Den unge snöskottaren skyfflar ner en omgång, får syn på mej, och ropar från taket:
- Får du några bra bilder där nerifrån?
Jag:
- Absolut! Men hallå! Du har väl förankrat dej ordentligt.
Han:
- Ja, det är helt okej.
Han balanserar på kanten till plåttaket på Skomakargatan och jobbar med skyffeln som om han stod på fasta marken.
Själv får jag svindelkänslor bara genom att tänka mig in i hans situation där uppe i skyn.

Det påminner mej om svajmastartisterna på hög lina i min barndoms cirkustält.
Jag satt med hjärtat i halsgropen.
Och när jag ser dagens snöskottare är det lite med samma oro.
Och de balanserar ju dessutom på hustaken utan svajmaster.
Bara de inte glömmer att ta på sig säkerhetslinan.

Spontan långdans förgyllde tisdagseftermiddagen för flanörerna på Västerlånggatan. Ett hundratal ungdomar dansade fram hand i hand. Ledet sträckte sig från Mynttorget till Tyska brinken och rörde sig i riktning mot Järntorget.
 
Glada sånger sjöngs. Om det var julsånger eller inte var svårt för en icke finsktalande att avgöra. Att alla ungdomar var nyktra var dock lätt att konstatera. Därmed kan Ciceros berömda uttryck ”Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit” (ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig) avfärdas (åtminstone vad gäller finska ungdomar).

Långdansarna är nämligen glada studenter från Esbo technical high school på skolresa från Helsingfors till Stockholm. De rödklädda är kemistudenterna.

Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl gav en historisk exposé över sin arbetsplats Börshuset i lördags när han omgiven av tomteorkestern invigde Stortorgets julmarknad. Han lade särskilt ut texten om det speciella fenomen som under namnet assemblé ägde rum på 1700-talet i stora börssalen (våningen ovanför Nobelmuseet).
Vad var då en assemblé?

Assemblén var en regelbundet återkommande sammankomst där ingenting annat hände än att stadens förfranskade överklass elegant promenerade runt inomhus i stora börssalen, visade upp sig för varandra, hälsade sirligt åt höger och vänster efter konstens alla regler och samtalade enligt gällande etikett. Till dessa assembléer hade även de simplare medborgarna i staden tillträde. Dock enbart som publik. De tilläts flockas längs väggarna och begapa den mondäna världen och dess seder för att lära sig fint skick.

Fint skick var det speciellt svenska sättet att hälsa, en ganska komplicerad procedur. Man skulle vrida den ena foten bakom den andra och hasa med den längs golvet samtidigt som man bugade sig och gjorde vissa rörelsemönster med armarna. ”Därav uttrycket: Skrapa med foten”, berättade Horace Engdahl i samma ögonblick som han med ett roat leende satte ena foten bakom den andra och demonstrerade 1700-talshälsningen, varvid jag själv stod i andra tankar och missade att fotografera ständige sekreterarens eleganta rörelser.

Därmed var julmarknaden invigd och kommersen är nu i full gång.

En superkändis ska visst sälja sockervadd i år!
-Nej. Sälja sockervadd, det duger jag inte till, dementerar förre statsministern Ingvar Carlsson.
Han stannade bara händelsevis till i går vid sockervaddsboden på Stortorget för att telefonera med mobilen.

Julen är nu kommen till Gamla stan. Inte idag, men i morgon, lördag 22 november. Då snurrar tombolahjulen igång. Korven är varm. Glöggen doftar. Sockervadden klibbar. Mistlarna grönskar. Nitlotterna faller som snöflingor mot gatstenarna.

Även om julmarknaden tjuvstartat i veckan så börjar den inte officiellt förrän klockan ett i morgon. Då invigningstalar från börshustrappan en välkänd Gamla stanbo. För femton år sedan spelade han dragspel när dagisbarnen sjöng in våren på samma plats, Horace Engdahl, ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Vad ska man då tycka om Stortorgets julmarknad? Man tycker vad man vill. Själv saknar jag de numera bortrensade jultomtarna som stod i gränderna runt Stortorget och krängde papperstrumpeter med fladdrande pappersband. Barnen blåste för full hals i trumpeterna. Bölandet som av råmande kor ekade i gränderna.

På den tiden var chansen att vinna en chokladkaka på tombolan en på tjugo. Nu är den en på trettio. Då kunde man köpa nygräddade struvor och hamburgarnas föregångare parisarna, bröd med falukorv.
Annars är det mesta sig likt år från år.