth Road av och förvandlas till en marknad. Här finns lokalproducerad mat och designprylar, och knallar som säljer en massa andra hemmagjorda saker. Jag brukar gå förbi en posh slaktare och fantisera lite om vilka dyra bitar av kravodlat kött jag ska köpa till min söndagsroast – istället köper jag oftast en kopp te och traskar runt och kollar vilka ansträngda klädkombinationer det lokala hipstergardet dragit på sig just den här dagen.

När kvällen kommer har butikerna på Chatsworth öppet sent för folk som vill ha rom och cigg. Antingen blir det en ale på The Elderfield, den enda lokala puben, eller en tur ner till den gamla tandläkarmottagningen på 33 Chatsworth Road som varje torsdag förvandlas till en sorts pop up-klubb med underhållning för lokalbefolkningen. Väldigt twee.

Varje område behöver två eller tio kaféer, så därför funderar jag på att öppna en te/toast/tequila-butik som kan hysa de skönaste människorna i östra London både dag och natt. Håll utkik runt det här ständigt växande gathörnet!

När Tesco invaderade Danmark

Skrivet av Johan Wirfält 17:41, 18 april 2012 i kategori Allmänt

Storbritannien befinner sig i chock. Tidigare idag meddelade Tescochefen Philip Clarke att hans företag för första gången på 20 år minskat sin vinst.

Tesco är Storbritanniens största butikskedja. Företaget sitter ensamt på omkring 30% av landets totala dagligvarumarknad, och omsatte förra året 61 miljarder pund – eller, om man så vill, lika mycket som en fjärdedel av Sveriges bruttonationalprodukt.

Det är inte så att Tesco går back. 2011 års vinst på den brittiska marknaden landade på 2,5 miljarder pund. Men det var alltså mindre än föregående år – 1% mindre, för att vara exakt.

Att kalla Tesco en brittisk institution är en underdrift. Tesco är för många den fasta punkt som inte bara vardagsekonomin, utan all ekonomi över huvud taget, mäts emot. Så länge Tesco går framåt finns det alltså hopp. Men annars?

En ynka procents vinstminskning från Tesco räcker för att en hel nation ska börja fråga sig vad det är som gått fel.

Guardian har under dagen skapat en särskild liveblogg där läsare delar med sig av sina analyser. Samtidigt har Philip Clarke lovat att företaget i år kommer investera en miljard pund i sina butiker för att ge dem en ”total makeover”.

Samtidigt, på Twitter, påminner komikern Armando Iannucci om sitt gamla humorprogram Time Trumpet. Det är inspelat i bättre tider, 2006 närmare bestämt. Då kunde ingenting stoppa Tesco – inte ens Danmark.

Titanic: En klassresa som skakar vidare än idag

Skrivet av Johan Wirfält 22:55, 15 april 2012 i kategori Allmänt, Kultur

Det började som en skakning på nedre däck – och idag är det exakt 100 år sedan Titanic sjönk. Världens då största passagerarfartyg lämnade Southampton den 10 april 1912 och gick under i Nordatlanten fem dagar senare. Hur skeppet förliste har vid det här laget skildrats i hundratals böcker, filmer, tv-serier, dikter och sånger. Harvardprofessorn Steven Biel har till och med hävdat att ingenting, förutom Jesus och det amerikanska inbördeskriget, har givits lika stort utrymme i den historiska litteraturen som Titanickatastrofen.

Så varför lever myten om Titanic vidare?

Som DN:s kulturchef Björn Wiman skriver idag så är den brittiska båtjätten inte bara en symbol för mänskligt högmod – Titanic var också en ”svårslagen spegelbild av sin tid”, slutet på en era och början på en annan där europeiska feodaltraditioner krockade med uppåtsträvande amerikansk kapitalism.

Bland passagerarna fanns några av världens då rikaste människor, men också egendomslösa utvandrare från Europas utfattiga landsbygder som sökte ett bättre liv på andra sidan Atlanten. I första klass betalade man upp till 4300 dollar för en hytt – i en tid när den genomsnittliga årsinkomsten för ett hushåll i Amerika var 800 dollar.

