Pelle Svanslös går igen

Skrivet av Lars Epstein 22:53, 31 augusti 2009 i kategori Utanför innerstan

Pelle Svanslös, mobbad av elaka Måns, har ett eget övergångsställe på Övre Slottsgatan i Uppsala. Det upptäckte jag till min glädje och förvåning i går. Pelle var min tidiga barndoms litterära hjälte innan rollen övertogs av stridsflygaren Biggles. Vagt minns jag hur Måns mobbning av Pelle nästan lyckades, men inte riktigt. Vagt minns jag hur Biggles hamnade i omöjliga bakhåll som han alltid lyckades avvärja i sista stund. Samma sak med filmdukens Tarzan på matinéerna. När Tarzan var riktigt illa ute skrek vi i biosalongen ”Akta dej Tarzan!”, vilket han också gjorde. Det känns så länge sedan. Vem minns väl i dag min barndoms hjältar Pelle, Biggles och Tarzan? Inte många. Pelle Svanslös fyller 70 år i år. Gösta Knutssons första bok ”Pelle Svanslös på äventyr” kom ut 1939.

 

Nu rivs Norra station

Skrivet av Lars Epstein 23:34, 30 augusti 2009 i kategori Vasastan

Rivningen av Norra station är i full gång. Här rivs inte för att få luft och ljus. Här rivs för att få plats att bygga hus. En ny stadsdel (med kontor och 3 500 nya bostäder) som binder ihop Stockholm och Solna (vid Karolinska) med en överdäckning av E 4: an planeras. Hela den gamla stationsbyggnaden ryker dock inte med en gång. Grävskopan stannar vid Pris Xtras lokaler. Det jättelika matmagasinet har fått en frist på fem är. Till dess måste de ha hittat nya lokaler.

Så småningom rivs hela den gamla stationsbyggnaden, förmodligen inklusive den gamla vänthallen (Norra station hade persontrafik mellan 1882 och 1913), det så kallade Klockhuset (där renhållningsföretaget Liselotte Lööf i dag har kontor), som det tidigare varit tal om att försöka rädda på plats eller genom att flytta det. Men jag har hört viskas att de planerna är nedlagda. Klockhusets dagar tycks räknade. Tråkigt!

Norra station blir hårdexploaterat med tolvvåningshus och två jättelika torn (som stadsbyggnadskontorets planarkitekt Alexander Wolodarski sitter och ritar på) vid Torsplan. Kan man inte då också bevara det fina gamla Klockhuset (på samma sätt som stationshuset vid Norra Bantorget bevarades) som ett minnesmärke från en gången historisk epok? Jag tycker det. Men ekonomin sätter väl som vanligt stopp. Enligt vad jag också har hört viskas så sålde staden marken till byggbolagen för en så väl tilltagen summa att de för att få ekonomi i projektet måste exploatera varje tillgänglig markplätt utom det som är avsatt till park och gator. Men nog borde staden kunna se till att låta det vackra tegelhuset stå kvar som en fantasieggande påminnelse om en annan tid. Än är det inte för sent.

Enligt vad jag har förstått planerades fler bostäder från början på nya Norra stationsområdet. Bostäder behövs ju i innerstan. Men nu ska bostäder ha fått stryka på foten för fler kontor i stället. Något som Yimby (Yes In My BackYard) protesterar mot. Yimby är en opinionsgrupp som vill att det byggs högt och mycket i Stockholm. Något som jag i detta fall gärna instämmer i. Norra station är en utmärkt plats för en ny tät stadsdel (med Klockhuset bevarat som en rottråd ned i det förgångna).

Jätteloppisarna sprider sig

Skrivet av Lars Epstein 21:42, 29 augusti 2009 i kategori Södermalm

Jätteloppisarna sprider sig i stan. Trevligt! Det började för ett par år sedan på västra Södermalm i trakterna kring Hornstull. Folk ställde sig utanför porten en bestämd dag och lade ut det de ville sälja på ett bord. Nu har fenomenet spridit sig till östra Södermalm. Längs Bondegatan och Södermannagatan trängdes nyfikna och spekulanter under lördagen kring ett oräkneligt antal bord med ett oräkneligt antal prylar som alla var till salu för nästan ingen.


Här kunde man fynda en gammal gunghäst, kaffetermosar, kappor, urvuxna, knappt nyttjade babyoveraller, cd-skivor, pussel, tröjor, blusar, skor, böcker plus tusen andra saker. Det känns helt riktigt. Saker kommer till användning i stället för att slängas. Folk träffas och har trevligt. Var kommer nästa jätteloppis att äga rum? På Kungsholmen, i Vasastan eller rent av på Östermalm?

