Skrivet av
Lars Epstein 05:59, 31 maj 2009 i kategori City, Gamla stan, Jippon, Kungsholmen, Norrmalm, Stockholmare, Södermalm, Vasastan, Östermalm
Självplågarna är ett folkrikt släkte. Många tusen samlades på Östermalms IP igår inför masstarten på Lidingövägen. De stod i rad och kissade mot ett stängsel eller tog ett bloss inför det stora man(kvinn)domsprovet (bild 1 och 2), Stockholm Marathon (bild 3). ”Varför denna självpåtagna tortyr till ingen nytta eller berömmelse?”, frågade jag DN-kollegan Thorbjörn Spängs (bild 4) som jag händelsevis stötte ihop med i vimlet. ”Jag vet inte. Jag springer loppet för sjunde gången för att försöka ta reda på det”, förklarade han leende. Hoppas han fick insikt så att han slipper springa nästa år också.
För många var det riktigt plågsamt. Inte minst för en man i badbyxor med en elastisk binda runt knät. Han var tvungen att bryta loppet redan efter två hundra meter när han just linkat in på Valhallavägen (bild 5). För löparkungen Paul Kipkemei Kogo (bild 6) var det mindre problem. Han vann loppet flera minuter före tvåan utan att ens verka anstränga sig. Jag tror han som Hermes sprang med bevingade fötter. Så tycktes det åtminstone när han flög fram över Stockholms gator.
Skrivet av
Lars Epstein 08:58, 30 maj 2009 i kategori Gamla stan
Var ska man lyssna på medeltida musik om inte i Gamla stan? Gregoriansk sång är en självklarhet på Stockholm Early Music Festival som startar nästa onsdag (3 juni) och pågår till och med söndag (7 juni). I går sattes banderollen upp i hörnet av Västerlånggatan och Tyska brinken, ett halvt stenkast från Tyska kyrkan, en av spelplatserna i Gamla stan. Egentligen borde banderollen sitta på Prästgatan, Gamla stans medeltida gata, med samma sträckning i dag som när den första stadsmuren byggdes på 1200-talet. Men på folktomma Prästgatan är det ingen som skulle se banderollen. Människor älskar ju i stället att trängas och knuffas på den för varje år allt mer turistifierade Västerlånggatan med sin massiva kommers av allsköns tingeltangel.
Världssopranen Maria Cristina Kiehr är ett av dragplåstren på Stockholm Early Music Festival. Men det blir också musikaliskt framförande av historiens förmodligen äldsta opera Adam de la Halles Le jeu de Robin et de Marion (från 1283) och även spansk barockdans (vilket illustreras på banderollen) och mycket mer.
Skrivet av
Lars Epstein 07:13, 29 maj 2009 i kategori Då&Nu, Utanför innerstan
Barnens Ö är räddat! Finansborgarrådet Sten Nordin drar tillbaks förslaget att upplösa Barnens Dags stiftelse och föra över Barnens Ö i stadens ägo. Han säger sig ha lyssnat till oron hos föräldrar, barn och kollopersonal. Heder åt en sådan politiker. Kolloverksamheten på Barnens Ö ska fortsätta som förut. Alla berörda kan andas ut.
Själv började jobba som ledare på Storgården på Barnens Ö 1959, för exakt 50 år sedan. Mycket har förändrats sedan dess. Men mycket är sig likt.
Jag minns barkbåtarna och barkbåtstävlingarna. De vet jag inte om de förkommer längre.
Jag minns Kennet, 10 år, som var första gången på Storgården kollo 1960. Jag (då 19 år gammal) fick sitta och hålla hans hand varje kväll tills han somnade för det brukade hans mamma göra. Jag tog en bild av honom en gång när han hade somnat i sin järnsäng.
Jag minns kvällstvättningen som skedde nere i badviken. Ibland stod några pojkar på en flotte en bit ut i viken och tvättade sina ansikten i sjövattnet (till tandborstningen bars kranvatten ned till badviken i emaljerade hinkar).
Jag minns tvättgranskningen. Pojkarna fick ställa sig på led och för att få sina halsar och händer granskade så att de inte fuskade med kvällstvättningen.
Jag minns (som jag skrivit om tidigare) danserna i Båthuset med flickorna från Östergården som föregicks av danslektioner i vals och foxtrot och i konsten att artigt bjuda upp sin flicka med ett ”får jag lov” och en hövlig bugning.