Titanicmyten är, som Daniel Mendelsohn påpekar i en utmärkt artikel i veckans New Yorker, framför allt en berättelse om klassamhället. Det är omöjligt, skriver Mendelsohn, att inte se Titanics öde som en metafor för en era ”där döden var allt annat än demokratisk, vilket tydliggjordes i en ökänd statistisk siffra: bland männen i första klass var andelen överlevare ungefär samma som bland barnen i tredje klass”.

Kanske finns här också en förklaring till varför Titanic, oavsett 100-årsdagen, känns så levande idag. Döden må vara mer demokratisk på 2010-talet. Men i en tid då vardagsvillkoren för de flesta människor präglas av globala finanskriser och följderna av en grupp superrika bankmäns excesser, är frågan om klass mer aktuell än någonsin.

Det är också detta som Julian Fellowes, Downton Abbeys skapare, tar fasta på i sin nya miniserie Titanic. De senaste veckorna har den sänts på ITV, och i första avsnittet säger en av lorderna som ska med fartyget: ”Jag hör rykten om att JP Morgan kanske inte är frisk nog att resa?”.

Om ni, som jag, följt Downton Abbey slaviskt känner ni igen det där som ett klassiskt Fellowes-grepp – en klurig historisk referens som får en dubbeltydighet när den betraktas med samtiden som fond. JP Morgan, legendarisk finansman och grundare till USA:s idag största bank, hade en egen lyxsvit på Titanic men valde i sista sekund att inte följa med på grund av sviktande hälsa. När Julian Fellowes genom en av sina karaktärer påminner om detta, är det svårt att inte samtidigt tolka det som en kommentar till den sviktande hälsa som hela det globala banksystemet tycks lida av.

Som vi vet kan ju skakningar på nedre däck få ödesdigra konsekvenser även där.

Ikea bygger sjöstad i OS-området Stratford

Skrivet av Johan Wirfält 18:42, 10 april 2012 i kategori Allmänt

Rykten om en planerad ”Ikeastadsdel” i östra London har de senaste dagarna cirkulerat i sociala medier. Källan tycks vara den här artikeln i Torontotidningen The Globe and Mail, publicerad 1 april – vilket fått folk att misstänka aprilskämt.

Men Ikeastadsdelen är i högsta grad verklig. Den heter Strand East, utvecklas av Ikeaägda LandProp och ingår i det väldiga kluster av byggprojekt som inför sommarens OS håller på att förvandla East End och framför allt den tidigare nedgångna stadsdelen Stratford.

”Vi ser Strand East som ett familjeställe som bidrar till Stratfords pånyttfödelse och tar plats bredvid Londons många stadsdelar”, sa LandProps vd Harald Muller i en intervju med Daily Mail i höstas.

1200 nya lägenheter ska byggas. Något Ikeavaruhus är inte planerat, däremot restauranger (serveras köttbullar?), kontor, butiker, torg och grönområden. Strand East ligger vid ett av floden Leas biflöden, och förutom barnfamiljer hoppas Ikea locka dit ”den kreativa industrin”. Stadsdelen kommer att bestå av fem kvarter, vart och ett med ”egen distinkt identitet och designfokus”.

Låter som om Hammarby Sjöstad snart har en systerort i östra London?

Damien Hirst på Tate Modern: ”En enorm besvikelse”

Skrivet av Johan Wirfält 13:16, 5 april 2012 i kategori Kultur

The Times utfärdade en varning i förrgår: Besök inte Tate Modern i helgen.

Damien Hirst väldiga retrospektiv – konstnärens första någonsin på brittisk mark – har just öppnat på museet. Samtidigt väller påskfirande horder in över London från hela världen. Med tanke på den ”globala varumärkeskännedom” som numera omger Hirst, lär tiotusentals av dem styra kosan mot Tate Modern de närmaste dagarna.

Damien Hirst-utställningen kommer helt enkelt vara olidlig.

Ett antal ledande brittiska konstkritiker har i veckan varit inne på samma spår. Men då har de inte syftat på trängseln och turisterna, utan på Damien Hirsts konst.

