Skrivet av
Catia Hultquist 08:00, 10 juni 2010 i kategori Allmänt, Relationer
Slappa.
Bada.
Äta godis, glass och klubbor.
Att hela familjen är hemma.
Så ser min femårings önskelista för sommaren ut.
I helgen tog han sitt första (iskalla) dopp på Långholmsbadet. Och var helnöjd med det.
Aldrig är förväntningarna större än i början av sommaren, så här vid skolavslutningsdags. Drömmar om röda stugor, pripps blå-klippor, bullerbyskuttande barn, knapplös romantik på charterresan eller sena sommarnätter i stan. Drömmar om ett sorts väder som aldrig riktigt funnits på våra breddgrader.
Jag som gillar att drömma är inte sen att bidra till den orealistiska sommarbilden. En person i min närhet, med motsatt läggning, brukar däremot någon gång vid andra midsommarnubben säga: ”Jaha, nu är sommaren över”. Om någon protesterar hänvisar han bara tilll Tomas Ledins ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort”. Men jag brukar inte låt mig bekommas.
Den här sommaren har jag dock, av olika skäl, fått lägga ett antal planer på hyllan. En gång i tiden var jag en synnerligen oplanerad singel som (säkert på ett ganska påfrestande sätt) satte en ära i att ”fånga dagen”. Nu har jag stor familj med bonusbarn och hela livet fylls av scheman och planeringar och synkningar. Men allt i livet går ju som bekant inte att planera.
Nu får jag försöka hitta tillbaka till femåringens avslappnade förhållningssätt till sommaren.
Slappa.
Bada.
Äta godis, glass och klubbor.
Att hela familjen är hemma.
Det låter rätt schyst, faktiskt.
Skrivet av
Catia Hultquist 11:56, 2 juni 2010 i kategori Allmänt, Relationer, Spaning
Det här är den underbaraste och vackraste perioden i Sverige, det vi brukar kalla mellan hägg och syren. Men många småbarnsföräldrar har börjat hata maj/juni på grund av aktivitets-, fest- och avslutningshetsen på dagis och skolor.
- Jag kallar det för ”mellan hägg och panik”, säger kompisen M.
Nyligen exploderade en diskussion om just detta på Newsmill. Helene Sigfridsson (mp) skrev om omöjligheten i att jobba heltid under maj månad efter som dagis och skola kräver föräldranärvaro på en aldrig sinande ström aktiviteter. Hon fick svar av Mats Gerdau (m) som läxade upp Sigfridsson med orden ”Det kallas att vara förälder”.
Erik Helmersson blev sedan många hårt prövade heltidsarbetande småbarnsföräldrars hjälte när han ryckte ut till Sigfridssons försvar med detta skojiga och numera klassiska inlägg: ”Hur har du mage, Mats Gerdau? Hur fan har du mage?”.
Precis det här hade jag behövt läsa när jag var ensamstående, heltidsarbetande singelmamma på 90/00-talet och det tycktes krylla av gifta deltidsarbetande, sjukskrivna eller hemarbetande mammor som tävlade om att hämta tidigt och visade en oändlig uppfinningsrikedom kring föräldrars (gärna kostsamma) extraaktiviteter runt skola och fritids. Att jobba för att dra in pengar till hyran var inte giltigt skäl för att hoppa över något i deras värld. Utskällningar och onda ögat av de som avvek var legio.
Det verkar som om det är två världar som krockar mellan hägg och syren. De föräldrar som är inne i ett hetsigt arbetsliv och de som förmodligen står utanför och ser perioden som ett tillfälle att få utlopp för all sin föräldrakreativitet och duktighet i tävlingen ”bästa föräldern”.
Själv vill jag mest av allt gå och plocka syrén med femåringen. Innan de blommat över.
Skrivet av
Catia Hultquist 14:25, 28 maj 2010 i kategori Allmänt, Spaning
Jag anade oråd redan när svenska mr Svante Stockselius meddelade att de hade ett resultat i ESC:s andra semifinal. Han såg faktiskt lite ledsen ut. Anna Bergendahl blir historisk genom att missa finalen. Vilken schlagerchockförnedring!
Jaha. Jag hade sju av tio rätt vad gäller finalisterna i semi 2. Men det är inte mycket att glädjas åt en sorgedag som denna. Det är lika bra att erkänna. Jag är fruktansvärt sur.
Naturligtvis å Sveriges och Anna Bergendahls vägnar. Anna gjorde verkligen ett lysande, känslosamt framträdande, sjöng fantastisk och gick genom rutan. Specialdrillade Safura som uppträdde precis efter framstod som en själlös robot i jämföresle.