Jag minns sista dagen på kollo, hemresedagen, när motstridiga känslor av smärta och glädje blandades. Sommaren var slut. Det var dags att skiljas efter en kolloperiod tillsammans. Barnen bytte adresser och telefonnummer och fotograferade rumskompisarna med sina lådkameror för att kunna förlänga minnet av sommarlovet på Barnens Ö.
Men framför allt minns jag gemenskapen, den jag kallar kolloandan, som stärkte många barn för livet. Så även mig. Och den finns kvar än i dag. Det konstaterade jag om inte annat när jag besökte Starrbäcken och Lindängen på Barnens Ö förra sommaren. Kollo lever.
Skrivet av
Lars Epstein 07:11, 28 maj 2009 i kategori Stockholmare
Flygigt hår är knappast något eftersträvansvärt. Det lärde jag mig redan i ungdomen av reklamfilmerna på bio. Åkomman kunde avhjälpas med rätt schampo. Jag förstod aldrig riktigt vad som menades med flygigt hår. Inte förrän i går när vårvindarna friskade i på Riksbron. Då bevittnade jag stockholmskornas flygiga hår. Inget schampo tycktes ha hjälpt. Det gjorde inget. Tvärtom. Det såg fräscht ut.
Skrivet av
Lars Epstein 11:01, 26 maj 2009 i kategori City, Jippon
Skrivet av
Lars Epstein 09:09, 25 maj 2009 i kategori City, Jippon, Naturen
Vattenomflutna Barnens Ö är ett barnparadis och ett badparadis med mörka moln som skockar sig på himlen. Diskussioner och utredningar om en försäljning har inletts. Nedläggning av kolloverksamheten hotar.
I över hundra år har Stockholmsbarn tillbringat sina sommarlov i detta naturparadis i Roslagen, 12 mil från stan. Förr i tiden åkte de båt ut till kollo, sen tåg, nu buss. Tyvärr är många hus på Barnens Ö förfallna, bryggor ruttna och trampoliner rivna. Barnens Dag har under decennier struntat i underhållet, både på den gamla tiden och sedan staden tog över stiftelsen för trettio år sedan. Nu är hög tid att satsa på Barnens Ö, inte svika Stockholmsbarnen och sälja ut deras paradis för en engångsvinst. Barnens Ö är unikt, borde k-märkas.
Här måste Stockholmsbarnen även i fortsättningen få leka, bada, segla, umgås, sitta vid lägerbålet och grilla pinnbröd och korv och sjunga till gitarrklink, uppleva kollogemenskapen med andra ord.
Glöm inte demonstrationen på Sergels torg, ikväll klockan 18, i protest mot nedläggningshotet! Barnens Ö stödförening arrangerar. Mottot är: Stoppa utförsäljningen av Barnens Ö – Låt kollo leva!
(Badbilderna tog jag med min Leica på Barnens Ö-kolonierna Parkudden och Storgården på 1960-talet. Hoppbilderna på kontaktkartan tog jag med Rolleiflexen för exakt 50 år sedan 1959 på Kap Eliasson på Storgården under det första året jag jobbade som ledare på kollo. Det var länge sedan det hopptornet ruttnade och revs. Klicka på bilderna så blir de större!).
Skrivet av
Lars Epstein 06:11, 24 maj 2009 i kategori City, Då&Nu, Jippon
Bärande på de färggrant målade bokstäverna ”P” och ”E” urklippta ur wellpappkartonger gick en demonstration genom stan i går. Konststudenter demonstrerade för konstens frihet. Bakgrunden är den intensiva debatten om konststudenten Anna Odells iscensättning av en fejkad psykos på Liljeholmsbron som ingår i hennes verk som just nu visas på Konstfacks vårutställning (sista dagen i dag söndag) och för vilket hon är åtalad.
Demonstrationen gick under namnet Pepp-march for art, vilket kanske kan uttydas som Uppmuntran till konst, därav ”P”och ”E”-bokstäverna i stället för traditionella plakat. Demonstrationen riktade sig mot censur och förhandsgranskning av konstelevers verk, men för starka konsthögskolor som kan stå emot påtryckningar från den allmänna opinionen och för konstnärers rätt att utmana ekonomiska, sociala och juridiska restriktioner.
Anna Odell, är inte den första svenska konstnär som åtalas för sitt konstverk.
Carl Johan De Geer dömdes 1967 för uppvigling och skändande av statssymbol till 75 dagsböter för att ha gjort en affisch föreställande en brinnande svensk flagga med texten ”Skända flaggan Vägra vapen Svik fosterlandet Var onationell” dessutom hade han skrivit ”kuken” med blodröda bokstäver mitt i det gula korset.
