I dag följer vi med bröllopsfixaren Rebecca Holt till Clapton i nordöstra London – och landar på hörnet av Chatsworth Road/Glenarm Road, på krönet av en backe som senaste åren förvandlats till en av östra Londons trevligaste små lokalmarknader.

Det här området håller snabbt på att bli Hackneys (inte särskilt) oslipade diamant. Hörnet Chatsworth Road/Glenarm Road är ett av mina favoritställen, och blir härligare för varje vecka som går. Östra Londons bästa gathörn skryter subtilt med en blandad kompott av matställen: från ett tjusigt creperie till en västindisk takeaway som fortfarande har kvar sitt skottsäkra glas framför serveringsluckan – ett minne från tuffare tider då skottlossningar gav lokalfärg till Clapton. Annat trevligt här är delikatessbutiken L’Epicerie som säljer vin direkt från tunnan. Du tar med en egen flaska som de fyller för fem pund – gör mig glad och tillfredsställer mitt ekokrigarsamvete på samma gång!

Varje område behöver två eller tio kaféer, så därför funderar jag på att öppna en te/toast/tequila-butik som kan hysa de skönaste människorna i östra London både dag och natt. Håll utkik runt det här ständigt växande gathörnet!

Den här gången är det Ann-Sofie Back som är vår guide. Sedan hon slog igenom med sitt ”antimode” i slutet av 90-talet har Ann-Sofie varit en av Sveriges mest egensinniga och inflytelserika modeskapare, dels som hjärnan bakom egna märket Ann-Sofie Back och dels, sedan ett par år tillbaka, som chefsdesigner på jeansimperiet Cheap Monday.

Numera bor Ann-Sofie Back i Stockholm, men London var hennes hem i över ett decennium. Ann-Sofies bästa gathörn är Princess May Road/Wordsworth Road i Stoke Newington i nordöstra London.

Det här är stället som mitt hjärta alltid började slå fort på. Kommer jag och Beverly bli uppätna av pitbullhundarna i parken Butterfield Green idag? Vi smög runt hörnet, gick så nära väggen som möjligt och försökte spana in i grönskan. Än idag kan jag inte gå förbi där utan att känna mig nervös.

Dagens bidrag kommer från Franklyn Addo, 18-årig rappare och student från Clapton i östra London. Franklyn erbjöds plats på Cambridge förra året, tackade nej och blev uthängd av The Sun som den otacksamme ”rapparen som sa nej till Cambridge för att staden inte har någon musikscen”.

Vad tidningen glömde nämna var att Franklyn istället valt att börja på London School of Economics, som också erbjudit honom plats. Sedan dess har Franklyn pluggat, skrivit en tänkvärd artikel om upploppen i London och spelat in ny musik.

Hans favoritgathörn i London är Brick Lane/Buxton Street i Bethnal Green.

Jag är född och uppvuxen i London, och har fortfarande inte hittat något område som jag gillar mer än Brick Lane. Hörnet i gatans mellersta del, nära Buxton Street, är en av Londons mest vibrerande och kulturellt rika platser. Den här staden är ju känd för att vara kosmopolitisk och etniskt blandad, och Brick Lane är själva symbolen för det. När det är marknad på söndagar är det som livligast här, då är gatan som mest färgstark med konst på husväggarna, mat från mängder av kulturer, barer som 93 Feet East samt konstgallerier och massor av vintagebutiker som man kan handla i. Det finns alltid någonting att göra. I närheten ligger Boxpark, en sorts pop up-galleria, där man kan shoppa grejer billigt.

Mer från Franklyn Addo hittar du på franklynmusic.co.uk.

Dagens bidrag ligger nämligen precis söder om Themsen, i Southwark – eller Borough, som området kallas i folkmun. Där arbetar Emma Lundin, Malmöfödd Londonbo och frilansjournalist med uppdrag för bland andra Guardian och Condé Nast Traveller. Emmas favorithörn är Copperfield Street/Pepper Street.

Det kan vara svårt att höra historiens alla vindslag genom Londons buller, men det finns vissa platser där tiden verkar stå still. En sådan ligger på hörnet mellan Copperfield Street och Pepper Street i Borough, bara några meter bort från trafiken och stressen på Marshalsea Street och Borough High Street. Här hittar man de (nästan) bortglömda resterna av All Hallows Church, en kyrka som bombades två gånger under andra världskriget och sedan lämnades att förfalla.

