Operasångaren José Carreras belönades för sina insatser i kampen mot mot leukemi när Världsekonomiskt Forums möte öppnades officiellt på onsdagskvällen. Han tackade genom att sjunga en napoletanskt stycke där temat är passion.  Det kunde behövas i en annars ganska kylig miljö, både utomhus och i debatterna.

Dag ett vid Davosmötet blev ( i de delar som är tillgängliga för medierapportering) en uppvisning av asiatiskt självförtroende och amerikansk osäkerhet, medan europeerna spelade en mer undanskymd roll – utöver ryske presidenten Dimitrij Medvedevs öppningstal. Andra kontinenter som Afrika eller Sydamerika fanns över huvudtaget inte med.

Detta anger tonläget, även om programmet blir mer sammansatt framöver. Relationen mellan USA och de asiatiska giganterna Kina och Indien framstår hittills som ganska svala, även om man är väl medveten om sitt ömsesidiga beroende.  Andra får nog hojta till för att märkas, vilket man räkna med att Frankrikes president Nicolas Sarkozy gör i sitt kommande tal.

Nordens stund har ännu inte kommit, men intresset är så stort att mötet med Fredrik Reinfeldt och de andra ländernas politiska ledare är fulltecknat. Det borde betyda att man byter till en större lokal, men något svar finns ännu inte att få.  Att berätta om Sveriges framgångar utan att medierna ges plats att rapportera var nog inte vad statsministern hade tänkt sig med sin resa till Davos.

Årets Davosmöte, det 40:e i ordningen, är slut. På fyra dagar hinner det hända åtskilligt, vilket väl har framgått av rapporteringen i DN. En avslutande analys kommer i måndagstidningen.

Innan dess finns det anledning att reflektera något över varför dessa möten som Världsekonomiskt Forum årligen arrangerar i Davos har blivit en sådan institution. Förklaringen ligger i hög grad hos en person, Klaus Schwab.

Som ung professor i företagsekonomi insåg han för 40 år sedan att det fanns ett behov av att föra samman ledande personer från olika samhällsområden. Företagens intressenter är inte enbart aktieägarna, utan också deras långivare, anställda, kunder osv. Dessutom finns en politisk omgivning och kunskapskällor som forskare och samhällsdebattörer.

Dialogen mellan dessa grupper har blivit Davosmötens kännetecken. Formatet har vuxit enormt till en verksamhet som pågår året runt, med möten på många platser i världen. Världsekonomiskt Forum är numera en stor organisation, men fortfarande med Klaus Schwab i ledningen.

Ett skäl till hans framgång har varit trendkänsligheten. Det gäller att varje år hitta ett tema som känns angeläget och väcker intresse. Samtidigt får det inte vara så kontroversiellt att Davosmötet slits sönder av konflikter.

En annan anledning är förmågan att dra till sig toppnamn: många ledande personer kommer årligen till Davos, dessutom gäller det att varje år skapa intresse genom något extra. I år fick det bli inledningstalet av Frankrikes president Nicolas Sarkozy, vilket inte riktigt nådde upp till tidigare höjder.

Men främsta orsaken är ändå den informella miljön, där eliten på olika områden kan samlas till egna möten. Många av de företagsledare som finns på deltagarlistan syns knappt alls i kongresscentret där debatterna äger rum. De är fullt upptagna med sammankomster som inte syns i det officiella programmet – och anser att tiden på så sätt används oerhört effektivt.

Politikerna gör likadant, även om de också är intresserade av att uppmärksammas. Nätverkandet är bland det viktigaste vid Davosmötet och gör det intressant för många att komma hit, trots den höga avgiften. Medierna slipper betala, men får finna sig i att endast kunna delta i delar av programmet.

I år har färre svenskar än tidigare deltagit, såväl företagsledare som journalister. Regeringen har dock varit företrädd av tre ministrar. Men Sveriges vikt blir mindre när det ska finnas mer plats för tillväxtländer som Kina, Indien och andra. Davosmötet återspeglar på så sätt hur världen håller på att förändras.

Själv har jag följt Davosmötena sedan 2000, vilket är ganska länge men ändå inte mer än en fjärdedel av deras historia. Men nu är det slut för i år och därmed också för Davosbloggen.

Davosmötet är fyllt av kontraster och oväntade sammanträffanden. Allt är inte glamour, även det kan bli intrycket på hotellet Belvedere där högdjuren håller till och många av festerna och mottagningarna äger rum.

Jag har slunkit in på några stycken dit medierna egentligen inte har tillträde, i släptåg på DI-kollegan Sophie Nachemson-Ekwall som har vit deltagarbricka och därför rör sig i en högre division. Själv har jag – liksom de flesta journalister – orange bricka, vilket ger begränsat tillträde vid Davosmötet.

Roligast var McKinseys fest där det, såsom tidigare år, spelade ett fantastiskt medryckande bluesband från New York – särskilt influget för detta evenemang. Trycket i lokalen var enormt och där fanns alla man skulle vilja prata med, men ljudnivån hindrade annat än korta samtal.