Men också för fantastiska tjejgruppen Feminnems och Kroatiens räkning som också hade en av de bästa låtarna i tävlingen.
Med tanke på att de falskjungande bidragen från Israel och Ukraina gick vidare är det svårt att tolka detta annat än personligt. 
Schlager-europa verkar helt enkelt inte gilla Sverige. Vi är numera mobbade i ESC!
Vad ska hända med vår nationella självkänsla nu, vi har ju alltid sett oss som musik- och schlagerlandet som alltid kvalar in i ESC-final.
”Det var bara slamporna som gick vidare”, ”Sverige satsar för lite på sex”, ”Vi borde skickat Manboy” är några mer eller mindre känslosamma analyser jag hört idag.
Ja, SVT, det är kanske dags för oss att böja oss och dra sexkortet. Vilket det nu skulle vara? Men först måste vi få sura oss igenom denna förnedrande stund och säga ”Lägg ner skiten” hundra miljoner gånger stjärnstopp.
Skrivet av
Catia Hultquist 12:27, 26 maj 2010 i kategori Allmänt, Spaning
Sex av tio semifinalister lyckades jag i alla fall pricka in igår. Den största överraskningen var väl att krukväxt-Kristina från Slovakien inte gick vidare. Fin låt, men kanske allt för lokalpatriotisk för att tilltala många.
Det var dock skönt att se att falsksång i kombination med fagert yttre sällan lönar sig, och det är ovanligt länder som satsat på den kombon i år. Man kan skänka en tacksamhetens tanke till de senaste årens svenska bidrag som åtminstone framförts av stabila sångare. Tänk vad jobbigt att sitta och vara orolig för att en good looking men halvrisig sångare inte ska lyckas hålla tonen.
Såg ni vad skrattretande mycket vingar som fanns med i koreografin igår? Änglar och fjärilar och svulstiga vingar som fälls ut i låtens crescendo. Skojigast var nog ängla-farbrorn som stod bakom Thea från Malta och låtsades vara hennes änglavingar. Det är lite skolpjäsfeeling över såna schalgerögonblick. Om man ska fundera över ving-hysterin som ett sorts tecken, kan man tänka sig att eurovision-länderna längtar efter renhet , frihet och godhet. Fjärilar symboliserar också pånyttfödelse, kanske hoppas Europa på en nystart efter ekonomiska kriser, landskonkurser och vulkanaska.
Semifinal 2 håller mycket högre nivå och är därför mycket mer svårtippad. Men här är hur som helst de bidrag jag tippar går vidare från torsdagens final:
Armenien: Apricot stone – bra etnopop.
Azerbaijan: Drip drop – favorittippad Rihanna-ballad.
Danmark: In a moment like this – sätter sig på en gång.
Georgien: Shine – fin låt, bra sångerska.
Sverige: This is my life – äkta känsla som sticker ut.
Israel: Milim – samma som ovan.
Kroatien: Lako je Sve – riktigt bra låt, framförd av supersnygg trio. Favorit!
Rumänien: Playing with fire – smaklös men medryckande duo.
Litauen: East European Funk – typisk plojschlager.
Turkiet: We could be the same – MTV-rock.
Schweiz: Il Pleut de L’Or – klassisk gaydiscoschlager.
Skrivet av
Catia Hultquist 08:00, 25 maj 2010 i kategori Allmänt, Spaning
Dags för semifinal 1 i Eurovision song contest. Den som läst min mediekrönika i måndags och tidigare blogginlägg vet att jag är inbiten schlagerfantast.
Om man ska gå efter bidragens officiella videor verkar årets trend vara fjärilar. Fjärilar fladdar runt lite här och var, i dekoren, i håren, i sångtexterna. Vad det nu betyder?
Det här är ingen experttippning men väl min personliga schlagernördlista över vilka jag tror kommer att gå vidare i tisdagens (för övrigt ganska bleka) semifinal.
Belgien: Me and my guitar – hundögd gitarrkille med pojkbandslåt.
Grekland: Opa – grekisk dänga vi hört förut.
Lettland: What for? – bästa melodin i semi 1, varning för falsksång.
Island: Je ne sais quoi? – habil discoschlager, stabil sångerska.
Malta: My dream – ballad framförd av Liza Minelli-kopia.
Portugal: Há Dias Assim – gullig sångerska, rar låt.
Serbien: Ovo Je Balkan- mystiskt stylad gosse sjunger balkapop. (se själv i videon nedan – bara i schlagerfestivalen).
