Skrivet av
Lars Epstein 22:33, 31 oktober 2009 i kategori Kungsholmen, Utanför innerstan
Såsom varje år på Allhelgonaafton när det just mörknat stockar sig kön på Skogskyrkogårdens tunnelbaneperrong. Sakta liksom skrider människorna fram mot utgångsspärrarna. Stockholmarna är på väg för att tända gravlyktor och med allvarliga ansikten minnas sina döda anförvanter. Jag med.
Jag minns inte mycket av min mamma Greta. Hon dog för så längesedan. I gravkvarteret där hennes stoft vilar är det mörkt. Inte många ljus är tända vid gravarna där de som dog 1946 ligger begravda. Döttrarna och jag tänder två marschaller. Mörkret och den råkalla luften omger oss. Ett starkt minne av mamma har jag i alla fall. Det var på sommaren 1946, jag var fem år, en solig och varm dag i början av juni. Mamma och jag gick hand i hand till leksaksaffären i Hantverkargatsbacken. Jag skulle få välja en födelsedagspresent, en stor fernissad trälastbil eller en tvåhjuling med stort framhjul och litet bakhjul. Jag valde cykeln och susade jublande glad i väg nedför backen åt Kungsholms torg till. Mamma sprang efter i sin fladdrande sommarklänning och fångade snart in mig i sin famn, eller hann hon kanske inte i fatt. Men jag minns att hon sprang för att beskydda mig. Så vill jag alltid minnas henne, lite oroligt springande efter mig på Hantverkargatan. Bara fyra månader senare valde hon att inte fortsätta leva. Varför vet ingen.
Skrivet av
Lars Epstein 21:46, 29 oktober 2009 i kategori City
Den internationella fredsmarschen har kommit till Stockholm på sin väg jorden runt. Närmast kommer de permanenta fredsdeltagarna från Helsingfors där mellan 600 och 700 människor demonstrerade för fred och en kärnvapenfri värld i förrgår. På torsdagsmorgonen väntade en svensk välkomstdelegation utanför Vikingterminalen och tog emot med musik och kramar. Hela gruppen vandrade sedan genom stan till ett möte med riksdagsman Per Bolund (se föregående inlägg).
I dag (torsdag) klockan 17.30 avgår fredsmarschen från Raoul Wallenbergs torg till Sergels torg där bland andra artister Regina Lund talar och sjunger. En ljusmanifestation avslutar fredsmötet på Sergels torg. Alla fredsälskare bjuds välkomna att deltaga i marschen.
Fredsmarschen lockade runt hundra deltagare som gick från Raoul Wallenbergs torg till Sergels torg. Kanske skrämde oktoberkylan och höstmörkret bort en del. (Tänk om alla världens 7 miljarder människor samlades i en fredsmarsch. Då skulle det intet kunna bli några fler krig. En vacker tanke). Må rörelsen växa med tiden.
Skrivet av
Lars Epstein 12:28, 29 oktober 2009 i kategori City
Riksdagsman Per Bolund välkomnade fredsvännerna på ett betydligt trevligare sätt…
En mycket brysk civilklädd vakt, en sån där med snäcka i örat och stenansikte, utanför riksdagshusets entré, mötte den internationella fredsmarschens deltagare, när de skulle träffa riksdagsman Per Bolund från miljöpartiet på torsdagen. En av de internationella deltagarna stod utanför porten på riksdagshusets trappa när den vältränade vakten med en hård knuff stötte till honom sägande i en mycket otrevlig ton: ”Stå inte här och blockera porten” varpå han försvann in i riksdagshuset. Häpen betraktade jag incidenten och undrade vad folk från utlandet ska få för intryck av Sverige och dess riksdag. Borde inte officiellt anställda (eller inhyrda) vakter besitta ett minimum av hyfs för att få bedriva sitt jobb. Jag tycker det. Charmkurs anbefalles.
…än den otrevlige civilklädde vakten.
Skrivet av
Lars Epstein 18:30, 28 oktober 2009 i kategori City, Då&Nu, Gamla stan, Naturen, Stockholmare, Södermalm
Svart och vit, påtaglig och undanglidande, svårbeskriven, finns den kanske inte ens, Stockholms själ. Ändå fångar han den, Micke Berg. Hur gör han? Jag vet inte. Men han lyckas. I hans bilder är den sinnligt närvarande. Många är de böcker Micke Berg givit ut under åren, men den kanske finaste kommer nu ”Stockholm. Historien om en stad, en tid, ett slags äventyr…” med bilder från då och nu. Den trycks i bara 50 numrerade ex. Priset 1 500 kronor (och då ingår en signerad originalprint) kan låta högt men är i själva verket lågt, internationellt sett.