Stefan Sundström i skolmatsalen

Skrivet av Lars Epstein 00:05, 29 augusti 2009 i kategori Utanför innerstan

Stefan Sundström, trubaduren som driver gäck med borgarbrackorna och häcklar den nuvarande regeringen, dök plötsligt upp med sin tejpade gitarr i en skolmatsal på Liljeholmen klockan tio på fredagsförmiddagen och spelade och sjöng så att eleverna på Stadsmissionens folkhögskola skrattade och applåderade mitt i låtarna. Efter den lilla förmiddagskonserten kom eleverna fram till den långhårige trubaduren och sa en efter en ”Du är super, Stefan”. Han garvade på sitt typiska sätt som tack.


Jag kan inte annat än hålla med eleverna. Stillsamma kärlekslåtar blandades med rivig kritik av människors anpasslighet ”vips så har alla fått på sig en slips” (ett förmodligen föga brukat plagg av trubaduren själv, för dagen iklädd jeans och läderrock).

Just så här intimt, som till exempel i denna skolmatsal, är det ett privilegium att få lyssna på en utsökt konsert. Musikupplevelsen påminner mig om ett annat framträdande för mer än fyrtio år sedan när jag jobbade på Barnens Ö. Georg Riedels mamma var koloniläkare. Hon fyllde jämnt. Sonen Georg Riedel hade med sin bas och pianisten Jan Johansson. De spelade en improviserad hyllningskonsert till födelsedagsbarnet. Lutad mot en tall i gröngräset satt jag vid ån nära båthuset och fick min första stora musikupplevelse i livet. Konserten i går, som ordnats av kulturansvarige på skolan Stuart Imeson, bjöd på en liknande höjdpunkt i livet.

Stefan Sundström kommer snart ut med två nya album. Han uppträder också live i Kungsträdgården den 6 september på den rödgröna dagen (ett år kvar till valet).

Cykelolycka på Riddarhustorget?

Skrivet av Lars Epstein 13:54, 28 augusti 2009 i kategori Gamla stan

Bakhjulet är demolerat på den cykel som nyligen hängts upp i en trafikstolpe på Riddarhustorget. Varför hänger den där? Är det en påkörd cyklist som inte kunnat cykla vidare som i frustration hängt upp sin förstörda cykel till ett memento för trafikanter av olika slag att ta hänsyn till varandra? Jag tror det utan att veta.


Varje år skadas 250 cyklister i Stockholm (enligt den officiella statistiken, men det är många fler, mörkertalet är stort). En vanlig vardag cyklar 150 000 personer i innerstan. Samtidigt som antalet cyklister ökar för varje år minskar politikerna anslagen till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder för cyklisterna. Det borde självklart vara tvärtom. Vakna, ni i Stadshuset som bestämmer.


Studentikosare i Uppsala

Skrivet av Lars Epstein 00:31, 28 augusti 2009 i kategori Jippon, Utanför innerstan

Hösten är här. Nästan. Och de unga studenterna börjar på universitet och högskolor med tillhörande ”nollning”, ett sätt att skapa gemenskap i de nya undervisningsgrupperna. Eller? Man har ju hört att nollning kan vara detsamma som mobbning. Så inte i Uppsala, åtminstone inte bland de nya sjuksköterskeeleverna. De skrattade och hade kul när de skulle utföra sina förelagda uppgifter som att samla ihop ett mynt, en snusdosa, en tomflaska och ett underklädesplagg och dokumentera det med kameran Sen gav de sig ut på stan och försökte knöka in sig så många som möjligt i en telefonkiosk, bilda en mänsklig pyramid framför universitetsaulan, ta sig över till ön i svandammen.


Vidare skulle de springa runt i ett tåg framför akuten och tjuta som ambulanser, försöka tigga till sig en gratis varmkorv, be en rökare om en cigarrett, ta cigarretten, bryta sönder den och säga ”rökning dödar”, krypa på Åsgränd och låta som katter och så vidare. Låter det barnsligt?
Nej, snarare studentikost. Och det är väl knappast nåt fel, tvärtom. Över hela Uppsala förekommer nollningar i den här stilen inför terminsstarten. Ute i Frescati tror jag nollningarna lyser med sin frånvaro. Där har i alla fall aldrig jag sett någon. Jag tror de är lite studentikosare i Uppsala än i Stockholm. Kanske beror det på traditionen. Heja Uppsala!

