Finns det det något av Dagens Nyheters material som vi kan ta betalt för på nätet eller i mobilen? frågar Bosse Hedin på Mindpark.se i SvD.se:s bloggstafett om betalning på nätet. Javisst. Men då är väl saken klar? Då är det ju bara att lägga ett betalsteg framför artiklarna, så får vi ordning på webbfinanserna.
Så enkelt är det inte, vilket också Bosse Hedin konstaterar. Det är inte någon naiv ”information-vill-vara-fri-på-nätet-idealism” som gjort att de flesta sajter valt annonsfinansiering hellre än betalmodellen. Utan en insikt om att medieföretagens gamla ekonomiska modell inte fungerar lika väl i den digitala världen.
Visst finns det betalningsvilja på nätet. Men breda allmänna nyhetssajter har haft svårt att få rejäla intäkter genom att ta betalt för läsningen av nyheter. Några har försökt (framför allt under förra lågkonjunkturen), men sedan släppt betalspärren efter trafikfall som sänkt annonsaffären. Den ekonomiska krisen det senaste året har åter gjort betalfrågan het.
För att trycka en tidning och distribuera den till en publik krävs enorma investeringar. Få aktörer har den styrkan. På webben är trösklarna minimala. Vem som helst som har en internetuppkoppling och en dator kan skriva och nå ut, inte bara i det egna närområdet utan över hela världen.
Skiftet är hisnande. Tidningen är inte längre med självklarhet det viktigaste demokratiska torget, där de flesta relevanta samhällsdebatter startas och förs. Nyheter, opinionsbildning, trender och rykten sprids på nätet snabbare än influensavirus. Den öppenhet, den rikedom på information och de olika perspektiv som internet ger är revolutionerande och sant demokratiserande. Även om det innebär stora ekonomiska utmaningar för många mediebolag (inklusive mitt eget). Informationsoligopolet är en gång för alla borta.
Bör den här utvecklingen hejdas? Kan den ens stoppas genom betalsteg på ett antal (eller alla) mediesajter? Nej.
I ett öppet, demokratiskt samhälle är det omöjligt att återskapa forna tiders nyhetsbrist. Någon annan kommer att rewrita papperstidningarna eller det som finns bakom betalstegen. Webben ger omedelbar access till oändliga mängder källmaterial över hela världen.
Någon brist på allmänna nyheter och senaste nytt kommer vi inte längre att ha. Men i en tid som präglas av extremt informationsöverflöd finns det andra saker som blir bristvaror. Såsom tid. Sammanhang. Analys. Förklaring.
Alla berättar vad som hänt. Men varför hände det? Vad tror initierade bedömare kommer att hända härnäst? Och hur berätta ett komplicerat skeende på ett begripligt och medryckande sätt? Här närmar vi oss det som är kärnan i det journalistiska uppdraget. Vanan att göra korrekta nyhetsbedömningar. Perspektiven. Sakligheten. Oberoendet. Det relevanta urvalet. Och kontinuiteten.
Bilden av det journalistiska affärsvärdet har i många traditionella medieföretag blivit synonymt med den befintliga produkten, tidningen, tv-tablån, sajten. Men värdet sitter inte där, utan i huvudet (och hjärtat) hos engagerade journalister och i rutinen hos slipade redaktörer.
Papperstidningens affärsmodell har varit sagolikt framgångsrik, men framgången har också försatt branschen i en törnrosasömn, där affärsutvecklingen inte krävt mycket mer än en årlig formjustering av tidningen och, när man riktigt slagit på stort, en ny bilaga.
Om man i stället tar som utgångspunkt att medieföretagens egentliga affärsvärde ligger i ett journalistiskt hantverkskunnande, parat med kunskap om och respekt för läsarnas behov och intressen öppnar sig möjligheter för en betydligt mer innovativ produkt- och affärsutveckling.
Hur kan medieföretagen erbjuda nyhetsförmedling och analys på ett sätt som funkar för läsare med olika livsvanor och preferenser? Tidning på frukostbordet, javisst, men du ska också kunna lyssna på opinionsmaterialet på väg till jobbet. Få biotipsen i mobilen. Träta med tv-kritikern Croneman i kommentarsfälten, men då och då även in real life. Sippa pinot noir med Kronstam. Tipsa vännerna om Hanne Kjöllers senaste artikel. Eller kanske få serierna på frukostflingpaketet.
Musiktjänsten Spotify är gratis för den som accepterar reklamen. Den som betalar slipper annonserna. Men inte många var betalande lyssnare. Tills häromveckan då Spotify lanserade en mobiltjänst som krävde betalmedlemskap. Samma dag drog jag själv fram Visa-kortet. Exemplet visar att man inte tvärsäkert kan påstå att människor alltid kommer att bete sig på ett visst sätt. Ny teknik och nya affärsidéer ändrar hela tiden förutsättningarna. Och paketeringen av tjänsten är helt avgörande.
Därför tror jag inte på en enda saliggörande affärsmodell för medieföretagen, utan på flera. Ett betalsteg för unika och kvalificerade artiklar på webben eller i mobilen skulle kunna ge en liten intäkt som adderar till de befintliga. Men det är inte något alexanderhugg som räddar ekonomin. Och är därför inte högsta prio.
Jag skickar bloggstafettpinnen vidare till Paula Marttila: Vad krävs för att få fart på innovationskraften och affärsutvecklingen i medieföretagen? Vad är du själv beredd att betala för på nätet? Paula Marttila svarar på bloggen samesamebutdifferent.se.
.jpg)
Mest kommenterade