Jag har redan försäkrat mig om ett exemplar av den japanskt sköna boken som jag fått förhandsbläddra i. ”Japanskt sköna” vad menas? Jo, följande. Inga fotoböcker (inte ens de som trycks på det inte utan skäl hajpade förlaget Steidl i Tyskland) är lika vackra som de bästa japanska. Ta ”Hokkaido” av Daido Moriyama, ”Solitude of Ravens” av Masahisa Fukase, ”Tokyo up close” av Michio Yamauchi, ”The Joy of Portraits” av Keizo Kitajima, för att bara nämna några nyligen utgivna oöverträffade japanska utgåvor. Micke Bergs bok platsar bra i det sällskapet.
(Det här börjar likna en ren reklamtext. Det var inte min mening. Jag skriver bara vad jag tycker).
Inte för inte fick Micke Berg i maj Stockholms stads Lennart af Petersenspris som delas ut vartannat år till en betydande Stockholmsfotograf. I mars nästa år ställer han ut på Stadsmuseet. Men redan nu den 7 november har han vernissage på fotoutställningen ”Café del Mare” med bilder från Naxos på Galleri Ikon på Nytorget.
Skrivet av
Lars Epstein 00:48, 28 oktober 2009 i kategori Utanför innerstan
Den 90-årige författaren Lennart Hellsing kom med tunnelbanan och spänstade nedför trapporna vid Blåsuts tunnelbanestation strax före klockan tre på tisdagseftermiddagen för att få sin litterära skylt invigd. Det är den 71:a i ordningen med litterära Stockholmscitat av olika författare som satts upp på skilda ställen i stan. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) höll ett lyriskt invigningstal. Hon menade att Lennart Hellsings texter passar lika bra for vuxna som för barn. (Det kan jag hålla med om.) Så här lyder första versen i hans tunnelbanedikt:
Gamla Drottning Juliana
skulle åka tunnelbana.
Knappt hon hade stigit på den förrän
någon skrek: Se upp för dörren!
När de for förbi Blåsut
höll hon andan en minut.
Därefter drog Madeleine Sjöstedt ifrån förhänget och skylten blottades till de församlads applåder. Lennart Hellsing läste texten (klicka på bilden och läs den själv!) varpå kaffe och kakor intogs på den närbelägna pizzerian.
Skrivet av
Lars Epstein 18:33, 27 oktober 2009 i kategori Utanför innerstan
Dawit Isaak, journalist, författare och svensk medborgare, har torterats och suttit i fängelse utan rättegång i Eritrea i åtta år. Hans ”brott” är att han kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter i diktaturens Eritrea. På tisdagen fyller han 45 år. Utanför Eritreas ambassad i ett tegelhus på Stjärnvägen 2 B i Lidingö avlöser journalister varandra och kräver på olika sätt Dawit Isaaks omedelbara frisläppande.
Mustafa Can upprepar Stig Fredrikssons gamla idé och riktar sig till den svenske kungen.
”Kungen borde skriva till Eritreas president. För när kungen 1993 skrev till Saddam Hussein lyckades han få hem de tre Ericsson-ingenjörer som satt fångna i Irak.”
För kanske är det så, menar Mustafa Can, att Eritreas president själv känner sig så upphöjd att han bara lyssnar till andra upphöjda personer ungefär som Saddam Hussein på sin tid. Mustafa Can menar allvar med sitt krav även om han kostar på sig lite ironi i sitt tal.
”Vi vet ju alla att vår store svenske konung är en mycket upptagen man med många och krävande åtaganden och säkert inte riktigt haft tid att författa det där brevet. Dessutom kostar det på att klippa band och skaka hand och räkna hästkrafter och köra in de senaste bilarna och underhålla nobelpristagare under prisceremonin och bereda vägen för stora företagskontrakt i fjärran land och leda speciella möten när Sverige byter regering och vara ordförande i utrikesnämnden och öppna riksdagen varje år och vara främsta representant för Sveriges försvar. Och som om detta inte är nog ska han också hinna med att vara make, pappa, vän, arbetsgivare, samtalspartner och vara på teve varje jul.”
Jag instämmer i Mustafa Cans uppmaning till kungen: Skriv ett brev till president Isaias Afwerki i Eritrea och kräv att Dawit Isaak omedelbart släpps fri. Även Carl Bildt är en upptagen man. Men ta dig tid att agera för Dawit Isaaks frigivning du också Carl Bildt. Nu!
Skrivet av
Lars Epstein 02:11, 27 oktober 2009 i kategori Utanför innerstan
Jag fick gnugga mig i ögonen när jag händelsevis kom till Fagersjö i närheten av Farsta på måndagsförmiddagen. Vart hade köpcentrumet tagit vägen? Det var borta. Inte bara att affärerna hade slagit igen. Hela anläggningen från 60-talet var riven. I stället höll tre snart halvfärdiga bostadshus på att byggas på platsen som förr bar det vackra namnet Havsörnstorget, nu omdöpt till Havsörnsgränd.
Jag frågade en dam som klev av bussen vad som hänt. Hon berättade att hon bott Fagersjö i fyrtio år.