Kulturfattigare i Gamla stan

Skrivet av Lars Epstein 00:25, 27 augusti 2009 i kategori Gamla stan

Café Edenborg i hörnet av Stora Nygatan och Tyska Brinken har stängt. Avslutningsfesten hölls i förrgår. I går började flyttförberedelserna. I dag töms lokalen.


Ägaren Carl-Michael Edenborg skruvade ned takarmaturen och diskuterade med efterträdaren som ska öppna en restaurang i lokalerna i november. Det blir ytterligare ett traditionellt ställe (som det finns så många av) i Gamla stan med svensk husmanskost i prisspannet 120 till 150 kronor och en del internationella rätter.

Café Edenborg som öppnade 2003 var allt annat än traditionellt. Här hölls releasepartyn och ”släppfester” för nya böcker och skivor. Ofta var det knökfullt med folk vid evenemangen. Här spelades västsaharisk musik och diskuterades massbilismens uppkomst och framtid och vidare i all oändlighet. Här kunde man gå in och bara ta en fika och samtidigt plocka ut en bok ur bokhyllan och läsa en dikt till kaffet istället för att äta en gräddbakelse.

I maj kom dråpslaget. Politikerna drog in serveringstillståndet för alkohol. Det blev omöjligt för idéhistorikern och förläggaren Carl-Michael Edenborg att driva stället vidare. Någon ny lokal har han inte i sikte. Gamla stan är en kulturinstitution fattigare. Tack för den tid som varit.

Se och hör Swedenborg i kväll!

Skrivet av Lars Epstein 00:32, 26 augusti 2009 i kategori Södermalm

Assessorn i Bergskollegium Emanuel Swedenborg (1688-1772), andeskådaren och änglarnas förtrogne, var förutom mystiker och kyrkogrundare också en av 1700-talets ledande vetenskapsmän i Sverige. Han bodde på Södermalm, i det som numera kallas kvarteret Mullvaden (som aktivister för övrigt ockuperade för trettio år sedan, dock utan att lyckas rädda de gamla hyreshusen på Krukmakargatan från rivning).

Där på gården (då en trädgård) står numera Swedenborgs gamla lusthus, dvs den tjugo år gamla kopian, (originalet finns sedan 1896 på Skansen). I dag (onsdag) ska Lusthuset i kvarteret Mullvaden börja fräschas upp och målas i en något ljusare färg, samma som originalet.

I kväll kommer också Emanuel Swedenborg själv att kroppsligen gå igen och uppenbara sig vid lusthuset. Det sker helt illusoriskt under Mike the Poets spökvandring som startar vid van der Nootska palatset på Sankt Paulsgatan klockan 20 och går via Swedenborgs lusthus till f d Södra BB och vidare runt på Söder.

Emanuel Swedenborg är ihågkommen på flera sätt på Södermalm. Assessorsgatan och Swedenborgsgatan är döpta efter honom. På Mariatorget finns hans bronsbyst (av skulptören Gustaf Nordahl) och på sockeln en bild där Swedenborg låter en liten flicka förundrad spegla sig i en spegel. För att förstå bildens innebörd bör man läsa Carl Snoilskys vackra dikt som ger förklaringen.

Swedenborgs trädgård

I Södra bergen svärma barnen små
Kring plank och stugor
I kapp med vita fjärlar, två och två,
Och sommarflugor.

Och det är oskuld, lek och fröjdesprång
Uti det fria,
Tills klockan börjar ringa aftonsång
Uti Maria.

Den lilla Anna nickar glatt god kväll
Till lekkamraten
Och går sen lydigt hemåt, rar och snäll,
Till mor och maten.

Hon vandrar hem och undrar, bäst hon går,
Om natt, som stundar,
Skall återskänka drömmen från i går,
När snart hon blundar:

En dröm om vackra barn med guldgul lock,
Som frukter bära,
En vänligt leende och luftig flock
I dräkter skära.

»Jag undrar just, om änglar se så ut»,
Hon frågar stilla
Och hinner så till hemmets låga knut,
Den kära lilla.

Vid porten stannar hon — en plötslig lust
Får makt med tanken:
I hörnet syns en liten byggnad just
Bland trädgårdsplanken.

»Det är ju där, som han, assessorn, bor,
Om vilken spordes
Att han ser andar — ja, så säger mor —
Tänk, om jag tordes!

En egen gubbe, full med rynkor små
Kring ögonbrynen,
Som ingen elak — folket säger så —
Kan se i synen.

I går jag mötte’n. Han såg vänlig ut
Som ingen annan
Och gav mig sockerkandi ur en strut
Och kyss på pannan.

Jag tror, jag vågar.» Nu assessorns grund
Hon skyggt beträder
Och rör vid lusthuslåset i en lund
Av rönn och fläder.