Därifrån är det långt till den enkla övernattning som jag har hittat i grannstaden Klosters, eftersom nästan allt var upptaget i Davos. Det är inget fel alls på stället och värdfamiljen är mycket vänlig, men döm om min förvåning när jag upptäckte att halva huset är en ladugård med ett tiotal kor!

På morgonen tar jag tåget från Klosters till Davos, en resa på 20 minuter. Men på kvällen är det bättre att åka med Davosmötets minibuss som ger skjuts ända fram till porten. I denna buss uppstår ibland intressanta möten.

Mest fascinerande var kvinnan från Iran, förkämpe för mänskliga rättigheter och tidigare parlamentsledamot. Hon berättade om alla hemskheter som möter oppositionella mot regimen, men betonade ändå sin optimism. Riktigt varför var svårt att förstå, men man kunde inte annat än imponeras.

Att sådant ryms vid Davosmötet är viktigt. Där finns mycket mer än toppolitikernas och finansmännens värld. Men det kan behövas en bussresa för att upptäcka det. 

Davosmötet uppfattas med rätta som en samlingspunkt för människor med makt. Men det finns också ett annat möte som kallas Open Forum och håller till i en skola. Där hölls på torsdagskvällen ett mycket välbesökt möte om vad det finns att lära av finanskrisen.
När jag kom dit, något sent, så fick jag biljett nummer 419. Lokalen, som är skolans aula, var helt enkelt fullsmockad med intresserade personer – många från allmänheten som inte har tillträde till Davosmötet.
Men när kunde alla lyssna på och ställa frågor till Frankrikes finansminister Christine Lagarde, ekonomipristagaren Joseph Stiglitz,  den schweiziska bankföreningens ordförande Patrick Odier, den turkiske bankchefen Zija Akkurt och flera andra. Mötet var lättsamt och samtidigt seriöst, publiken lät alla komma till tals utan styras av egna sympatier.
Det var folkbildning av bästa slag, där man uttrycker sig enkelt men inte ryggar för svåra frågor. Mötet höll på nästan en halvtimme längre än planerat, eftersom det fanns så mycket att säga och fråga om.

Davos är en ort för vintersport, men första dagen på Davosmötet har gått fotbollens tecken. Sydafrika som VM-arrangör i sommar har tagit över, under ledning av president Jacob Zuma.

De journalister som finns här kallades till en lunch där presidenten vältaligt berättade om fotbolls-VM:s betydelse för Sydafrika och hur väl man kommer att lyckas organisera arrangemangen.

Entusiasmen var stor tills någon frågade om säkerheten för spelarna, med tanke på vad som nyligen hände i Angola där flera fick sätta livet till.

Jacob Zuma förklarade då att Angola ligger långt från Sydafrika, fyra timmars flygresa. Dessutom har man en annan historia bakom sig. Avstånden i olika avseenden gör att det inte finns minsta anledning att dra oroande paralleller.

Sedan kunde presidenten övergå till nästa fråga om Sydafrikas egna chanser i VM-spelet, som han givetvis ansåg som goda – oavsett att det tidigare inte har gått särskilt bra.

Ekonomin ska dessutom få extra skjuts genom alla investeringar i infrastruktur ‘och tillresande besökare. Några problem finns inte – och så är det inte tid för fler frågor.

Sydafrika gör en skicklig marknadsföring och Jacob Zuma är onekligen en person med utstrålning och charm. Men hur notan för fotbolls-VM ser ut blir man inte klok på. En viktig post ligger helt vid sidan om de ekonomiska och handlar om självkänsla - att Afrika, med presidentens ord, inte längre ska vara den mörka kontinenten. 

Nu är det inte långt kvar till Davos. I morgon bitti börjar Världsekonomiskt Forums årliga möte i den schweiziska alpstaden. Just nu sitter på tåget och betraktar ett snöigt landskap, samtidigt som jag studerar mötesprogrammet.

Det blir välfyllda dagar från onsdag till söndag, med en blandning av ekonomi och politik. Företagsledare och politiker ska träffas och byta synpunkter samt lära av vad forskare på olika områden har att säga. Sedan blir det mängder av korridorsamtal, cocktailpartyn och diskreta möten som mediernas representanter inte kommer i närheten av.

Temat för årets möte är: tänk om, gör om, bygg om! Det handlar om vad som ska hända efter krisen, men utan att tala om hur. Dessa frågor ska de cirka 2 500 mötesdeltagarna själva ge svaren på – eller ta med sig hem.

På förhand verkar dock som om bankfrågorna kommer att spela en huvudroll. President Barack Obama har med sina utspel mot Wall Street satt dagordningen även i Davos. Han kommer inte hit, men hans ekonomiske chefsrådgivare Lawrence Summers kommer att få ta emot åtskilligt med kritik.

Det kan bli livligt om alla inte håller sina starka temperament i styr. Vid tidigare Davosmöten har det förekommit urladdningar, men då främst mellan politiker. Förra året gällde detta Turkiets premiärminister Recep Tayyib Erdogan och Israels president Shimon Peres.

Hur det blir i år går ännu inte att förutse: Davosmötena, där jag hittills har bevakat ett tiotal, har en tendens att gå sina egna vägar. Något oväntat ska hända, annars skulle årets möte bli förutsebart och tråkigt.