Kanske beror det på att jag erkänt att jag i min ungdoms giriga dumhet nappade på ett pyramidbrev.

Varför har annars min mejlbrevlåda svämmat över av olika förmånliga erbjudanden om snabba, riskfria pengar? 

Ett av breven skickades någon gång i höstas – men ni vet hur det är, även elektronisk post kan ta tid att nå fram. Det kommer från en högt uppsatt person inom amerikansk politik. Det kittlar ju lite.

Här är det, i något förkortad version och översatt till svenska.

Kära amerikan,
Jag är nödsakad att be dig om hjälp i en brådskande, hemlig affärsangelägenhet med en penningtransaktion av enorm magnitud.
Jag är finansminister i Amerikas Republik.
Mitt land har haft en finanskris som har orsakat behovet av en stor överföring på 800 miljarder US-dollar. Om du kan hjälpa mig med detta kommer du att bli rikligt belönad.
Den här transaktionen är 100 % säker. Men det brådskar.
Vi behöver en check in blanco. Vi behöver pengarna så snabbt som möjligt.
Min familjeadvokat rådde mig att leta efter en pålitlig och trovärdig person som kan agera mellanhand så att pengarna kan överföras.
Var snäll och svara med alla dina bankuppgifter, även dina barns och barnbarns.
Skicka till wallstreetbailout@treasury.gov, så för vi över din andel av transaktionen.
Så snart jag får uppgifterna återkommer jag med detaljerad information om säkerheten som kommer att användas för att skydda fonderna.
Er tillgivne finansminister
Henry M. Paulson 

Nej, just det där brevet kom faktiskt från boken ”Hej Finanskris” där Wera Minth samlat exempel på galghumor finanskrisens spår (Ersatz förlag).

Här är ett axplock från inkogen, några av de verkliga mejl som strömmat in:
* Collins Ropars: Mejlar om ett hemligt arv och påminner om att han mejlat tidigare.
* Regina Braam, Promotions Co-ordinator: Lottervinst!
* John Hayward: Hemligt arvet igen.
* James Harry: Hemligt arvet igen. Mejlet på norska denna gång. Ovanligt.
* Mrs.Jacg Veldman: Lotterivinst.
* Glo Suzzymith: Lottervinst.
* Mrs. Roselyn Gomez: Lottervinst (samma dam som skrivit tidigare). 

Gäsp. Visst är bedragarna förvånansvärt fantasilösa?

Nu är jag populär minsann.

Banktjänstemannen Kevin Brown, marknadsföringschefen Roselyn Gomez och privatpersonen Julian Philip har alla tre skrivit personliga mejl till mig inom loppet av en vecka.

De är måna om min hälsa. Julian Philip kallar mig till och med sin allra käraste. Och så vill de ge mig pengar!

Kevin Brown har upptäckt att jag kan vara en arvinge till en av hans kunder som dog i en flygplanskrasch för några år sedan och som hade massor med pengar.

Julian Philip lovar att ge mig en viss andel av en fond som hon bara kan få tillgång till om jag hjälper henne.

Roselyn Gomez berättar att jag vunnit första pris i en tävling.

Det enda jag måste göra för att få pengarna är att … och så har de lite olika förslag på hur vi ska etablera en kontakt.

Mest skrattar jag åt Kevins mejl. Så här skriver han: ”Du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen.”

Allvarligt talat. Vem går på den här typen av mejl? Någon måste ju göra det, annars skulle de väl upphöra?

Kanske är jag medskyldig. En gång i min ungdom nappade jag faktiskt på ett pyramidbrev. Det är sant! Jag blir alldeles röd och ryser av skam när jag tänker på det.

En av mina kompisar övertygade mig om att det var värt ett försök. En blandning av girighet och dumhet fick oss att sätta in några hundralappar på ett postgirokonto och spänt vänta på de tusenlappar som skulle forsa in på våra konton.

Föga förvånande uteblev pengaströmmen.

När min man pluggade hade han en föreläsare i nationalekonomi som gillade att berätta om sitt favoritexperiment hämtat från verkligheten.