Efter många års kamp har Southwark Cathedral, som äger All Hallows, nu gått med på att överge sina planer på att riva kyrkan och trädgården. Och tur är väl det – för som en koppling mellan det gamla och det nya Borough är All Hallows oslagbart.

Mer från Emma Lundin hittar du här. Och har du ett eget gathörn i London som du gillar mer än alla andra? Hör av dig till Brittbloggen på mitthorn (a) gmail.com!

Stephen är född i Liverpool men bor i Hackney i östra London. Hans favorithörn ligger utanför hans lägenhet i Dalston (se nedan), några kvarter norr om London Fields: Wilton Way/Greenwood Road.

Mitt favorithörn är antagligen det jag känner till bäst av alla: korsningen Wilton Way och Greenwood Road i E8-omrpdet. Det är också, antagligen, det mest förutsägbara svar en 30-årig Dalstonbo i mediebranschen kan ge dig – men hej, man ska ju gräva där man står. Wilton Way är en sömnig liten gata som ligger mellan Graham Roads tjutande sirener och hipstermeckat Broadway Market. Här finns två av de bästa pubarna och definitivt det bästa cafét i hela östra London – Violet Cafe.

Violet Cafe bryr sig verkligen om vad de säljer – 90 procent av varorna de säljer i caféet lagar de själva – men också vilken plats och roll de själva har i den myriad av mikrokulturer som omger dem i Hackney. De har en hängiven skara stammisar – och de gör stans bästa toasties. Gå helst inte dit, risken finns att stället blir för poppis och förstört för oss som redan är stammisar.

En som vet är Andres Lokko, antagligen den svenske journalist som i modern tid tillbringat flest timmar flanerande på Londons gator – och samtidigt grävt ner sig i deras kultur. Om ett par dagar flyttar Andres hem till Svedala igen, läs hans fina farväl till London hos konkurrenten.

Men innan dess berättar Andres Lokko, exklusivt för Brittbloggen, om det bästa gathörnet i hela London: Ladbroke Grove/Cambridge Gardens i Notting Hill.

Det finns hundratusentals finare, vackrare och intressantare gathörn i den här staden. Men varje gång jag går förbi just hörnet av Ladbroke Grove och Cambridge Gardens, bara ett kvarter norr om Ladbroke Groves tunnelbanestation, tänker jag… well, något. Det är olika varje gång. Ibland är det relaterat till att just här låg den jamaikanska skivbutiken Dub Vendors Record Shack i så många år. Ibland handlar det om att The Slits och The Clash pivotala möte med jamaikansk kultur aldrig hade skett utan denna Dub Vendor i deras kvarter. Men lika ofta är det ”hmm, jag behöver köpa glödlampor” eller ”just det, jag måste skaffa mig en ny hammare”. Att Dub Vendor ersattes av en liten Mega Savers som mest säljer DIY-produkter får både symbolisera hur London står i ständig förändring, hur man inte kan låta bli att omfamna att inget är för evigt – samt den praktiska och kanske lite sorgliga insikten att jag handlar här betydligt oftare nu än när de sålde reggaesjuor.

127 Grove Road är ett gathörn utan gata. Allting runt omkring bombades sönder i Blitzen, Palm Tree är den enda byggnaden som finns kvar – och det är en fenomenal pub. Att gå in där är som att transporteras tillbaka till 1940-talet. Det är ett riktigt East End-hak med en riktig East End-ägarinna, gamla jazzband, gamla affischer på väggarna, gamla souvenirer överallt. Till och med den rödtonade belysningen känns gammal, tyngd med historia och aleångor och uråldrig cigarettrök. Men det är den märkliga aura som omger själva byggnaden – en ensam överlevare från en tidsålder som bokstavligt raserades – som jag verkligen älskar.

Mer av Killian Fox hittar du hos Observer och The Guardian.

Efter att ha rört oss i Hackney i östra London och Bayswater i västra, förflyttar vi oss nu ytterligare några kvarter västerut: till Notting Hill, och gathörnet Notting Hill Gate/Hillgate Street.

Här ligger Coronet, en av Londons mest klassiska biografer. Jennie Wachtmeister, social marknadsföringschef på nätmodejätten Asos, förklarar varför The Coronet är så speciell.