Nu finns de där på Tate, alla klassikerna: tigerhajen i formaldehyd, apoteket, de styckade kalvarna, flugorna och det ruttnande kovhuvudet. Och – förstås – diamantdödskallen, verket som mer än något annat cementerade honom som en konstnär som inte bara gör konst om konst, utan konst om den alltmer bisarra, globala konstmarknaden.

For the love of God står ensam i Tates gigantiska, katedralliknande turbinhall, en passande plats för det dyraste konstverk som någonsin bjudits ut av en levande konstnär.

Att konstkritiker hackar på Damien Hirst är ur det perspektivet inte särskilt oväntat – när diamantdödskallen ställdes ut hösten 2008, samma dag som Lehman Brothers kraschade på Wall Street, sågs det som det slutgiltiga giftermålet mellan konst och kaptial.

Kritikerna har inte varit på Damien Hirsts sida sedan dess.

Mest ilsken just nu är Julian Spalding. Lämpligt nog gav han ut sin senaste bok Con art – Why you should sell your Damien Hirsts while you can förra veckan, och skrev samtidigt i Independent att Hirst verk ”saknar konstnärligt innehåll och därför är värdelösa som konstverk.”

Problemet med Spaldings kritik är att han gör en svepande sammanfattning av all konceptkonst, han sågar det mesta som hänt i konstvärlden efter Marcel Duchamps berömda pissoar. ”Man måste kunna se konst; den kan inte bara vara projicerade tankar”, påstår Spalding, och man vill mest svara ”varför då?”.

Mer nyanserad, och mycket intressantare, är Adrian Searle i Guardian. Även han sågar Damien Hirst-utställningen, men han har förstånd nog att göra det utifrån de förutsättningar som moderna konceptkonstnärer arbetar med. Searle satte en gång i tiden betyg på Damien Hirsts examensutställning på Goldsmiths, och har följt honom genom hela karriären – från den mest kanske mest radikala i Young British Artist-vågen, till en konstnär som fastnat i ”variationer och repetitioner”. Adrian Searle skriver:

”Mitt problem med Hirst är inte pengarna (Picasso tjänade massor, ingen bryr sig), inte heller hur han omfamnat det vulgära, utan hans kapitulation som konstnär. Han kunde blivit så mycket bättre. Det är en enorm besvikelse.”

Richard Dorment på Daily Telegraph och Rachel Campbell-Johnston på The Times (betalvägg) är mer positiva, men knappast övertygade. Dorment kallar Hirst ”en allvarlig – men fruktansvärt ojämn – konstnär” medan Campbell-Johnston konstaterar:

”Att försöka återerövra Hirst från friheten på det globala ekonomiska torget och låsa honom till de estetiska ramarna på Tate känns ungefär som att stänga in honom i ett av hans egna vitrinskåp.”

Inget av det här lär nu ha kommit som en överraskning för Damien Hirst. I en intervju med BBC i måndags försvarade sig Storbritanniens mest kända och rikaste konstnär med att ”kritiker är ingenting man ska ta på allvar, egentligen” – och det var alltså två dagar innan Tateretrospektiven ens hade öppnat.

En större sensation hade varit om någon faktiskt hyllat utställningen.

Själv följer jag The Times råd och väntar någon vecka med att besöka museet. Men jag ser hur som helst fram emot att titta in i gapet på den gamla tigerhajen igen. Senast vi sågs var på ett museum i Brooklyn hösten 1999. Jag har hört att han åldrats en del sedan dess.

UPPDATERING, 9/4: Så kom en hyllning till slut. Waldemar Januszczak, konstkritiker på Sunday Times, skriver (bakom betalvägg): ”Det här är en anmärkningsvärt lyckad utställning. En karriär som kan ha och även har verkat repetitiv och tröttsam får ett tydligt ramverk. Hirst, konstnären, kliver slutligen ut ur det större och suddigare dammoln som är Hirst, kändisen. (…) Bra jobbat, Tate Modern.”

(Bild från Tate Modern: Damien Hirst Pharmacy 1992 © Damien Hirst and Science Ltd. All rights reserved, 2012)

10 tidigare inlägg