”Jag har varit inne i Farsta och handlat. Här finns ju inga butiker längre, bara Lidl nere vid Magelungsvägen. Förr hade vi Konsum, Post, Konditori, Frisör och Färghandel på Havsörnstorget. Metro var den sista matbutiken, men den fick lägga ned. Hela centrum stod tomt i några år. Det var tråkigt. Folk protesterade mot att centrum fick förfalla. Inget hjälpte. Bostadsbyggandet försenades. Nu är det på gång. Men vad hjälper det ungdomarna. De har ju ändå inte råd att flytta in”, sade hon luttrat och traskade vidare uppför backen med sina matkassar.
Jag fick höra att det var många som förgäves kämpat mot centrumrivningen som drevs fram av ägaren Svenska Bostäder och genomfördes för ett par år sedan. Rivningen av Fagersjö centrum är såvitt mig bekant den första i Stockholm sedan Stockholms eget centrum lades i ruiner på 50-talet och under påföljande decennier. Mina egna minnen från Fagersjö inskränker sig till några besök då och då för längesedan som reporter och fotograf på DN:s numera nedlagda förortsbilagor. Åtminstone någon gång rörde det Fagersjös erkänt skickliga boulespelare. I Fagersjö bildades den första bouleföreningen i Sverige på 1960-talet. Om jag inte missminner så blev de världsmästare, eller åtminstone svenska mästare, någon gång på 70-talet. Det var då det.
Vilket förortscentrum står näst i tur att rivas?
Skrivet av
Lars Epstein 02:48, 26 oktober 2009 i kategori City
Stockholmsfotografen Lennart af Petersens (1913-2004) räddade gamla Klara åt eftervärlden. På bild. Ingen har som han dokumenterat Stockholms centrala delar som grävskoporna demolerade från 50-talet och framåt. Den här veckan ställs tio av hans gamla svartvita fotografier ut i jätteförstoringar på Sergelgatan med anledning av Hötorgscitys femtioårsjubileum. Samtidigt visas arkitekturfotografen Johan Fowelin färgbilder från dagens City tagna med storformatskamera.
Slöjdgatan 3 på Sergelgatan. Foto: Lennart af Petersens
Det kan inte hjälpas att det är Lennart af Petersens bilder som mest griper tag i betraktaren. Här kan man beskåda den gamla låga porthuset från slutet av 1700-talet på Slöjdgatan 3 taget från gårdshuset Drottninggatan 64, det så kallade Stuartska huset. På övervåningen i detta porthus bodde runt 1930 konstsamlaren Carl Ulric Palm som övertog Bukowskis konsthandel år 1900 efter grundarens död. Till höger på bilden ses gamla Konstfacks fasad och lanternin. Bilden togs 1957. Ett par år senare var allt rivet.
Man skulle gärna sett fler av Lennart af Petersens gamla bilder i förstoring på Sergelgatan. Han jobbade som Stadsmuseums fotograf i 35 år. Lyckligtvis finns det flera böcker med hans eminenta Stockholmsbilder som t ex: Stockholm, Sveriges huvudstad, STF, (1948), Klara (1957), Gamla Konstfack (1959), Östermalm (1962) och Hötorgscity förr och nu (1964).
Skrivet av
Lars Epstein 21:23, 24 oktober 2009 i kategori City
Miljömedvetna ungdomar i gråa overaller med blåa pappersark i händerna gick omkring på Plattan vid Sergels torg på lördagen. På en given signal formerade de sig till siffrorna 3 och 5 och 0. Talet 350 bildades. Liknande aktioner upprepades ungefär samtidigt världen över. I Afghanistan lade amerikanska soldater sandsäckar på marken så att talet 350 bildades. På ett hustak i Shanghai ställde människor upp sig i form av talet 350. På en bergvägg i Vermont i USA bildade bergsklättrare talet 350. I Dhaka i Bangladesh bar kvinnor på lerkrukor med texten 350. I Wanaka i Nya Zeeland bildade skidåkare talet 350 med snön som bakgrund. I Mongoliet höll tre ryttare upp en fana med siffran 350. I Cebu på Filippinerna ställde skolbarnen upp sig på gräsmattan och bildade talet 350, ungefär som ungdomarna på Plattan i Stockholm.
350 vadå? 350 ppm (parts per million) miljondelar koldioxid i atmosfären är maxgränsen för vad planeten tål (är allt fler forskare eniga om) för att stoppa försämringen av jordens klimat, den globala uppvärmningen, översvämningar och naturkatastrofer. I dag har det talet överskridits. Nu finns det 390 ppm koldioxid i atmosfären. Det är bråttom att vända trenden. Kolkraftverken måste skrotas och ersättas av förnyelsebar energi och mycket annat göras. Därför detta växande miljöengagemang över hela världen. Över fem tusen 350-manifestationer genomfördes i 181 länder under klimataktionsdagen på lördagen. Och den 7-18 december är det dags för FN:s miljökonferens i Köpenhamn. Må politikerna känna pressen från världsopinionen!
Skrivet av
Lars Epstein 00:30, 24 oktober 2009 i kategori Södermalm
Mariatorgets tunnelbana just innan kvällens sista tåg rullar in på stationen.
.jpg)
Mest kommenterade