Han köpte godis av tre sorter – choklad, lakrits och så tror jag att det var någonting segt, antingen surt eller sött.

Sen gav han godiset till barnbarnen. Men inte som man kunde tro – lika mycket av samma sort till alla. I stället fick ett barnbarn all choklad, ett annat fick all lakrits och det tredje fick resten.

Sen lutade han sig tillbaka och såg ekonomisk teori omvandlas till praktik. Utbud och efterfrågan gav tillångsslagen (godiset) perfekta marknadsvärden när barnen bytte varor (godis igen) med varandra.

Normalt? Kanske inte, men en effektiv illustration av hur prissättning sker på en fri marknad.

Välkommen tillbaka efter en godisstinn helg!

I helgen skrev vi om Marit Paulsen och hennes tankar kring ekologisk mat. Det väckte reaktioner. I stället för att hädanefter svara alla läsare en och en gör jag ett samlat försök här. Kanske kan kommentarfunktionen leda till ytterligare debatt.

Först några klargöranden.

* Nej, jag är inte avlönad av kemilobbyn i Bryssel. Jag vet inte om du som undrade på allvar faktiskt trodde det. Ibland svallar känslorna över när man skriver mejl, jag vet.

* Ja, jag äter kött. Jag tycker att det är gott. Men du som tycker att vi inte lyfte fram att vegetarisk kost är bättre för miljön än köttmat har inte läst artikeln ordentlig. Ett av tipsen är ju just att äta mindre kött.

* Ja, jag tycker att jag lever upp till journalistiska krav på ett kritiskt förhållningssätt. Det framgår med all önskvärd tydlighet att Marit Paulsens uttrycker åsikter. Ingenstans står det att detta är SANNINGEN, nåde alla som tycker något annat. Tvärtom framgår det att det pågår debatt inom området, och att det Marit Paulsen hävdar är kontroversiellt.

* Man måste inte som journalist hålla med den man intervjuar. Jag tycker dock att det är bra när ett område som angår oss alla debatteras och olika åsikter kommer fram.

Dessutom – hör och häpna – jag handlar själv ekologiskt. Jag gör det för att jag tycker miljöfördelar överväger eventuella nackdelar. Jag gör det också för att jag tror att jag därmed är med och skapar en marknad för produkter som är hållbart odlade. Även om det kanske betyder att man tar fram bättre bekämpningsmedel, inte bara satsar på ekoodling.

Värt att notera är dock att jag har ett jobb med bra lön, och min man har också ett jobb med bra lön. Vi har råd att köpa ekologiskt. (Men just ekogurkan lägger inte jag i korgen när kilopriset är absurda 84 kronor).

Fast när ekogurkan kostar 38 kronor tycker jag att det är bra att visa att det finns andra sätt att bidra till ett mer hållbart samhälle än att äta eko. Man kan äta efter säsong (Här i Sverige gäller förenklat: höst och vinter – det som växer under jord. Vår och sommar – sånt som växer ovan). Man kan lägga av med att slänga mat.

Här är några bonustips på hur restmat blir festmat som inte fick plats i artikeln.

* En dag i veckan kan man kan ha ”stora restdagen”. Då tager man vad man haver kvar från veckan som gått och blandar med äggstanning till en bondomelett, ugnsomelett eller ett slags makaronilåda (makaroner kan bytas ut mot bulgur, couscous eller dylikt.)

* Grönsaker som vissnat blir som nya i en ljummen woksallad. Det går bra med lite av varje.

* Kokt potatis är bra restmat. Kan stekas, till exempel till pytt, skäras i bitar till sallad, stuvas eller skivas till en gratäng. Om stora mängder kokas i början av veckan sparas dessutom tid.

* Kallt potatismos – blä? Blanda med ägg, mjöl och mjölk och gör frasiga potatisplättar.

* Rester av ris eller pasta kan stekas till pytter eller användas till risotto.

* Pizzafyllning är en annan resträddare.

* Använd frystejp och märkpenna för att ordentligt märka det du fryser in. Annars blir det liggande, eftersom du inte vet vad du har.

*  Röj i frysen! Annars blir den bara en förstation till soptunnan.