Slovakien: Horehroní – melodi som biter sig fast, dags att lära sig uttala titeln?
Moldavien: Run away – tjatig men effektiv, discoschlager,
Fram med chipsen och the eurovisionfeeling!
Skrivet av
Catia Hultquist 11:20, 22 april 2010 i kategori Relationer, Spaning
Alltså vad är det med män och förlossningar – och MAT? Nyligen var det en hel nöjesartikel i en kvällstidning som handlade om hur popstjärnan Ola Salo fyllt frysen med en massa snabbmat som han skulle äta under sitt barns födelse.
– Jag har fått mängder av råd av de andra i bandet. Martin har tipsat om att man ska ha med sig piroger till BB. Han säger att de har mat till mamman men inte till den blivande pappan på BB. Det är dessutom mat som man kan äta med en hand, så man kan ge massage eller något annat med den andra handen, säger Salo.
Under mellanrubriken ”Går snabbt att värma” får vi sedan veta att det är just frysta piroger som Ola Salo bullat upp med inför den stora tilldragelsen.
Fenomenet manlig matbesatthet under förlossning kom upp i min egen bektanskapskrets redan för flera år sedan. Under en tacomiddag med ett antal par diskuterar vi mannens roll under förlossningen. När det går upp för de manliga förlossningsoskulderna att det inte finns mat till pappan på BB – bara till mamman – uppstår stor upprördhet.
De (dåvarande pojkvännerna) kommer liksom inte vidare i samtalet. Helt plötsligt framstår matproblemet som det absolut mest väsentliga att lösa inför en utdragen förlossning. Vi (flickvännerna) försöker prata om doulor och smärtlindring men det är absolut omöjligt.
Någon av killarna (definitivt en expojkvän) föreslår att doulan kunde ha som främsta uppgift att värma mat och fixa mackor till mannen under förlossningen. Det var lite som en bisarr skräckfilm parat med Solsidan.
Och just när du trodde att mardrömmen var över kommer artikeln om Salos BB-piroger.
Nu får jag dessutom höra att det enda dagens blivande fäder sitter och ältar på pappakurserna anno 2010 är just detta – vad de ska äta för mat samtidigt som deras tjejer krystar fram en bebis. Som sagt, Felix Herngren, här har du en hel guldgruva för kommande Solsidan-avsnitt.
Och föresten, grattis till lilla Judith, Ola! The Ark stjärnan fick sin lilla dotter i början av veckan. Hur många piroger som gick åt avslöjar inte artikeln.
Skrivet av
Catia Hultquist 12:10, 15 april 2010 i kategori Allmänt, Relationer, Spaning
Nu har det hänt. Kari Ann har blivit utkörd från ”Sex rehab med Dr Drew”. Kari Ann är den svårt störda fd skönhetsmissen som fastnat i en kombination av trotsålder och pubertetskris på grund av sina olika missbruk.
Som vanligt blev Kari Anns dramaqueen-utbrott det stora samtalsämnet på behandlingshemmet, och som vanligt var det lika intressant att se hur de olika patienterna reagerade: fd rockstjärnan som hamnade i kris när mamma dog, fd modellen som övergavs av sin alkoholiserade far, porrstjärnan som blev en sexrobot efter en våldtäkt . . .
Jag kan inte hjälpa det. Jag inser att det inte är speciellt pk. Men jag är helt besatt av ”Sex rehab” – Kanal 5:s dokuserie om ett amerikanskt behandlingshem för sexmissbrukare. Och det sämsta med programmet är ju att den är på riktigt, att de trasiga personerna i serien finns på riktigt och att den därför lämnar efter sig en bitter känsla av skuld.
Jag önskar att det fanns ett ”In treatment” på samma tema som Sex rehab, dvs en variant med skådespelare istället för riktiga människor. För faktum är att detta program har någonting att lära ut, något om hur det är att vara människa i en sexfixerad, stenhård och konsumistisk samtid. Och alla ni som inte tror att det finns något som heter sex- och relationsmissbruk bör definitivt se programmet. Missa inte sista avsnittet nästa onsdag.
Hur ska jag klara mig när programmet tar slut? Finns det ett rehab för sånt?
Skrivet av
Catia Hultquist 12:13, 13 april 2010 i kategori Allmänt
Jaha. Nu är det så kallad babyboom i Stockholm igen. Det verkar ju liksom inträffa med jämna mellanrum. Men politiker och vårdansvariga verkar alltid lika förvånade, chockade och tagna på sängen. Kaos på överfulla BB och födande kvinnor som hänvisas kors och tvärs. Och i värsta fall till Uppsala eller Västerås.
