Kungsanpremiär enligt planerna

Branden, den anlagda, på Kungsträdgårdens scen för två veckor sedan kunde varit värre. Som tur var kom brandkåren snabbt på plats tack vare att folk på restaurangen Victoria larmade så snart de såg eldsflammorna stiga mot skyn. Scentaket klarade sig hyggligt, likaså logerna under scenen som dock blev lätt fuktskadade. Allt arkivmaterial och alla fotografier som förvaras under scenen klarade sig också utan att skadas, berättar Sam Carlquist, Kungsträdgårdens evenemangsgeneral.

Rivningen (övre bilden, tagen för en vecka sedan) av det brännskadade byggnaderna på scenen och uppförandet  av de nya går enligt planerna. I en skylift står en man och blästrar stålställningen till scentaket (undre bilden). Den ska målas om (klicka på bilden så ser ni mannen i skyliften tydligare).

Våren i Kungsan kommer inte att försenas. Den 18 april firas körsbärsblommans dag. Då byggs en scen upp i dammen åt Hamngatan till. Dagen därpå är det planenlig vårpremiär på den nyrenoverade scenen, en efterlängtad premiär, ty när Kungsan sätter igång för säsongen då är Stockholmsvåren kommen.

Inga rävar på Hågelby gård

Lilla Julia kunde inte slita ögonen från de begagnade Barbiedockorna (övre bilden). Hennes mamma köpte fyra stycken åt Julia. Själv hade jag åkt till leksaksloppisen på Hågelby gård i Botkyrka på söndagen för att se om det händelsevis kunde finnas några gamla rävar och får att köpa. Ja spelpjäser alltså, till mitt gamla rävspel, som jag fick i julklapp, när jag var åtta år 1949.

Den fernissade träplattan med hålen i har jag kvar (mellanbilden), men de röda och vita träpiggarna som skulle föreställa får och rävar har jag slarvat bort. Jag spelade aldrig rävspelet med mina jämnåriga kompisar eftersom jag inte fick ta hem några andra barn för min styvmor. Men hon och jag brukade spela rävspelet omväxlande med Kina-schacket som också gick ut på att försöka hoppa över motståndarnas spelpjäser (kulor) med sina egna för att vinna terräng och komma in i ”hagen” på andra sidan spelplanen.

På leksaksloppisen på Hågelby hittar jag förstås varken får eller rävar men fyndar istället en stilig indian (undre bilden) som spänner sin båge i sadeln på sin häst och siktar på (får man förmoda) den vita mannen med cowboyhatten som är på väg att kolonisera hans land. I min barndom sågs indianen som den ociviliserade grymme vilden i dag ses han som tillhörig den koloniserade amerikanska ursprungsbefolkning som bestulits på sitt land. Tiderna förändras. Och i dag är det väl heller inte många barn som roar sig med att spela rävspel med varandra.

Den omutliga söndagsskolefröken

Jag har berättat historien tidigare, men jag berättar den igen. Det måste ha varit på senvintern 1947. Jag var sex år. Min mamma hade dött. Jag bodde på Tomtebogatan 4 i en styvfamilj. Jag gick i söndagsskolan på Frälsningsarmén mitt över gatan. Troget gick jag dit varje söndagsmorgon  för att lyssna på söndagsskolefröken när hon berättade om Jesus och när lektionen var slut klistrade jag in klisterbilden med motiv ur Jesu liv i min lilla därtill avsedda bok. Den lilla klisterbilden var en miniatyr av den stora planschen som satt fram hos fröken och som illustrerade veckans berättelse.

Så en söndag var jag sjuk och hade feber och fick trots att jag ville inte gå på söndagsskolan. Söndagen därpå förklarade jag för fröken att jag varit sjuk och inte kunnat komma till förra veckans lektion och undrade om jag inte kunde få den saknade klisterbilden trots att jag inte varit närvarande. Men hon var omutlig. Närvaro krävdes för bilden. Inga frånvaroskäl godkändes. Djupt besviken bestämde jag mig för att aldrig mer gå på söndagsskolan. Nu när det fattades en bild i serien var det ingen idé att fortsätta lyssna på sagorna om Jesus.

Jag minns inte om jag fick tillåtelse från mina styvföräldrar att sluta med en gång. Men jag slutade och har inte satt min fot i lokalen sedan dess på sextio år. Häromdagen gick jag in. Inte mycket var sig likt. Men pelarna i stora salen finns kvar. Nu säljer man gamla kläder, skor och möbler i lokalen. Myrorna har tagit över.

Klimatkärringar på Sergels torg

Klimatkärringen Kim Anderzon (i rött huckle) höll ett brandtal på Sergels torg fem i tolv på lördagseftermiddagen. Mot den globala uppvärmningen.
Det var premiär för klimatkärringarna och vädergubbarna, de kallar sig så, medlemmarna i ”Tiden är knapp”-rörelsen, som ska stå på Sergels torg varje lördag 11.13-13.00 fram till FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december i år. Bland kraven finns: nedläggning av Bromma flygplats, stopp för privatbilar i innerstan och höjd skatt på olja, kol och gas.