Dan Wolgers dömdes för ”bedrägligt beteende” och fick betala 2 400 kronor i böter 1993 för att han tagit med sig två sju år gamla bänkar från Liljevalchs konsthall och sålt dem på auktionsverket.
Lars Vilks hade inget byggnadstillstånd och dömdes till 25 respektive 100 dagsböter för olaglig konstnärlig verksamhet 1986 (Nimis, en jättelik träskulptur gjord av drivved) och 1994 (Arx, en 150 ton tung stenskulptur). Dessutom dömdes han att betala 92 500 kronor för bortforslandet av Omfalos (en 1,6 meter hög stenskulptur 2002. Alla konstverken tillkom i Kullabergs naturreservat på Skånes nordvästra kust. Lars Vilks deltar följaktligen livligt i den aktuella debatten med många kritiska inlägg på sin blogg.
När Gustaf Fröding 1896 åtalades för sin dikt En morgondröm (i vilken ett samlag skildras på ett idealiserat sätt) protesterade skaldekollegan Albert Ulrik Bååth med följande rader: ”Jag kan ej underlåta att uttala min harm över att poliskonstaplar stöfla in i vår lyrik”. I samma anda demonstrerade konststudenterna i går. Fröding frikändes i den påföljande rättegången. Jag hoppas det går lika bra för Anna Odell.
Skrivet av
Lars Epstein 07:40, 23 maj 2009 i kategori City
Tamiler i Sverige sörjde sina döda vid en tre timmar lång minnesceremoni på Sergels torg i går. De hedrade de omkomna genom att ta en näve blommor och blad från brickor som hölls av unga tamilska flickor och lägga växterna på ett altare och stå tysta i en stor halvcirkel runt en ljusinstallation.
Tamilgerillans kamp för en egen stat tog slut för mindre en vecka sedan. I söndags avslutades det drygt 25 år långa och blodiga inbördeskriget i Sri Lanka i vilket uppskattningsvis runt 70 000 människor dött. Insynen utifrån har varit minimal. Inga journalister har tillåtits besöka krigsskådeplatserna i nordöstra Sri Lanka. Där stängdes tamilerna (de flesta hinduer) efterhand in på en allt mindre yta vartefter den lankesisika regeringsarmén (singaleser, de flesta buddister) avancerade. Till sist tvingades den tamilska gerillan LTTE (Liberation Tigers of Tamil Eelam) att lägga ned vapnen. De båda stridande sidorna har agerat exempellöst grymt. Civilbefolkningen har utsatts för ett namnlöst lidande. Hundratusentals tamiler lever i flyktingläger under vidriga omständigheter. Hälften av alla barn under fem är enligt FN kraftigt undernärda och många riskerar att dö om inte hjälp kommer snarast.
Enligt en talesman för tamilerna på Sergels torg i går dog 30 000 civila tamiler bara under slutstridens tre sista dygn. Han hävdade att skadade tamiler avsiktligt blivit påkörda och dödade av regeringssidans stridsvagnar och att andra begravts levande. ”Omvärlden måste agera”, krävde han.
Skrivet av
Lars Epstein 05:54, 22 maj 2009 i kategori City, Gamla stan
Två operasångerskor, Cecilia Annerholm och Stina Lindberg, fick förbipasserandes munnar att gapa av förvåning på Riksgatan.. De sjöng ”Du gamla du fria” för full hals så det ekade mellan gamla och ”nya” riksdagshuset. Intill stod en pappkartong på marken med skylten ”Hjälp Opera Vox. Stöd oss med ett bidrag!”. En man stod och filmade med hjälp av sin kvinnliga assistent. Vad var nu detta? Inspelning av en ny teveserie? Nej.
Opera Vox är en fri operagrupp som sätter upp en opera om året. Nu stod några av medlemmarna (de båda operasångerskorna och kollegan Lars Bergwik) och sjöng in lite pengar på samma sätt som gatutrubadurerna med sina gitarrer brukar göra. Förbi hade Börje Eriksson råkat passera med sin brorsdotter och sin filmkamera och bett dem sjunga den svenska nationalsången vilket villigt accepterades. Det blev ett par tagningar. ”Jag spelar in en dokumentär och gillar Sverige. Därför bad jag dem sjunga ”Du gamla du fria”, förklarade Börje Eriksson innan han packade ned stativ och kamera och avlägsnade sig med brorsdottern åt Drottninggatan till.