Alla som någon gång fött barn och varit med vid en förlossning vet vilken mardröm detta hänvisnings-scenario är. Och det är som sagt inte första gången vi läser om detta. Eller hör kommentarer som den nedan från Nicole Silverstolpe, chefsbarnmorska vid förlossningen på Danderyds sjukhus:
–?Omföderskor vågar vi sällan skicka, för där kan det gå så fort. Men förstföderskor som inte har alltför tätt mellan värkarna tvingas vi ibland hänvisa.
Det paradoxala är ju att det är just förstföderskor som behöver tryggheten av en fast BB-plats som mest. Men det kanske är psykologiskt lättare att hänvisa en kvinna som inte riktigt vet vad hon står inför.
I hur många århundranden till ska vi behöva läsa om detta stenåldersbemötande av födande kvinnor? Hur svårt kan det vara? Lös detta en gång för alla. Nu!
Skrivet av
Catia Hultquist 12:11, 8 april 2010 i kategori Allmänt, Spaning
”Han hade slösurfat, ett klick in till Expressen, den skränande rubriken, kallsvetten, skakningarna, hur han spytt och tappat datorn i golvet.
Sen Niki i telefon: ”Döda mobilen!”
Han stängde av den . In i datorn och radera filerna. Helvete. helvete, helvete.”
Stycket kommer från Torbjörn Nilssons lysande bok ”De omänskliga” om politikens bakgård (som även Thomas Lerner skriver om på Insidan idag). Det första jag kommer att tänka på när jag läser om den unge fd folkpartisten Per Jodenius i citatet ovan i är de kårpolitiker jag kom i kontakt med när jag jobbade som journalist på studenttidningen Gaudeamus på Stockholms universitet. Inte bara för att flera av dem figurerar i ”De omänskliga” i äldre, mer utstuderade versioner och med finare befattningar, utan för att jag drabbas av precis samma känsla när jag läser Nilssons bok som jag gjorde då.
Den här tanken: det här är onekligen en sort som är lite speciell, de verkar leva i en helt annan värld. Som om de är med i ett spel.
Redan då på kåren talades det om valfusk, kupper, manipulationer och ränker. Och framför allt maktspel – fast på studentpolitik-nivå. Så det var ju aldrig någon som tog det riktigt på allvar.
Min andra tanke är att det smutsiga maktspelet inte bara känns bekant från politiker-världen. En historia som påminner om Jodenius och folkpartidataintrånget är den om en ung man som vill upp till varje pris och jobbar på en kvällstidning. Just den här tidningen låg vid Globen, men det skulle kunna vara vilken redaktion som helst tror jag. Eller företag. Eller myndighet. Maktspelet finns där makten finns.
Skrivet av
Catia Hultquist 11:38, 25 mars 2010 i kategori Allmänt, Relationer
Det finns ett antal nyckelmeningar i gårdagens omskakande inslag i ”Uppdrag granskning”. Det som handlade om Linnea som våldtogs av den populära Oskar på Bjästaskolans toalett när hon var 14.
Det är när Linneas kompis Amanda ska försöka förklara varför alla i samhället utanför Örnsköldsvik, vuxna och barn, verkade ta parti för Oskar, trots erkännande och fällande dom.
- Det är väl det att pojkar är mer värda än flickor.
Men det som framkallade riktigt kalla kårar var ändå de ”vuxnas” uttalanden i programmet. Och då tänker jag inte bara på de anonyma 50-åriga tantrösterna från helvetet som menade att Linnea hade velat detta själv och anmält Oskar som hämnd.
Eller den kvinnliga rektorn och läraren som försökte förklara varför det var så viktigt att Bjästaskolan var ”neutral” i det krig som uppstod på skolan mellan pojken och hans anhängare och våldtagna Linnea. Även sedan domen mot pojken fallit.
Men när både den manliga fritidsledaren och prästen (Lennart Kempe) ska förklara uppslutningen bakom förövaren och båda använder snarlika uttryck – ”jag tyckte synd om grabben” – förvandlas de kalla kårarna snabbt till ilska.
På kvällen efter att prästen välkomnat Oskar med öppna armar till kyrkans (och Linneas) skolavslutning, trots att han då var dömd och inte fick vara i närheten av Linnea, begick Oskar ännu en våldtäkt.
Sällan har jag sett en så tydlig bild av det gammelpatriarkala Sverige – så levande, så välmående.
Inslaget debatteras i kvällens SVT:s debatt 21.30.
.jpg)
Mest kommenterade