-Politikerna behöver känna att vi som är här i dag är beredda att prioritera och ställa om våra vanor, vår livsföring, vår produktion och våra transporter till en fossilfri ekonomi. Vi måste rädda våra barnbarns framtid, sade Kim Anderzon. Och Lasse Naumburg trummade (bredvid Kim Anderzon på bilden) ut samma budskap på sin solotrumma. Han uppmanade alla att komma till Sergels torg på lördagarna och ta med sig trummor eller ölburkar med ärtor i.

-Vi ska skapa största trumsolot här på Sergels torg för ett bättre klimat, sade han.

Nya tider på Fisksjöäng

Fisksjöäng vid Fiskartorpet är sig inte likt. Borta är hela det sunkiga industriområdet. Jag minns en lada med försäljning av utgångna reservdelar till gamla bilar, jag tror det var Mercedez. Sen var det nog en hel del ljusskygg verksamhet i området. Nån har berättat om hur röken av bränd plast kunde vara outhärdlig ibland. Folk brände kablar för koppartrådens skull.  Men det är länge sedan. Fisksjöäng jämnades med marken år  2003 läser jag nånstans. Tiden går snabbt.

I dag går hornförsedda kossor med håret över ögonen och betar i godan ro. Det är Djurgårdsförvaltningens skotska boskap av märket Highland Cattle med sina gulliga kalvar som hindrar förbuskningen och håller snyggt på ängarna. På det avrivna industriområdet sitter Bosse grävmaskinist i sin maskin och gör i ordning marken. Han minns att Vin och Sprit hade nåt upplag här i mitten av 80-talet. Han har också hittat mängder med glas vid uppröjningen av området.

Bosse grävmaskinist assisterar också vid tunnelbygget. Från Fisksjöäng till ställverket i Hjorthagen ska nämligen den i dag luftburna kraftledningen grävas ned under jord i en kilometerlång tunnel som just är färdigsprängd (om jag inte tar fel). Schaktet ned till tunneln är enormt, som ett jättelikt gammaldags gruvhål. Där nere ser jag några tennsoldatsmå byggnadsarbetare jobba i sina orangea västar.

Vilken scenförändring sedan jag var här sist. Till det bättre förstås. Ända kan jag sakna gamla Fisksjöäng liksom jag kan sakna gamla Lugnets industriområde eller gamla industriområdet vid Hornstull. Stan får inte bli för genomplanerad och fashionabel. Det måste få finnas äventyrliga  utkantsområden också.

Kornhamnstorgs antikvariat stänger i dag

Jag vet inte hur länge antikvariatet på Kornhamnstorg har funnits. Men Harriet Löwenhjelm (1887-1918) skrev i sin kanske mest berömda dikt för cirka 100 år sedan om Beatrice-Aurore:

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Hur som helst. I dag stängs antikvariatet för gott. Det är öppet kl 11-18. Sen är det slut. Lokalen är överlåten. Till vem vet jag inte. Ingen bok är dyrare än 20 kronor. Sista chansen att fynda.

När Dan Waern tog EM-silver på Stadion

Det lutar mot att Stadions löparbanor försvinner. I går presenterades Temaarkitekters åtta olika alternativ till ombyggnad av Stadion vid Valhallavägen. I samtliga förslag utökas publikkapaciteten från 14 500 till 20 000. Det kan nog behövas. När Stadion byggdes 1912 fanns det plats för 20 500 åskådare och när AIK-Chelsea spelade en vänskapsmatch i fotboll 1936 befann sig 22 273 personer på läktarna.

Tre av ombyggnadsförslagen laborerar med löparbanorna kvar runt fotbollsplanen. I alla tre förslag blir det oproportionerligt stort antal läktarplatser på norra kortsidan. I ett av förslagen sitter mer än hälften av publiken bakom ena målet på den groteskt tillbyggda norra läktaren som skulle bli i stort sett lika hög som Stadiontornen. Hur skulle det se ut?

I de fem förslagen till Stadion som ren fotbollsarena med borttagna löparbanor är publiken mer jämnt fördelad runt planen. Dessutom kommer den närmare händelsernas centrum. Det är med andra ord inte svårt att räkna ut vad Djurgårdssupportrarna har för uppfattning i ombyggnadsfrågan.

Går det verkligen inte att utöka publikkapaciteten till 20 000 med publiken jämnt fördelad runt arenan i ett förslag med löparbanorna kvar?  Det borde gå. Jag tror det. Men om inte är jag beredd att ändra uppfattning och offra löparbanorna. Men vad spelar det för roll vad jag tycker. Det är inte jag som bestämmer. Jag får leva på minnet av de svenska EM-framgångarna i fri idrott på Stadion 1958 när Dan Waern tog silver på 1 500 meter och Richard Dahl med dykstil hoppade över ofattbara 2,12 i höjdhopp och blev Europamästare under publikens gränslösa jubel.