Coronet är en tidigare teater. Den byggdes 1898 och omvandlades till bio 1923, men har behållit sin ursprungliga teaterinredning. Coronet har hotats av rivning flera gånger genom åren, men det är alltid någon som sett till att den fått stå kvar. Det jag älskar med den här bion är att det är en upplevelse i sig självt att se filmer där. Det känns speciellt att sätta sig i en salong där så många stora skådespelare och regissörer en gång jobbat på teaterscenen. Bredvid Coronet ligger dessutom en av de bästa filmbutikerna i världen – Video City. Utbudet av filmer, och framför allt personalens kunskap, gör att man aldrig går därifrån med den film man trodde att man skulle hyra. Notting Hill Gate/Hillgate Street är ett litet filmparadis mitt i London. Bonusinfo, för övrigt: Bioscenen i filmen Notting Hill spelades in på just Coronet.

Jag själv inledde i söndags med hörnet Amhurst Road/Dalston Lane i Hackney. I dag har turen kommit till nästa gathörnsälskare: Michael Persson, prost och kyrkoherde på Svenska kyrkan i London.

I morgon kväll, den 9 december klockan halv sju, leder han Svenska kyrkans luciagudstjänst i St Pauls-katedralen. Traditionsenligt luciatåg, nästan 3000 personer i publiken, sannolikt magiskt.

Inspiration till predikan hämtar Michael Persson från sitt ett av sina favoritgathörn i London: Connaught Street/Kendal Street.

Jag ska alltså predika i St Paul’s Cathedral för nära 3000 svenskar och svenskvänner. på engelska förstås. Vad ska jag säga, vad vill jag förmedla detta år? Lucia som en eldsjäl, tonårstjejen som vågar stå på sig, som inte vill bli bortgift, som bärs av en tro och en större vision för världen och verkligheten. En brinnande eldsjäl.

Michael Persson, prosten i London

Svenska kyrkans luciafirande fortsätter på Ulrika Eleonorakyrkan och Sjömanskyrkan i London till och med den 13 december. Biljetter kan beställas här – lussebulle ingår!

Men gathörnen har ju också en social funktion. De är en naturlig mötesplats, stället man springer in i grannar eller kvarterets affärsidkare på väg till jobbet. I London har gathörnen av samma skäl varit pubarnas traditionella placering. Puben spårar sin historia tillbaka till de tavernor som redan under romartiden uppstod i det romerska vägnätets knutpunkter.

Sedan dess har britter druckit och socialiserat där vägar möts.

Gathörn säger med andra ord ganska mycket om en stad. Därför lanserar Brittbloggen nu en liten hyllningsserie till Londons gathörn. Det blir ett par av mina favoriter, men också andras – och som läsare får du jättegärna bidra. Skicka ett foto och ett par korta rader som förklarar varför just ditt gathörn är ett av Londons bästa till mitthorn (a) gmail.com, så publicerar jag här på bloggen.

Jag tänkte börja i Hackney Downs, inte långt från där jag bor i östra London. Med tanke på att brittiska gathörn alltså har en smått symbiotisk relation till landets pubar känns det lämpligt att inleda med ett som huserar en sådan – korsningen Amhurst Road/Dalston Lane.

Gathörnet Amhurst Road/Dalston Lane domineras av The Pembury Tavern, en av Hackneys bästa pubar. För ölkonnässören bjuds mängder av ales från engelska mikrobryggerier, både på flaska och fat – missa för guds skull inte Milton Pegasus. Dessutom är barmenyn väldigt sympatisk, med italiensk korv och fin pizza.

Trots gastropubambitionerna har Pembury kvar den anspråkslöshet som utmärker en bra pub. Boende från councilestaten tvärsöver gatan delar bord med det lokala frilansgardet.

Några dörrar ner från The Pembury Tavern, på Dalston Lane, ligger skandinaviska caféet och designbutiken Chase & Sorensen. Som svensk i östra London kan man ju ibland sakna sitt lördagsgodis – här botas abstinensen med en påse bilar eller choklad från Marabou (Schweizernöt är på väg in, lovar det danskamerikanska ägarparet). Huvudverksamheten är annars försäljning av moderna danska antikviteter, och det till hyfsat humana priser. För Hackneybor som av någon anledning jagar minimalistiska teakfåtöljer är Chase & Sorensen ett måste.

Traskar man istället ner Amhurst Road, mot Hackney Central, dyker man snart på två av områdets bästa greasy spoon-hak, Amhurst Café och Mess Café. För den som föredrar klassiskt fettdrypande brittisk frukost, billig sådan, rekommenderas Amhurst Café. Vill man å andra sidan ha en nästan lika billig burgare är Mess Café destinationen – Hackneys unga mediearbetare flockas här på helgerna för att bota baksmällan, vilket lokalt givit Mess Café smeknamnet ”posh spoon”.