Plåtmuggen min bottenfylldes knappt vid blåbärsplockningstävlingarna i skogen vid Ålands hav. Men mina 11-åriga armar och ben kliade av miljoner myggbett. Jag förbannade klädsimmet och djupdyningarna efter de emaljerade handfaten vid de obligatoriska provtagningarna till simmärkena i det iskalla vattnet vid simstadion Sterneborg. Oförmögen att höra takten i den taktfastaste musik höll jag mig borta från de förberedande danslektionerna. Men båthusdanserna med flickorna från Östergården slapp ingen undan. Inte heller jag. Fasan var att bli uppbjuden när det blev ”damernas”. Så kom en flicka fram och frågade ”får jag lov?” Utan att lyssna på min invändning ”jag kan inte dans…” lade hon beslutsamt ena handen runt min rygg och tog med den andra ett fast grepp om min och förde mig ut på dansgolvet. Mina kinder blossade, jag trampade henne gång på gång på hennes tår, men hon låtsades som inget och bara log det där leendet som fick min hjärna att koka. Efter dansen gick vi ut ur båthuset över kanalbron upp en bit in i skogen och värmde varandra (någorlunda kyskt) i kvällskylan.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga och orda om kolloåren på Barnens Ö. Så starka och bestående intryck gjorde somrarna på kollon Storgården. Många med mig har liknande  minnen. Både ljusa och mörka.  50-talet var fortfarande en auktoritär tid och ledarna var onödigt stränga. Smygrökning renderade hemskickning. Ibland kändes det som ett arbetsläger. Överfulla pisshinkar skulle skvalpande bäras vad som tycktes vara flera kilometer till närmaste avloppsbrunn. Utedassen skulle skuras. Aftonbönen ”Herren välsigne oss och bevare oss” skulle läras utantill. Men det fanns en gemenskap som bara finns på kollo. Barn och vuxna kom varandra nära som kanske ingen annanstans. Kolloanda kallades det. Och den finns kvar än idag. Jag vet, för jag har varit ute på Barnens Ö nästan varje år sen jag slutade som kolloföreståndare på sommargården Parkudden 1967. Redan då låg ett nedläggningshot över Barnens Ö, detta paradis, omgivet av vatten på två sidor, som ligger 12 mil från Stockholm i Roslagen och till ytan är lika stort som hela Södermalm i Stockholm. Då var det den fristående stiftelsen Barnens Dags förening som ägde Barnens Ö och drev några kollon. Så småningom gick Stockholms stad in i stiftelsen och räddade verksamheten. Nu har nedläggningshotet återuppstått (se artikel i DN). Ledande tjänstemän i staden talar om att kolloverksamheten på Barnens ö kan komma att avvecklas. Moderata riksdagskvinnan Sofia Arkelsten är ordförande i Barnens Dags stiftelse. Hon säger att man tittar på en långsiktig ekonomisk lösning. Det låter oroväckande.

Barnens Ö är barnens ö. Ingen annans. Och måste så förbli. Det vore kriminellt att sälja ut Barnens Ö för att kolloverksamheten inte lönar sig. Lönar sig dagis? Lönar sig skolan? Inte företagsekonomiskt, men samhällsekonomiskt. Sak samma med Barnens Ö. Rusta upp Barnens Ö:s alla förfallna byggnader efter decennier av bristande underhåll. När Barnens Dags förening 1910 köpte Barnens Ö fick man ett specialpris. Godsägaren som sålde hela Barnens Ö för 99 år sedan till stiftelsen sänkte priset till 45 000 kronor istället för 50 000 som var den ursprungliga köpeskilling som konsortiet som ville bygga fabriker på området var beredda att betala. Villkoret var att det skulle vara just barnens (och inte kapitalisternas) ö för all framtid (om jag inte minns helt fel vad jag en gång läst i de ursprungliga köpehandlingarna). I dag uppskattas Barnens Ö:s marknadsvärde till ofattbara 1 miljard kronor, Jag vet inte om stiftelseordförande Sofia Arkelsten varit kollobarn på Barnens Ö som barn. Men jag tvivlar. I så fall hade hon nog med näbbar och klor försökt bevara Barnens Ö åt barnen. Men det hoppas jag hon gör oavsett om hon har egna minnen därutifrån eller inte. Om inte annat så kan man ju alltid hoppas på stadens politiker. Det är de som bestämmer. Sten Nordin, finansborgarråd, åk ut till Barnens Ö i sommar och kolla in verksamheten! Jag lovar att du är välkommen på varenda kollogård.