Hur kunde hon i hast få sådant mod?
På tröskelns tilja
Hon står som supplikant: »Ack, var så god…»
»Jag skulle vilja…

Så gärna se en ängel!» — Det är sagt,
Det stora ordet.
Den gamle herrn, som har en sådan makt,
Ser upp från bordet.

Hur ler hans blick av sällsam klarhet full!
Han drar på munden:
»En ängel vill hon se, mitt söta gull?
Skall ske på stunden!

Kom i min trädgård!» — Ut i aftonsol
Hon förs vid handen
Emot en gång med tak av kaprifol
Bland jordgubbslanden.

Uti en ram av grönt vid gångens slut
Vill ögat stanna
Framför ett fönster — lagom till tittut
För lilla Anna.

»Till fönstret där, mitt rara hjärtegryn,
Jag henne leder.
I glaset får hon skåda då den syn,
Varom hon beder.»

Den lilla lyder, bävande och snar.
Vad kan det vara?
Hon ser ett barnansikte. Fönstret var
En spegel bara! —

Vid trädgårdsgrind en kyss av Swedenborg
Till avsked får hon,
Och snart på gatan med en jordgubbskorg
Fundersam står hon.


Det finns också en dikt av Hjalmar Gullberg där Lusthuset självt för sin talan.

Lusthuset

Jag är ett lusthus som man går förbi.
Jag stod på Söder i min herres gård.
Hans änglar fyllde mig med harmoni,
och andevärlden trivdes i min värld.

En mäktig forskare, en stor profet
har haft min enkla hydda till sitt hem.
Härinne såg han himlars härlighet,
här skapades ett nytt Jerusalem.

Kring anden som har flytt, var jag ett skal.
Nu står jag övergiven med min sorg.
Men jag var fylld av harpa och cymbal,
när Gud kom på besök hos Swedenborg.

Äppelträden i Kristineberg

Skrivet av Lars Epstein 10:39, 25 augusti 2009 i kategori Kungsholmen

Trädgården är försvunnen, men inte fruktträden. Lite sura ännu, men snart mognar äpplena på Nordenflychtsvägen. Här, vid Kristinebergs idrottsplats, kan man plocka frukter utan att palla. Inte så spännande, men gratis.

Rolf Wertheimers tidsbilder

Skrivet av Lars Epstein 01:09, 21 augusti 2009 i kategori City

Vilsen i tillvaron, utan känsla av hemhörighet någonstans, traskade jag omkring på Stockholms gator med min lilla Leica och fotograferade andra människor, de lyckade, de utan svårigheter att umgås med andra. Hur bar de sig åt? Inkrupen i mig själv satt jag ibland på konditori Ogo på Kungsgatan och förbannade min isolering och drack kaffe och åt en Napoleonbakelse och läste Pär Lagerkvists ”Ångest är min arvedel” och kände mig träffad och utslungad i en främmande värld. Det var för femtio år sedan. Jag var snart tjugo år. Att fotografera var ett sätt att närma mig andra fast på avstånd, att få kontakt utan att behöva deltaga själv, kort uttryckt: att besvärja ensamheten.

Vid samma tid gick den tio år äldre konstnären Rolf Wertheimer (som hade sin ateljé i ett hus som revs för parkeringshuset intill NK) ibland omkring på Stockholms gator med sin lilla Leotax (en japansk Leicakopia) gömd i fickan. När han fick syn på ett motiv tog han diskret upp den och tog en bild. Jag har ingen aning om hur han kände sig när han var ute på sina kameravandringar, men hans bilder skulle kunnat vara mina egna. De känns besläktade på något egenartat sätt. Men kanske beror det på tidsatmosfären eller på att vi inspirerades av samma förebild. Liksom jag fick Rolf Wertheimer en aha-upplevelse när han i slutet av 50-talet fick syn på och köpte Henri Cartier-Bressons sedermera berömda fotobok ”Images à la Sauvette” (Bilder utan tillstånd) på Sandbergs bokhandel i hörnet av Sturegatan och Linnégatan.

 Raggarbrudar, Kungsgatan 1962. Foto: Rolf Wertheimer.

Nalen 1963. Foto: Rolf Wertheimer.

Kortfilmsbion Svarta Katten 1963. Foto: Rolf Wertheimer.

Nu (till 29 augusti) ställer Rolf Wertheimer ut ett 30-tal av sina tidsdoftande Stockholmsfotografier i Konserthusets foajé. Det gläder mig att Konserthuset upplåtit sina utrymmen till denna och andra fotoutställningar. Fortsätt så!

10 tidigare inlägg