Rädda Barnens Ö! Det är parollen för demonstrationen på Sergels torg nu på måndag (25 maj) klockan 18.00.

Jag var tio år när jag blyg och blek första gången anlände till Barnens Ö sommaren 1951. Kollon hette Vretarna (det gör den nu också). Mest minns jag ”Knäckis”, en utvald dag på sommaren då alla pojkarna (flickorna bodde på flickollon) fick busa hur mycket som helst utan att ledarna ingrep. (Varför det kallades Knäckis är en gåta). Jag minns att vi (ett större gäng 10-12-åringar) på Knäckisdagen med förenade krafter släpade upp den stentunga roddbåten och lade den på mitt på fotbollsplanen. Det var lika svettigt som fantasilöst. Dagen efter fick vi under stånk och stön baxa tillbaka båten till sin rätta plats vid bryggan igen.

Sista kolloåren på Barnens Ö tillbringade jag på Storgården, läroverkskolonin (jag var elev i Vasa Real på den tiden). Storgården ansåg sig lite för mer än de andra kolonierna där ”folkskolebarnen” var inhysta. Det var på visselpipornas, uppställningarnas och de gnisslande järnsängarnas tid. Dessa skulle bäddas perfekt varje morgon och utförandet poängbedömdes. Jag är medveten om att det kan låta som en redogörelse för det auktoritära livet på en militärförläggning. Men det var både och. Frihetskänslan var lika påtaglig. Personalen var fåtalig. De kunde dåligt kontrollera vad vi kollokillar sysslade med. Vi smög obemärkt i väg på nätterna  till tjejerna på Östergården en kilometer bort. Ingen upptäckte berget bakom utedasset mot vilket vi då och då sittande lutade våra ryggar och drog i oss röken från cigarretterna som vi köpt i hemlighet i kiosken borta vid Granö.

Det stora med kollo var gemenskapen, kolloandan. Vi som var hårt hållna hemma levde härute på samma villkor som våra kompisar, Vänskapen oss emellan djupnade vartefter sommaren led eftersom kolloperioden var så oändligt lång (57 dagar) på den tiden.

För 50 år sedan, 1959, jobbade jag första året som kolloledare på Barnens Ö och fortsatte hela 60-talet (bilden med ledaren till vänster som pratar med några kollokillar föreställer mig). De sista fem åren (1967-71) var jag föreståndare på Parkudden. Då blåste förändringens vindar i samhället. Fläktar nådde ut till Barnens Ö. Våra kollobarn skulle ha det lika bra som sina mer välbeställda jämnåriga som inte tillbringade somrarna på kollo. I vår välvilja fick de t ex ofta läsk till mellanmål (de skulle de nog inte fått om jag varit föreståndare i dag). Bordsböner, flagguppställningar och visselpipor avskaffades. Vi hade demokratiska stormöten där barnen skulle få bestämma om i stort sett allt utom personalens (urusla) löner. Det funkade inte alls. Inget barn kom på nåt att säga. Men kolloandan levde på  Parkudden även om den antiauktoritära  nyordningen gick över styr ibland.

Och kolloandan är högst levande än i dag på Barnens Ö även om kolloperioderna är kortare. Det kunde jag konstatera när jag besökte Lindängen och Starrbäcken förra sommaren (färgbilden).

Barnens Dags stiftelse började få det svårt att gå ihop ekonomiskt i slutet av 70-talet. Kolloverksamheten var hotad. Nu började demonstrationerna under parollerna: ”Låt kollo leva!” och Rädda Barnens Ö! (Demonstrationsbilden är från Solsta på barnens Ö 1979). Historien upprepar sig alltså. Då gick Stockholms stad in och räddade Barnens Ö. Nu kommer nedläggningshotet från Stockholms stad.  Det avvärjdes den gången och måste återigen avvärjas. Demonstrera alltså på måndag alla Barnens Ö-vänner!