De tre Opera Vox-medlemmarna fortsatte att sjunga (nu arior) och dela ut reklamkort för sin föreställning av Giacomo Puccinis ganska sällan spelade opera La Rondine (Svalan) som de uppför just denna helg (22-24 maj) på Boulevardteatern på Götgatan 73, fredag kl 19, lördag kl 16 och söndag kl 19. Den har fått bra kritik.
Skrivet av
Lars Epstein 10:13, 21 maj 2009 i kategori Då&Nu, Utanför innerstan
Rädda Barnens Ö! Det är parollen för demonstrationen på Sergels torg nu på måndag (25 maj) klockan 18.00.
Jag var tio år när jag blyg och blek första gången anlände till Barnens Ö sommaren 1951. Kollon hette Vretarna (det gör den nu också). Mest minns jag ”Knäckis”, en utvald dag på sommaren då alla pojkarna (flickorna bodde på flickollon) fick busa hur mycket som helst utan att ledarna ingrep. (Varför det kallades Knäckis är en gåta). Jag minns att vi (ett större gäng 10-12-åringar) på Knäckisdagen med förenade krafter släpade upp den stentunga roddbåten och lade den på mitt på fotbollsplanen. Det var lika svettigt som fantasilöst. Dagen efter fick vi under stånk och stön baxa tillbaka båten till sin rätta plats vid bryggan igen.
Sista kolloåren på Barnens Ö tillbringade jag på Storgården, läroverkskolonin (jag var elev i Vasa Real på den tiden). Storgården ansåg sig lite för mer än de andra kolonierna där ”folkskolebarnen” var inhysta. Det var på visselpipornas, uppställningarnas och de gnisslande järnsängarnas tid. Dessa skulle bäddas perfekt varje morgon och utförandet poängbedömdes. Jag är medveten om att det kan låta som en redogörelse för det auktoritära livet på en militärförläggning. Men det var både och. Frihetskänslan var lika påtaglig. Personalen var fåtalig. De kunde dåligt kontrollera vad vi kollokillar sysslade med. Vi smög obemärkt i väg på nätterna till tjejerna på Östergården en kilometer bort. Ingen upptäckte berget bakom utedasset mot vilket vi då och då sittande lutade våra ryggar och drog i oss röken från cigarretterna som vi köpt i hemlighet i kiosken borta vid Granö.
Det stora med kollo var gemenskapen, kolloandan. Vi som var hårt hållna hemma levde härute på samma villkor som våra kompisar, Vänskapen oss emellan djupnade vartefter sommaren led eftersom kolloperioden var så oändligt lång (57 dagar) på den tiden.
För 50 år sedan, 1959, jobbade jag första året som kolloledare på Barnens Ö och fortsatte hela 60-talet (bilden med ledaren till vänster som pratar med några kollokillar föreställer mig). De sista fem åren (1967-71) var jag föreståndare på Parkudden. Då blåste förändringens vindar i samhället. Fläktar nådde ut till Barnens Ö. Våra kollobarn skulle ha det lika bra som sina mer välbeställda jämnåriga som inte tillbringade somrarna på kollo. I vår välvilja fick de t ex ofta läsk till mellanmål (de skulle de nog inte fått om jag varit föreståndare i dag). Bordsböner, flagguppställningar och visselpipor avskaffades. Vi hade demokratiska stormöten där barnen skulle få bestämma om i stort sett allt utom personalens (urusla) löner. Det funkade inte alls. Inget barn kom på nåt att säga. Men kolloandan levde på Parkudden även om den antiauktoritära nyordningen gick över styr ibland.
Och kolloandan är högst levande än i dag på Barnens Ö även om kolloperioderna är kortare. Det kunde jag konstatera när jag besökte Lindängen och Starrbäcken förra sommaren (färgbilden).
Barnens Dags stiftelse började få det svårt att gå ihop ekonomiskt i slutet av 70-talet. Kolloverksamheten var hotad. Nu började demonstrationerna under parollerna: ”Låt kollo leva!” och Rädda Barnens Ö! (Demonstrationsbilden är från Solsta på barnens Ö 1979). Historien upprepar sig alltså. Då gick Stockholms stad in och räddade Barnens Ö. Nu kommer nedläggningshotet från Stockholms stad. Det avvärjdes den gången och måste återigen avvärjas. Demonstrera alltså på måndag alla Barnens Ö-vänner!
.jpg)
Mest kommenterade