Alla som vill påverka politikerna i Stadionfrågan bör höra av sig till Stadshuset före 20 april. Då går remisstiden ut. Före sommaren fattar politikerna avgörande beslut om Stadions framtid.

Restaurang Strömmen stänger på söndag

Restaurang Strömmen vid Slussen slår igen på söndag. Krögaren sedan femton år kommer inte överens med värden. Ständiga hyreshöjningar och uteblivet underhåll gör att han anser det omöjligt att fortsätta. ”Jag lämnar tillbaka kontraktet till värden.”  Därmed stänger restaurangen med Stockholms bästa utsikt över Slussen och Saltsjön. Ja, Gondolen, under gångbron till Katarinahissen, har förstås en motsvarande utsikt, men den kostar därefter.

Restaurang Strömmen hette från början Röda Restaurangen. Den ersatte en kaffebar på nedre Slussplanet som hade en uteservering uppe på Ryssgården. De två var förenade med en vacker spiraltrappa. Kaffebarnen från 1936 var ritad av den gamle stadsträdgårdsmästaren Holger Blom. En av hans anställda, arkitekten Lars Fries, ritade Röda Restaurangen som byggdes 1954 vid tunnelbanans förlängning från Slussen norrut över vattnet mot Gamla stan. När Röda Restaurangen sedan byggdes om 1966 och de röda emaljplattorna byttes ut mot en blå exteriör döptes restaurangen om till Strömmen.

Spårvagnsbrand när Ivar Lo sålde julgranar

Ivar Lo-Johansson berättade att han slagits med vägglöss i Ebba Brahes palats på Götgatan och att författarkollegan Gunnar Ekelöf en tid bodde i samma hus som han själv på Bastugatan 21 (huset längst till höger på bilden). Det berättade han för den unge Thorleif Hellbom i början av 1940-talet. För sitt enskilda arbete intervjuvade gymnasisten Thorleif Hellbom också författaren Erik Asklund, Jerka kallad, på Heleneborgsgatan. Erik Asklund berättade om en brand i spårvägsstallarna vid Yttersta Tvärgränd. Just denna brand upplevde också Ivar Lo i sin egenskap av julgranförsäljare i hörnet av Hornsgatan och Ringvägen. Vid samma tillfälle stod författaren Eyvind Johnson och bevakade en insamlingsbössa för Frälsningsarmén i det motsatta gathörnet. Om denna händelse skrev Ivar Lo en dikt (publicerad i hans enda diktsamling ”Ur klyvnadens tid”, 1931):

Det var grant ibland.
Jag minns en spårvagn som brann
vid Ringvägens hörna, Hornsgatan ut,
inunder en snöande höstnatts spann
där lågorna virvlade ut.
 

Detta och mycket mer om författarna på söder skriver före detta DN-journalisten Thorleif ”Toto” Hellbom om i sitt senaste inlägg på sin blogg. Toto jobbade i 34 år på DN och var med och startade På Stan-bilagan. För 20 år sedan gick han i pension men inte hans spänstiga penna. I sin blogg bjuder han frikostigt på Stockholmiana och minnnesbilder från förr. Dråplig är hans skildring av Majsan (Mai Zetterling) som han var ihop med en kort tid i de tidiga tonåren. Dessa små kärleksminnen från Söder runt 1940 skrevs i november 2007. Om en vecka (1 april) fyller Toto 85 år. Stort Grattis!

Låt barnen klättra i äppelträden

Femtio personer står grupperade runt ett äppelträd i Segeltorp. I mitten står Eva Lundqvist med en sekatör och en såg och visar hur man beskär fruktträdet (övre bilden). Hon ger några råd: Beskär inte för stora grenar, inte för många grenar, man kan inte göra ett stort träd litet, det är att stympa trädet, att långsamt ta död på det. Hon pekar på ett närliggande exempel (nedre bilden).

Runt tio procent, inte mer, av vattenskotten rensas bort. Tar man bort allt kommer flerfaldigt antal nya vattenskott, grenar som inte ger frukt. Bäst är kanske att vänta till eftersommaren att beskära, då växer det inte till så många nya vattenskott. Mossan på grenarna kan man ta bort med rotborste, men om man har barn eller barnbarn kan man låta dem klättra i äppelträdet så filas mossan av. Eva Lundqvist hade räknat med att det skulle komma 10-15 personer till hennes snabbkurs i trädbeskärning på söndagseftermiddagen. Det kom tre gånger så många. Trädgårdsintresset är stort i Stockholms omgivningar. Särskilt när det våras.